Dramat |
Teatersalongen är fullsatt. Suset stegrar sig när ridån går
upp och alla tittar framåt mot scenen.
Man har byggt en brunn av sten i mitten. Taket är dekorerat
med änglar, trumpeter och stjärnor. Den ena lyser klarare
än de andra. Bakgrunden är helt svart.
På en bänk sitter en kvinna med händerna knäppta i knäet.
Huvudet är nerböjt och håret hänger löst. Det ser ut som
om hon grät. Vid hennes fötter sitter ett barn. Han bara
sitter där helt stilla och tittar, men blicken är helt tom.
Kvinnan lyfter upp huvudet väldigt försiktigt, tittar upp
mot himlen. Hon talar inte, ´men säger mycket.
Hennes barm häver sig upp och ner av djupa andetag.
Är det av smärta eller lycka? Hon öppnar händerna
och däri ligger det en sten.
Barnet sitter still och sjunker djupare och djupare ner mot
golvet. Kvinnan reser sig. Går fram emot brunnen. Böjer sitt
huvud och tittar ner. På en skärm ser åskådarna att hon ser
sin egen spegelbild. Så ensam! Stenen håller hon krampaktigt
kvar i handen.
Vad hade hon förväntat sig att se i brunnen? På hennes
hållning kan man se att hon är förkrossad. Hon går tillbaka
till bänken och barnet. Hon orkar inte mer. Sjunker ner på
golvet. Hon har gett upp. Barnet likaså.
Då kommer en vacker stark man och lyfter upp henne med
sina starka armar. Publiken kan se vilken kärlek och styrka han
han utstrålar. Kvinnan tittar upp. Hennes ansikte lyser upp.
Bröstet rör sig fortfarande upp och ner, men nu tvivlar
ingen på att det är av lycka.
Han sätter försiktigt ner kvinnan. Hennes hållning är nu rak.
Stenen tappade hon och märkte det inte ens.
Hand i hand går de fram till barnet och kvinnan tar upp det i
sin famn. Styrkan i kärleken har gett dem båda kraft att
stråla och att fortsätta.
Nu drar publiken en förlösande suck. Aktörerna bugar sig
inför dem och väntar på applåder och blommor.
Dessa utebliver dock.
Den här pjäsen är inte ens skriven ännu.
|
|
|
|
