När livsgnistan brunnit ut |
En tunn liten flicka sitter ensam nere vid stranden. Hon ser på vågorna som rullar in över sanden och sköljer hennes bara fötter. Vågorna ja. Så vackra och brusande, hennes värsta fiender. De känslokalla mördarna. Hon hatar dem. Hatar dem…
Detta är historien om den lilla flickan Lhins stora sorg.
- Mammaa!
Rösten ljuder igenom den lilla stugan likt ett larm. Den lilla stugan som ligger en bit ifrån den långa stranden på den Indonesiska halvön, Sumatra.
- Mammaa!?
Rösten som tillhör hennes lillebror. Lhins lillebror, Fhon.
Lhin hör hans små fötter komma springande mot hennes dörr, ögonblicket därefter sticker han in huvudet i rummet.
- Lhin? Har du sett mamma?
Lhin ler. Hennes fyraårige lillebror följer alltid samma schema: Först ropar han två gånger på mamma sedan springer han till Lhin och frågar vart mamma kan tänkas vara och får då veta att hon är på marknaden för att köpa grönsaker, som hon alltid är varje torsdag då Fhon inte kan hitta henne.
- På marknaden, svarar hon obesvärat
- Har du inte lärt dig det vid det här laget?
Hennes bror fnyser och går surmulet tillbaka till sina leksaker ute på gården.
Lhin suckar och fortsätter läsa sin bok, ”Vågbrus i månsken” Ett vackert namn på en vacker bok.
Lhin sitter helt fängslad av boken i nästan en timme då hon avbryts av sin mammas rop:
- Lhin?! Hjälper du mig med grönsakerna?
- Visst, mamma! Ropar Lhin tillbaka och lägger undan boken.
Hon går igenom korridoren och slänger en blick på sin favorittavla när hon passerar den. Tavlan föreställer en man i en eka, hennes gammelmorfar. Han var en av de få personer som egentligen visste vem hon är, som förstod henne…
- Lhin?
Lhin tittar upp och märker att hon stannat till vid tavlan.
- Är allt som det ska?
Hennes mamma står i dörröppningen till köket. Hon är mycket lik Lhin, nästan skrämmande. De har båda kolsvart hår och stora mörka ögon. Läpparna är naturligt rosenröda och tittar man noga ser man också att båda har en skrattgrop på vänster sida om munnen. Hennes mamma är inte så lång så Lhin har snart vuxit ikapp henne och än är hon ju bara tolv år.
- Visst, säger Lhin enkelt.
- Allt är bra.
Efter lunchen är det dags för Fhon att sova middag så Lhin lämnas ensam ett tag. Det är bara hennes mamma hemma eftersom deras pappa jobbar skift som taxichaufför.
Lhin tar med sig sin bok och sätter sig i gräset ute i den lilla, söta trädgården.
Hon fängslas snabbt av den gripande berättelsen och är snart långt borta från allt vad verklighet innebär.
- Hjälp! Kolla!
Lhin rycker till. Det gälla skriket tycks komma långt borta ifrån hennes värld.
- Mammaa!
Hon vaknar upp. Den där rösten känner hon igen.
- Fhon…? Mumlar hon.
Hon söker med blicken och fastnar tillslut på sin lillebror som står lamslagen vid det omålade staketet som skiljer tomten ifrån vägen utanför. Han pekar med gapande mun mot stranden som ligger ett par hundra meter nedanför.
Lhin följer riktningen på armen. Hon blir alldeles kall när hon ser vad han pekar på.
Nere vid strandkanten har en, minst, fem meter hög våg rest sig och rör sig framåt i oroväckande hög hastighet. Den blir lägre och lägre tills den tillslut bestämmer sig för att göra ett magplask på asfalten. I en kort stund, vilken känns som en evighet, står allting stilla.
Sedan bryter kaoset ut. Vattnet strömmar ohejdat fram genom husen och slukar bilar och växter som står i vägen, människor springer i panik för att söka skydd. Lhin vet inte vad hon ska göra. Hennes blick fladdrar oroligt över kaoset som råder på gatorna. Så kommer hon att tänka på Fhon, han kan inte simma än och kommer inte att ha en chans i vattenmassorna. Snabbt springer hon fram till honom och tar tag i hans hand.
- Nu måste du lita på storasyster, säger hon myndigt till honom och drar honom samtidigt bort från staketet.
- Vattnet är här i vilken sekund som helst mumlar hon för sig själv.
Hon ser några turister som sitter högt upp i en palm och tar ett snabbt beslut att följa deras exempel. Halvt panikslaget drar hon i Fhon för att få honom att springa fortare. Den korta sträckan till palmen känns som flera mil och när de väl är där ser hon att det inte finns mycket att klättra på.
- Du klättrar först, säger hon till Fhon och lyfter honom så högt hon kan.
- Det f-finns inga fotsteg, Lhin! Skriker han förskräckt.
Lhin grips av panik, hur ska de hinna?
Hon vet inte hur och inte varifrån hon får sina krafter men plötsligt är hon halvvägs upp i trädet med Fhon på höften. Hon halkar med fötterna och famlar efter någonting att hålla sig i men lyckas tillslut nå upp, högst upp i palmen.
- Sitt nu alldeles still, viskar hon hest.
Fhon nickar. Han förstår.
Lhin blickar ut över husen och får se en välkänd gestalt springa för sitt liv en bit ifrån deras hus.
- Mamma!
Hon ropar det högsta hon kan och vinkar med ena armen för att få sin mamma att se henne. För att visa henne att hon kan klättra upp i ett träd. Men hennes mamma hör inte. Hon springer och springer men vattnet hinner ikapp henne och spolar med henne in mot ett högt hus.
- Mamma! Nej!
Lhin skriker och gråter men förstår att ingen kan klara av ett å strömt vatten.
Hennes bror rycker henne i armen.
- Mamma klarar sig va? Lhin? Mamma mår väl bra?
Hon ser på Fhon och kramar honom hårt och tillsammans gråter de över allt kaos.
Då kommer vattnet.
Det sliter och drar i palmen och får den att vaja oroväckande.
Lhin håller Fhon hårt i armen och ber till högre makter att de ska klara sig.
En bil stöter emot palmens nedre del och den skakar till kraftigt.
Fhon tappar fotfästet och halkar ner på stammen. Där hänger han i bara armarna och tittar skräckslaget ner på vattnet som forsar förbi.
Ett kraftigt stenblock, som skulle kunna vara resterna av en mur, träffar palmen bakifrån oh får palmen att kränga till.
Lhin kan se skräcken i sin brors ansikte när hans händer tappar taget om palmen och han faller ner i vattnet.
- Fhon!
Lhins skrik ekar i en tystnad som endast existerar omkring henne.
I en sekund tvekar hon, inte länge, men hon tvekar. Den korta tanken om att dö spelas upp inom henne men hon stöter genast bort den, sedan slänger hon sig i det strida vattnet.
Hon rycks genast med av strömmarna och får kämpa för att inte dras ner för djupt.
- Jag måste vara galen, tänker hon men ångrar sig sedan när hon får syn på sin lillebror vid en gul bil.
Hon försöker ropa men överröstas av dånet från vattenmassorna och det oupphörliga skriket från alla panikslagna människor. Målmedvetet börjar hon istället att simma mot honom men till sin förtvivlan ser hon den lilla kroppen fångas av en ström och dras ner djupt, djupt under vattnet. Blicken blir suddig och halsen tjock. Vad har hon gjort så fel att hon förtjänar det här? Nu har hon bara sin pappa kvar om han nu lever, chansen är inte så stor om han befann sig nere vid stranden i sin bli när vågen kom. Hon kan bara hoppas.
- Gråt inte jänta, vi har nog med vatten som det är.
En sur turist ser på henne där hon sitter på hustaket. Lhin bryr sig inte utan vänder huvudet bort. Bort från allt.
Vattnet har lugnat sig lite och de flesta har sökt sig upp på hustak eller höga kullar.
Lhin lyckades simma till ett hotell, som inta var totalförstört, där hon fick hjälp av några turister att ta sig upp på taket. Och nu sitter hon här, utan Fhon, utan mamma och utan pappa…
Den ensamma flickan sitter kvar på stranden. Hennes blick söker sig ut över vattnet och lägger sig någonstans långt borta där ingen ser.
En svag havsbris fångar upp hennes mörka hår, det som var så likt hennes mammas. Hennes riktiga mamma, inte den som finns i hennes nya familj. En ny pappa har hon fått också. De hade hittat hennes riktiga pappa nere vid stranden inklämd i sin taxi bil som hade vält och rullat flera meter…
Så en ny mamma och en ny pappa, men ingen bror. Ingen liten Fhon som kilar runt benen på henne hela tiden, ingen som fascineras av blåsfiskarna på akvariet. Ingen liten lillebror.
Vågen kan få komma nu och ta henne också. Hon väntar. Det kommer ingen våg.
- Varför?! Skriker hon.
- Varför ta allt jag har och sedan bara strunta i mig?!
Hennes skrik ekar återigen men denna gång över hela stranden.
Hon sjunker ihop i en snyftande hög i sanden. Den lilla varelsen som mist sitt inre liv.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | icy_tears - 21 okt 05 - 07:06 | Tack så jätte mycket för alla fina ord ^^
Jag måste bara få säga att jag egentligen inte har en aning om hur det var att uppleva allt det som hände vid tsunamikatastrofen. Jag har bara skrivet som jag har uppfattat det ifrån TV och tidningar. | | VadFaanVillDu_ - 10 aug 05 - 07:44 | Så jävla vackert du skriver . Jag blir så avundsjuk :)
Kanske blivande författare ? Kan man få en autograf ^^ ? | sanna - 12 jun 05 - 07:31- Betyg:  | | otroligt berörande och välskriven! Jättebra! | | loppan24 - 7 jun 05 - 06:16- Betyg: | Den här var helt suveränt bra o du får den att bli så bra på det sätt du skriver åxå!!
Flaggan i topp :) | | -Dreamer- - 5 jun 05 - 21:18- Betyg: | | Jätte sorglig och bra!!! | | diktaren - 5 jun 05 - 07:52- Betyg: | Guud vad bra den var! Du skriver väldigt bra!
Den är väldigt sorlig. Man börjar tänka på alla flodvågens offer. :'( |
|
|
|
