[v] I VANESSAS SKOR [v] - DEL 2 |
- EY VANESSA, VI DANSAR!
Jag vände mig snabbt om och stirrade på Pontus. Egentligen så behövde jag inte vända mig om för att se vem det var, jag visste redan. Jag kände igen hans röst. Vi stod i gympasalen och hade gymnastik. Vi skulle dansa polka idag, hade läraren meddelat. Jag var sjuk förra gympa-lektionen, så jag fattade ju först ingenting. Sedan visade läraren stegen för dem som inte varit där tidigare – jag insåg att jag dansat den dansen förut, men jag hade nästan glömt bort allt.
- Visst, Pontus.
Jag log mot Pontus. Visste han? Nej, det tror jag inte.
Okej, ni kanske tror att man fick dansa med vem man ville, men förra veckan (då jag var sjuk) så dansade dem och man fick tydligen ”godkänt” om man kunde dansen. Så idag skulle en ”godkänd” dansa med en som inte fått godkänt ännu. Jag log inombords, jag hade inte fått godkänt ännu. Först hade jag gått fram till Johan, han gick i min klass, men vi pratade inte så ofta. Dock tyckte jag att det var bättre att dansa med honom än med någon annan som jag avskydde. Det fanns nästan inga bra kvar att välja på nämligen.
- Jag ville inte dansa med någon av dem, sa Pontus och pekade på några tjejer som stod en bit ifrån oss.
Jaha. Jag kände en liten besvikelse, då jag tidigare trott att han valt mig för att han trodde att jag var bra, han kanske gillade mig? Förresten så förstod jag honom, ingen ville ha något att göra med de där tjejerna. De var för konstiga.
- Jag förstår det, sa jag.
- Snälla Vanessa och Pontus, kan ni ställa er i ringen så att vi kan börja?
Läraren tittade på oss och vi skyndade oss till en ledig plats i ringen. Alla stod två och två. Pontus log, kanske tänkte han på något roande. Vad vet jag?
Läraren gick igenom några steg för dem som inte kom ihåg och sedan bad han oss att göra oss redo för att dansa. Det pirrade i magen. Pontus muskulösa, underbara kropp kom nära min och vi tog varandras händer. Jag fick en underbar känsla av hur det var att stå nära honom när han nästan hade armarna runt mig. För ni vet väl hur man dansar polka? Han hade valt mig. En röst inom mig sa att jag bara skulle vända mig om och krama om honom, men jag gjorde inget. Det skulle vara allt för uppenbart. Hans händer var varken varma eller kalla. Jag var fortfarande nervös när musiken satte igång. Vänster, höger, vänster, bak. Höger, vänster bak, höger fram och ojojoj. Lite svårt att hålla reda på alla dansstegen. Sedan skulle vi göra två steg och efter det var det meningen att tjejen skulle snurra. Det hade jag nästan glömt bort.
När jag snurrade kom Pontus och jag i otakt och jag undrade vad han tänkte på då. Vi dansade klart den första omgången, men jag var fortfarande inte godkänd. Pontus stönade, vad jag verkligen så jobbig? Okej, jag hade ju faktiskt skrattat när jag insåg att jag gjorde fel. Han ville säkert sikta på högt betyg, dans är en väldigt viktig del för er som inte vet. Han tyckte antagligen att jag var dålig eller något liknande. Hur kunde jag vara så dum?
Musiken började igen och jag fick den där underbara känslan igen av att ha honom nära mig. Vi tog tag i varandras händer och började dansa. Denna gången försökte jag verkligen skärpa mig och snurren gick allt bättre och bättre. Jag undrade fortfarande vad Pontus tänkte på. Jag såg honom ju inte. Jag kände bara hans närvaro. Okej, det låter som om jag är blind. Men nej, det är jag inte. Det var bara det att han var bakom mig. Läraren stod och tittade på alla som dansade förbi.
- Kom igen, Vanessa, sa han. Ni klarar det, ni är på väg nu.
Jag log. Om jag fick chansen så skulle jag tacka Pontus när detta var över. Nästa gång vi passerade läraren så slängde han ett band till mig. De som redan var godkända hade ett sådant på sig. Jag tog emot det och försökte sedan komma tillbaka in i dansen. Jag kände att Pontus log. Fast det kanske bara var inbillning? Pontus hade hursomhelst hjälpt mig att få godkänt och det betydde mycket för mig.
Musiken slutade jag vi släppte fort varandras händer. Men det gjorde inget. För jag log ändå.
Efter att ha hört läraren prata på om vad som är viktigt att kunna, när det gäller idrott, så nämnde han vilka danser som var viktiga och vilka vi skulle lära oss. Vals. Vi skulle lära oss vals så småningom. Läraren log när han berättade att man dansade sådant på baler, när man gått ut gymnasiet och blablabla. Jag kollade på läraren och i ögonvrån tyckte jag att Pontus tittade på mig och log, men jag är inte säker.
När lektionen var över gick jag och duschade som alla andra, sedan satt jag och väntade på Melina igen. Hon tar alltid så lång tid på sig.
- Kan du inte skynda dig?
Jag sparkade otåligt i golvet med mina converseskor. Jag hade pumasnören i dem och hade målat rutor längst fram. Min syster kallade dem Con-vans-uma.
Jag tittade otåligt på när Angelica plattade Melinas hår. Herregud, den tjejen hade verkligen problem. Angelica alltså. Hon tog alltid med sig en plattång. Jag suckade djupt. De var så utseendefixerade.
- Du får gå om du vill, sa Melina.
Men tack kompis, det där värmde verkligen! Ville hon bli av med mig eller vad?
- Nej, sa jag. Jag väntar.
Hon log tacksamt mot mig och tog flera minuter på sig att göra sig klar. Herregud, snälla lilla flicka, utseendet är inte allt! Dock var hon klar efter ett tag. Jag var lite sur.
- Gissa vad?
Melina och jag gick upp för trappan till skolbyggnaden och hon tittade på mig med sina underbara ögon som glittrade i solen.
- Nej, vadå?
Jag var inte så entusiastisk, jag visste ju redan vad hon skulle säga. Lukas, Lukas, Lukas. Bara Lukas, ingen Vanessa längre. Fattar hon inte att hon bryr sig säkert 100% om honom, men att han knappt bryr sig 10% om henne? Herregud, hon är bara så falsk. Det finns viktigare saker i en killes liv, särskilt när han är tonåring. Då är det mest killkompisar och sånt som gäller. De vill inte vara med tjejen hela tiden.
- Hallå, lyssnar du eller?
Hon stannade och tittade på mig konstigt, vad skulle jag säga?
- Eh, nej, sa jag.
- Nähä, sa hon och lät sur.
- Vadå?
- Bryr du dig ens?
- Självklart!
(… inte)
- Lukas ska följa med mig hem idag, men jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Jag känner honom knappt.
Nämen lilla gumman, känner du knappt din pojkvän? Han som du älskar? Lägg av.
- Vadå, ni pratade ju flera timmar på telefon varje dag den senaste veckan!
- Det är ju annorlunda på telefon, då ses man ju inte i verkligheten.
Jag suckade. Snälla du, ta en paus.
- Jo, jag vet. Men jag kan inte alls mycket om sådant.
- Nä, jag vet, sa hon. Du har ju aldrig haft en pojkvän, Vanessa. Du är så tråkig och knäpp.
Stopp ett tag, sa hon att jag var knäpp? Vad var hon då? Snacka om att dra förhastade slutsatser. Hon var tillsammans med Lukas och hon sa knappt hej till honom i skolan, men på internet chattade de hela tiden. Ska man kalla det förhållande? Nej. Trots det sa hon att hon älskade honom. Snälla, lägg av.
- Blev du sur nu eller, som du brukar?
Rösten var Melinas och jag blev sårad. Folk fattade inte hur hon egentligen var.
_________________________
KOMMENTERA OM DU VILL, FORTSÄTTNING FÖLJER! :D
/My - ashortstory. [v]
|
| Kommentarer | | 5-kronan - 18 jun 07 - 19:07 | | Jätte bra! |
|
|
|
