ida och tobias. { del fem:från fest till tortyr. } |
{ del fem:från fest till (psykisk) tortyr. }
Bella hade länge varit förtjust i Tobias. Visserligen fanns det fler än hon som var det. Ja, hon var långt ifrån den enda som skrattade extra högt när just Tobias skämtade eller som log mot honom vid varje tillfälle som gavs för det. Nu var hon ännu en gång på samma fest som Tobias. Det var inget ovanligt dock, de ingick i samma vänskapskrets. De var en ganska stor samling av lite mer udda ungdomar. Den här fredagskvällen hade de samlats hemma hos Max. Hans föräldrar åkte ofta bort över helgen, så de var ofta hos just honom.
Bella hade satt sig så att hon kunde se Tobias bra, så hon kunde urskilja det mesta i hans vackra ansikte; hans mörkgrå ögon under hans kolsvarta, halvlånga hår, hans piercing i en av de vackert formade ögonbrynen, hans eviga halvleende och när han skrattade hans underbara smilgropar. Han var mager till kroppsformen, och det gick en massa rykten om att han hade anorexia. Bella kunde inte annat än att tro på de rykterna, för hon hade inte sett Tobias i närhet av mat på evigheter, speciellt inte i skolmatsalen. Tobias sätt att låta bli att äta påverkade Bella. Hon trodde att Tobias skulle tycka mer om henne om hon var smalare, för det var uppenbart att inte Tobias själv tyckte om fett. Bella försökte därför äta nyttigt och samtidigt träna, för att gå ner i vikt. Men vekligheten var annorlunda. Så ytlig var inte Tobias, och egentligen visste Bella det. Men fortfarande ställde hon sig frågan: varför gör han då så mot sig själv?
Tobias lyckades med hjälp av öl och trevligt sällskap tränga bort alla tankar på Ida för en stund. Han försökte låta bli att titta för mycket åt Bellas håll, med tanke på det som Max sagt i deras telefonsamtal tidigare. Hon är helt klart intresserad av dig. I ögonvrån lade han märke till att hon ofta kollade på honom. Vem var dum nog att gilla honom som mer än en vän?
Det var något som inte var som det brukade. Vad var det som inte stämde? Bella såg efter noga, synade Tobias noga, och då kom hon plötsligt på det. Ögonen, de utstrålade något som där inte brukade finnas. Vad var det? Var det glädje? Nej, de var fortfarande sorgsna längst in, men där fanns en glimmt av hopp.
Allt eftersom timmarna gick började folket röra sig hemåt. Tobias hade sällskap den första biten, och han skulle inte komma långt när han fortsatte sin vandring genom staden ensam. När han rundade ett av de stora höghusen fick han syn på några av killarna i hans klass. Killar som mobbat honom igenom hela hans skolgång. I lågstadiet för att han var så konstig, i mellanstadiet för att hans morsa drack och hans farsa stuckit och nu i högstadiet för att hans anorexia blivit allt mer påtaglig. Snabbt stegade han över gården i hopp om att de inte skulle få syn på honom nu, men förgäves.
”Äre inte anorexia-offret himself?”, skrek den längsta av dem så att det ekade överallt. På gården, i Tobias huvud, i hela världen, känndes det som.
De kom närmare honom, och blokerade vägen för honom. Tillslut stod Tobias i en ring av killar som kaxigt stod runt honom och överöste honom med elakheter.
”Vart ska du ta vägen nu, va?”
”Är Fru Anorexia på väg hem till morsan kanske?”
”Kolla på skabb-barnet, det är så man spyr. Oh, sa jag något opassande? Det är väl det du gör hela dagarna? Spyr alltså?”
”Svara på det här nu! Vad fan gjorde du och Ida förut?”
Tobias hade försökt tränga bort alla orden, men nu kokade han inombords. Vad hade de för rätt att blanda in Ida i dethär? Ida var hans hjärtas hemlighet. Han kollade hela tiden ner på sina skor, även när han svarade med en så oberörd röst han bara kunde.
”Det har ni inte med att göra.”
”Jag förstår nog hur det ligger till”, sa Martin. ”Ida ville inte heller svara på den frågan.”
Tobias suckade och sa:
”Kanske just för att ni inte har med det att göra.”
Martin log ett hånleende.
”Den horan ska få veta att det inte är bra att umgås med sådana som dig.”
Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
”Jävla svin”, väste Tobias. ”Om du nu behöver veta det så ville hon bara få tag på cigg, varför skulle hon annars ens prata med någon som mig” Han sa de sista orden med eftertryck. Skulle de lämna honom ifred nu? Och Ida? Plötsligt fick Tobias en knytnäve i magen, och han vek sig dubbel. Han såg hur killarna började gå därifrån.
”Ingen kallar mig för svin!”, skrek Martin över axeln medan han med stapplande steg försvann bort i natten.
Ska jag fortsätta? ;) Kommentera gärna vad som är bra/dåligt så jag kan bättra på det hela :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 17 maj 07 - 00:31- Betyg:  | | jätte braa :DD mera (: ! | | hejsidforlife - 16 maj 07 - 23:40- Betyg: | | jag kan inte hitta något dåligt! Jätte bra, det bästa är nog att du beskriver hur de känner/vart de är o allt så bra ! :D fortsätt med det <3 | | Tantor - 16 maj 07 - 22:33 | | DEN é ass bra FORTSÄTT FFS! | | prickigthallon - 16 maj 07 - 21:31- Betyg: | Jättebra. Jag gillar att du beskriver så bra. Jag skulle gärna vilja att du skriver lite om vad som hände i delen innan, för man glömmer så lätt bort.. :/
Men annars vart dte jättebra :D
Kramar Annie
TAKE CARE <33 | | SaraMikaela - 16 maj 07 - 21:17- Betyg: | Mega bra :D
fortsätt snart!
du kan ju höra av dig då när nästa del är ute :) | | M-424 - 16 maj 07 - 20:37- Betyg: | Inget var dåligt (som vanligt :P) (a)
Maila när nästa kommer :)
<33 | | fruxogirl - 16 maj 07 - 19:21- Betyg: | | Ja asså det finns inget dåligt!! <3 Bra variation, bra story, fängslande text...ALLT, ALLT!!!!:D:D | | movich - 16 maj 07 - 18:48 | | allt va bra! |
|
|
|
