Om inte om vore [del 17] |
- Hänger du med hem till mej? frågar Evelina och tindrar bedjande med ögonen.
Klart som fan, har jag lust att skrika. Jag vill inget hellre!
- Visst, säger jag bara. Jag har ändå inget för mej.
- Va bra.
Hon lägger sin arm om midjan på mej och ler stort. Värmen i magen på mej bryter ut igen, om än inte lika mycket, men ändå. Jag har en känsla av att jag är kär. Riktigt jävla kär. I Evelina.
- Tja..här bor jag, säger Evelina. Det är inte särskilt stort, men..det funkar.
Vi står i hennes vardagsrum och jag betraktar hänfört hennes lilla tvåa. Inte en förälder på långt håll.
- Vad fan, bor du här själv menar du? frågar jag chockat.
Plötsligt slår det mej att jag knappt vet ett dugg om Evelina. Hur gammal är hon egentligen?
- Hahaha, ja. Det gör jag faktiskt. Jag är bara sjutton, men med mina föräldrars tillåtelse får jag lov att bo här.
- Jävlar va härligt, säger jag. Gud va gött med sådan frihet!
Evelina nickar och ger mej en blick som jag omöjligen kan tyda. Sedan öppnar hon munnen för att säga något, men tystnar.
- Vad tänkte du säga? frågar jag.
- Nej, inget. Det var inget. Vill du ha vodka? Jag har en flaska kvar från helgen.
Hon slår sej ner i soffan och ser frågande på mej.
Jag nickar och slår mej ner bredvid henne, och hon drar fram en flaska.
- Har du lust att ta fram två glas? Eller vafan, vi dricker ur flaskan.
Och med dom orden för hon flaskan till munnen och halsar direkt ur. Sedan räcker hon den till mej, och jag tar tveksamt emot den.
Om sanningen ska fram har jag aldrig vart så mycket för att dricka. Sällskapet har liksom aldrig vart det rätta. Men nu, tillsammans med Evelina, känns allt väldigt, väldigt rätt.
Så jag gör som hon, och bara en liten stund senare känns det som om hela världen snurrar under mina fötter.
- Känner du nåt eller? frågar Evelina och flinar.
Jag svarar inte, för det känns som om orden inte riktigt räcker till. Istället börjar jag gapskratta, och klamrar mej fast i Evelina för att inte ramla ur soffan.
Evelina hålller om mej hårt och kysser mej ömt i nacken.
- Fan vad fin du är, säger hon och lägger händerna runt min midja.
- Du är inte så dum du heller, svarar jag och ler stort.
- Fan, viskar hon.
- Vadå? frågar jag.
- Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Jag kan inte hålla mej borta från dej, men jag vet inte vad du vill.
- Det är okej. Jag vill allt som du vill.
Och jag vet att jag verkligen vill, fast vad jag vill vet jag inte riktigt. Men om Evelina vill nåt, så vill jag det också.
- Du får säga till om det är nåt du inte vill, lova mej det, säger Evelina.
Och jag lovar. Jag lovar och svär att jag ska säga till om det är nåt. Men jag känner inget obehag när Evelina med lätta fingrar knäpper upp min bh och sakta drar av mej tröjan. Inte heller när hon med vana händer tar mej till himmelriket där på soffan har jag något att säga till om. Jag kan inte göra annat än att ta emot och ge tillbaka så gott jag kan. Och när det slutligen är över, när vi ligger där bredvid varandra med armarna om varandra midjor, då står tiden still. Då är jag lycklig.
|
|
|
|
