Åren gick, och jag blev inget (del 9) |
21e november
Jag mådde inte bra. Satt på tyskan och mådde skit. Jag sa till Lina att jag inte mådde bra. Men hon förstod inte. Jag gick upp till skåpet efter att lektionen slutat. Där hade jag ett rakblad. Jag gick in på toaletten och såg på det. Förundrades över vilken makt det har över mig. Jag tog av mig munkjackan och drog upp min randiga tröjärm. Svart och vit. Precis som jag kände mig. Men mer svart.. Jag såg på min arm. Där var gamla ärr. Knappt synbara. "Det ska vi ändra på", tänkte jag och drog ett djupt andetag. Jag höjde min hand där jag hade rakbladet. Samlade kraft och högg ner i huden och drog. Jag flämtade till när jag såg huden dela sig. Det var så vackert när blodet kom. Rann som tårar. Röda, vackra tårar. Jag högg en gång till, och igen, och igen, igen igen igen! Beundrade det vackra blodet. Som var mitt. Inte visste jag att jag hade något vackert i mig. Blodet rann och klumpade sig. Det rann ner till min hand och det droppade på golvet. Det hade börjat bilda en pöl. Jag drog upp min andra tröjärm och såg på den rena (nja, nästan) huden. Jag tvekade inte ens. Jag högg och drog. Men nu hade jag förlorat så mycket blod att jag inte ens högg rakt. Det blev snea och inte så djupa sår. Nånstans, under den här processen förstod jag att jag inte skulle dö såhär. Så jag tvättade mina armar, mina händer och rakbladet. Jag slängde rakbladet och drog ner tröjarmarna. Gick till skåpet och tog pengar. Sprang iväg till busshållsplatsen. Som tur var behövde jag inte vänta så länge. Jag åkte hem till Kvidinge. Sprang till tågspåret. Bommarna var nere. Jag sprang allt vad jag kunde. Och då...! Då ringde min mobil. Jag svarade. Det var Lina. Hon grät och frågade var jag var. Jag svarade: "jag är på väg hem. Och inget ska stoppa mig". Jag missade det tåget. Jag blev skitförbannad. Sen stod jag där i 3 timamr o väntade på nästa tåg som aldrig kom. Tåget som skulle ta mig hem. Jag fick inte åka hem. Istället åkte jag tillbaka till skolan. Det var fullkomligt kaos. Alla grät och hade panik. Det var då jag fattade hur många som brydde sig. eller ja, när det nästan var för sent. Nu bryr dom sig inte lika mycket längre.
Det som skrämmer mig mest är att jag log och skrattade när jag skärde. Jag var lycklig. Jag skulle få komma hem. Men jag kom aldrig hem...
|
|
|
|
