Livsfarlig kärlek, del 10 |
Andreas hade skickat två SMS, undrande över vad som hände, och jag hade tre obesvarade samtal ifrån honom. Det hade gått fyra dagar, och jag hade sagt att jag var sjuk till Madde. Allt för att slippa skolan, allt för att slippa människor, allt för att slippa allt.
När man mått dåligt under en längre period, och sedan når den där vändpunkten alla pratar om, då går det inte att ramla tillbaka ner i mörkret igen, det fungerar inte.
När jag efter flera timmars försök, så reste jag mig upp ur sängen. Jag gjorde snabbt i ordning mig. Slängde på mig ett par gråa mjuksbyxor och den röda skoltröjan klassen nyligen fått. Sedan gick jag ut. Jag kunde knappt andas därinne, ville bara ha luft. Alldeles förtvivlad sprang jag nerför trappan, och sparkade upp dörren ut ur trappuppgången. Så ställde jag mig stilla, kollade upp mot himlen, och bara andades.
Hästsvansen åkte från sida till sida då vinden blåste lite lätt.
”Amanda?”
Jag återgick snabbt till jorden igen, och visste mycket väl vem det var - Andreas.
”Varför har du inte svarat? Jag har försökt att få tag på dig.” Sa han med en orolig ton.
Jag suckade, och kollade ner i marken för att tänka efter.
”Andreas, det funkar inte såhär.”
”Vad menar du? För att jag har tjej?”
”Ja, vad tror du? Jag är kär i dig, vad är det du inte förstår? Jag kan inte glömma dig.”
Han kollade på mig, förvånat och samtidigt lite ledsamt.
”Förlåt” Sa han, och jag hörde att det var äkta. ”Men kan vi inte umgås ändå, som kompisar?”
Jag skakade på huvudet, och kände bara hur gärna jag ville gråta. Men inte nu, inte inför honom. Jag skulle vara stark, jag skulle stå emot, jag skulle göra det rätta.
”Nej, Andreas. Jag kommer antagligen ångra det här sen, men jag måste. Jag har knappt kunnat leva sedan det tog slut, men att leva med dig, älska dig och se dig älska någon annan, det skulle jag aldrig fixa.”
Han hade inte mycket att säga, men jag såg att han tog åt sig, att han blev påverkad och det var det jag hade hoppats på.
”Så det är helt kört?” Frågade han i ett sista försök.
Jag nickade, samtidigt som jag gick fram och kramade om honom.
”Hejdå, Andreas…”
”Hejdå”
|
|
|
|
