På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag trodde aldrig Del 14

Hur kunde jag vara det? Nej, det var inte sant. Det var bara ett stort dumt skämt alltihop. Jag kunde inte vara gravid. Jag åt p-piller! Fast inte den gången… Men Martin hade lovat att dra ut. Han hade lovat! Jag hade litat på honom! Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant! Mamma och Annika Glader stod länge och pratade. Jag lyssnade inte längre. Det enda jag kunde tänka på var hur Martin hade svikit mig. Mamma och Annika Glader kom tillbaka. Mamma satte sig bredvid mig och lade sin hand på min. Jag kände den inte ens. Jag tittade bara tomt på Annika Glader.
- Alexandra. Vi ser på provresultaten att du är tidigt gravid. Sade hon till mig.
- Är det så att du inte alls blev misshandlad av en tjej, utan misshandlad av några killar som sen våldtog dig? Jag skakade på huvudet.
- Är det sant? Frågade hon och jag nickade.
- Har du och din pojkvän en sexuell relation? Jag nickade igen.
- Har ni haft oskyddat sex? Frågade Annika Glader. Jag svarade inte. Annika tittade på mamma.
- Jag tror det är bäst att vi pratar i enrum. Sade Annika och hjälpte mig på fötter. Vi gick in i det vita rummet igen och jag fick sätta mig på en stol.
- Är det så att det är din pojkvän som har gjort dig gravid? Frågade hon. Jag nickade svagt.
- Var du med på det? Jag nickade igen, ännu svagare.
- Kan du berätta vad ni sa till varandra? Frågade hon. Jag nickade igen. Jag andades in.
- Först så sade han att han hade saknat mig. Men sen när han började knäppa upp byxorna sade jag att jag inte kunde och förklarade för honom att jag inte hade ätit p-piller… han sa att han skulle dra ut… Sade jag och hörde hur rösten darrade.
- Tvingade han dig? Jag skakade på huvudet.
- Sade han något om att du inte älskade honom eller om du litade på honom? Frågade Annika. Jag kollade på henne med stora ögon och nickade.
- Han frågade mig om jag inte litade på honom. En vecka innan hade vi typ bråkat om det, jag sade att jag ville ta det lugnt. För det hade hänt massa den kvällen, då sade han att jag inte litade på honom och han blev sur.
- Kände du dig nästan tvingad att lita på honom? Frågade Annika Glader. Jag tittade på henne igen. Det var som om hon läste mina tankar. Hur kunde hon veta allt?
- Hur vet du…? Frågade jag.
- Det här är mycket vanligare än du tror. Killar som är ute efter sex, jag säger inte att det var så i det här fallet, men dom brukar pressa tjejer till att lita på dom. Till exempel genom att bli sura, eller hota med att göra slut. Det rör sig oftast om unga tjejer som är ganska oerfarna. Jag har hört om tjejer vars pojkvän har påstått att hon inte älskar honom om hon inte vill ligga med honom.
- Men det är ju hemskt! Martin skulle aldrig göra så mot mig! Sade jag.
- Enligt det du just har berättat för mig verkar det som om det var just det han gjorde… Hur var han efteråt? Frågade hon.
- Det var som om han inte brydde sig om mig… Sade jag och någonting brast inom mig, och tårarna kom. Annika lade sin hand på min.
- Ja, men det här är den enda förklaring jag kan ge dig. Sade Annika.
- Men det var inte första gången! Sade jag med tårarna rinnande nerför kinderna.
- Hade ni gjort det en gång innan? Sade Annika och lät förvånad. Jag nickade.
- Var det så att ni hade skyddat sex den gången? Jag nickade igen.
- Jag kan inte förstå varför han gjorde så här då. Det kanske bara var ett misstag… Sade Annika fundersamt.
- Det måste vara ett misstag! Sade jag och torkade bort tårarna, men dom fortsatte bara att rinna. Annika lät mig gråta tills tårarna hade slutat komma.
- Du ska få åka hem och smälta allt det här nu, Alexandra. Men, som du säkert förstår, måste du komma tillbaka så att vi kan bestämma om vi ska ta bort barnet eller inte. Men du och din mamma ska få prata igenom det här först. Det skulle också vara bra om du och din pojkvän… Martin, pratade om det här också. Sade Annika och klappade mig på ryggen. Jag nickade och Annika öppnade dörren och släppte ut mig. Jag reste mig upp på stela ben.
- Ta hand om dig nu, Alexandra. Så ses vi om ungefär en vecka. Jag ringer när jag tycker att ni borde komma. Sade Annika både till mig och till mamma. Mamma tackade och vi gick bort till hissarna igen. Mamma lade armen om mig och ledde mig in i hissen. När vi klev ur hissen och kom fram till receptionen, såg jag Ann Marie sitta och leka med de små barnen. Om några år, kanske jag sitter och leker med mitt barn… Tänkte jag. Mamma ledde mig ut till bilen och körde iväg hemåt.

När vi kom hem lade jag mig i sängen direkt utan att prata med någon. Jag sov inte, jag bara låg där och tittade in i väggen. Min mobil ringde, men jag lät den ringa. Jag ville inte prata med någon. Jag ville bara försvinna. Jag ville inte veta att det snart skulle bo ett litet barn i mig som jag antagligen var tvungen att ta bort. Jag ville inte ha det på mitt samvete. Mobilen ringde igen, och jag svarade inte den här gången heller. Tillsist fick jag för mycket att tänka på och somnade.

När jag vaknade gick jag inte upp. Jag visste inte vad klockan var och jag brydde mig inte heller. Jag var inte hungrig, inte trött. Jag hade inga känslor. Det var bara som ett stort hål i mig som någon hade grävt, men glömt att täppa igen. Jag tittade ut genom fönstret. Det var mörkt utanför så jag antog att det var natt. Jag somnade inte igen på hela natten. Jag bara låg i sängen och tittade tomt framför mig. Jag följde hur det blev ljusare och ljusare. Långt efter att det hade blivit ljust ute, kom mamma in med en frukost bricka.
- Här gumman. Ät lite. Det kan du behöva. Sade hon och gick ut. Jag rörde inte maten. Jag lät den stå bredvid min säng. Jag hörde att det ringde på telefonen och att mamma svarade.
- Nej, hon ligger i sängen. Nej hon kan inte prata nu. Nej, inte hur mycket du än måste prata med henne. Hon kommer inte att prata med dig! Var snäll och lägg på! Sade mamma utifrån köket. Jag hörde hur hon suckade djupt och sen kom det en till gäll ringsignal.
- Men var snäll och sluta ringa hit! Röt mamma i luren.
- Oj, Hej Simon. Nej, hon kan inte prata just nu. Hon är väldigt trött. Jag vet inte när hon kan prata igen. Jag ber henne ringa dig. Ja, Hej. Sade mamma och lade än en gång på luren. Någon ringde på mobilen igen. Men jag struntade i det. Jag låg i sängen hela den dagen. Mamma kom in med matbrickor som jag inte rörde. Jag sov lite, var vaken en stund och sov igen. Plötsligt var det natt och jag sov nästan ingenting under natten. På onsdags morgonen kände jag faktiskt lite hunger och bestämde mig för att gå upp och äta något. Jag gick ut i köket där mamma satt och läste tidningen.
- Hej. Sade jag tyst. Hon tittade upp.
- Hej! Sade hon förvånat.
- Jag ska bara äta något. Sade jag och gick fram till kylskåpet. Jag hällde upp lite mjölk och lite flingor i en tallrik och satte mig mittemot mamma. Hon såg på mig medan jag åt.
- Förlåt älskling. Jag borde ha vart mycket mer uppmärksam. Sade hon och sträckte fram sin hand över bordet. Jag lade min hand på hennes.
- Det var inte ditt fel… utan mitt. Jag visste att jag inte borde ha gjort det, men gjorde det ändå. Jag har bara mig själv att skylla. Sade jag och tittade ner i tallriken.
- Det var inte ditt fel. Sade mamma.
- Jo. Sade jag och såg hur det trillade ner tårar i min mjölk.
- Kom här! Sade mamma och höll fram armarna. Jag gick runt bordet och kröp upp i hennes knä.
- Du har vuxit sen sist. Sade hon och log. Jag log och pillade med hennes bruna, pojkkorta hår. Plötsligt ringde telefonen igen.
- Jag kan svara. Sade jag och gick fram till telefonen.
- Alexandra Bergwall. Svarade jag.
- Om du bara fattar hur oroliga vi har vart för dig!!! Skrek Alicia i andra änden.
- Kan du ringa mig på mobilen istället? Frågade jag.
- Visst. Sade hon. En halv minut senare ringde min mobil.
- Hallå?
- Hej, asså hur är det med dig? Jag har ringt typ fem hundra gånger. Sade Alicia.
- Det, är inte så bra… Mumlade jag.
- Men, gumman… Vad har hänt? Frågade hon.
- Jag… Jag vill inte berätta det på telefon. Jag kan inte berätta det än. Men, jag lovar att berätta så fort jag är redo. Sade jag.
- Lova! Bara så du vet så är vi oroliga för dig. Sade Alicia.
- Tack… men jag klarar mig. Jag lovar. Sade jag.
- Okej. Vi finns här vad som än händer. Sade Alicia.
- Tack. Puss, Hej. Sade jag och lade på utan att vänta på svar. Dagen flöt på utan att något hände. Jag och mamma pratade lite, men inte om graviditeten. Sen gick jag och lade mig igen.

Jag vaknade på morgonen nästa dag. Mamma var redan vaken när jag klev ut i köket.
- Vad gör du? Frågade jag. Hon vände sig om.
- God morgon, vännen! Jag tänkte att jag skulle baka lite bröd. Vet du vad klockan är? Sade hon. Jag kollade på min klocka.
- Nio. Sade jag.
- Skulle inte du kunna springa ner till Ica och köpa jäst? Och lite mjölk. Frågade hon. Jag nickade.
- Hur många liter?
- Ta fyra liter, och två paket jäst. Du kan ta pengar ur min plånbok. Sade hon. Jag gick in på mitt rum och drog på mig ett par jeans och en smutsig tröja, tog en hundralapp ur mammas plånbok och gick ut ur huset. Jag traskade mot Ica. Det tog bara tio minuter att gå dit, men det var ändå skönt att få lite frisk luft. Det slog mig att jag inte hade vart utomhus på tre dagar. Jag kom fram till Ica och gick in i affären. Jag lade ner det jag skulle ha i varu korgen och ett paket tuggummin. Jag betalade och gick mot utgången. När jag kom ut stötte jag ihop med någon.
- Förlåt. Mumlade jag och tittade långsamt upp och mötte Martins bruna ögon.
- Hej, babe. Varför har du inte svarat när jag har ringt? Frågade han.
- Snälla kalla mig inte ”babe”. Sade jag trött och gick förbi honom.
- Hallå där? Skrek han efter mig. Jag stannade och vände mig om. Han sprang ikapp mig.
- Vad är det med dig? Frågade han och grep tag om min arm.
- Släpp mig. Sade jag.
- Nej, varför är du så jävla sur? Har jag gjort något eller? Frågade Martin surt.
- Martin, jag vill inte prata om det just nu…
- Men berätta då! Eller är jag inte värd att få veta varför du har undvikit mig i tre dagar? Sade han och greppade hårdare om min arm.
- Jo… Viskade jag.
- Men säg då! Sade han och klev närmare mig. Det vibrerade i fickan och jag försökte ta upp mobilen för att kolla vem det var ifrån.
- Skit i den där jävla mobilen! Jag vill veta! Sade han. Vi var på ena sidan av huset och ingen syntes till i närheten.
- Snälla Martin… Sluta! Bad jag. Men han tryckte upp mig mot husväggen.
- Du ska alltid vara så jävla fin! Duger inte jag åt dig? Va?!! Vrålade han.
- Jo, Martin. Det gör du… Det vet du! Sade jag förkrossad och kände hur tårarna brände under ögonlocken. Hans grepp var nu så hårt att det gjorde ont.
- Varför kan du inte berätta då? Varför kan du inte berätta varför du har skitit i mig?!! Skrek han och jag kände hans spott i mitt ansikte. Han tryckte mig så hårt mot väggen att jag nästan inte kunde andas.
- Därför… Därför att… Började jag. Men jag kom inte längre. Jag kunde inte säga det. Orden fastnade och istället kom gråten. Martins grepp mjuknade lite om armen men han tryckte upp mig lika hårt.
- Nej, babe… Du ska inte vara ledsen… Sade Martin och strök mitt hår. Han lutade sig fram och tryckte sina läppar mot mina. Jag höll dom hårt sammanpressade, men han tvingade upp dom. Den här gången kände jag inte den sköna, varma känslan när tungorna möttes. Nu kände jag bara vämjelse. Jag försökte slå honom och sparka honom, men han var mycket starkare än mig. Tillsist lyckades jag få in en spark på hans smalben. Den var inte hård men det räckte för att han skulle sluta kyssa mig.
- Vafan sysslar du med?!! Vrålade han. Jag grät som jag aldrig hade gjort innan.
- Svara då för helvete! Vrålade han. Jag samlade allt mod jag hade.
- Men jävla fitta! Skrek Martin och tryckte mig hårt mot väggen. Jag samlade mina sista krafter.
- DU GJORDE MIG GRAVID!!! Skrek jag, gråtande.
- VA?!! Ropade två röster samtidigt. Den ena var Martins, den andra var Simons.

// Mm, spännande. Kommentera, kommentera, kommentera! kramar <3

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

sandruskapuska - 19 jul 10 - 06:44- Betyg:

Goooosshh. Att jag reagerar lika mkt varje gg ! ! !

sandruskapuska - 30 nov 08 - 06:51- Betyg:

=O minnst lite nu. Gu va spännande

sandruskapuska - 14 jun 08 - 07:27- Betyg:

=O <33<3

jullan95 - 19 sep 07 - 18:27- Betyg:

Bääst! , sååå spänande , ^^

niinnii - 5 sep 07 - 14:14

OOoo !!! gud! braaa

krokofanten - 6 jun 07 - 18:23

jättebra!!!
helt suveränt!

milaan94 - 5 jun 07 - 04:55- Betyg:

ååååååååå mer mer

Emma_Mattias - 16 maj 07 - 04:52- Betyg:

OMG :O fortsätt :D snart ! :O

jenny_t94 - 16 maj 07 - 01:45- Betyg:

du MÅSTE SKRIVA MER ANNARS DÖÖÖÖR JAG DU MÅSTE MÅSTEMÅSTEMÅSTEMÅSTEMÅSTEMÅSTEMÅATE Det e ju så jäääääääääääääääääääääävla braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa100000000p

ammi_ - 15 maj 07 - 05:18- Betyg:

den var hur spännande som helst!! åh du måste skriva meeeer!!!

karian - 15 maj 07 - 00:33- Betyg: