På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag trodde aldrig Del 9

Det tog ungefär fyrtio minuter att åka hem till Bonnie så när jag väl var framme var jag en kvart sen. Jag knackade på och Bonnies mamma Behnaz öppnade. Hon var en stor mörkhyad kvinna, men alltid glad, trots allt hon hade fått utstå i sitt liv. Hon och Bonnie var väldigt lika till utseendet, förutom att Bonnie var smal som en sticka på grund av anorexin, medan hennes mamma var väldigt stor.
- Hej Alex. Sade Behnaz och log.
- Hej. Är Bonnie inne? Frågade jag henne.
- Ja, det tror jag. Vänta så ska jag ropa på henne. Du kan komma in så länge. Jag tackade och klev in. Jag andades in den välbekanta lukten i huset, gammalt trä och barn. Jag tyckte om det, mest för att jag hade ägnat så många glada stunder i det här huset.
- BONITA! Vrålade Behnaz uppför trappan. Jag log åt henne. Hon var den enda som kallade Bonnie vid sitt riktiga namn.
- JA! Skrek Bonnie.
- ALEXANDRA ÄR HÄR! Skrek Behnaz och jag hörde Bonnies snabba steg i trappan.
- Hej! Sade hon och log som en sol. Hennes mamma sade något till henne på Afrikanska. Jag lyssnade på Bonnies svar. Sen ryckte hon på axlarna och tog mig i handleden.
- Kom! Sade hon.
- Vad sa din mamma? Frågade jag.
- Äh, bara att vi måste ta hand om Maria medan hon åker med Carmen och Kerem och handlar. Carmen och Kerem var Bonnies yngre syskon. Carmen var tretton år och en riktig liten fjortis. Bonnie var hennes stora idol. Hon gjorde allt likadant som Bonnie. Kerem var fjorton och har redan haft många flickvänner. Han och Bonnie var lika där. Bonnie hade också haft många pojkvänner när hon var fjorton och ännu fler nu när hon var femton. Hon hade också en äldre bror som hette Antonio. Han var arton och skitsnygg. Fast det hade kommit som en chock för alla när han berättade att han var homosexuell och hade en svensk pojkvän. Behnaz kom egentligen från Kongo men flyttade till Argentina där hon träffade Bonnies pappa Andres. Dom fick fyra barn, Antonio, Bonnie, Kerem och Carmen. Och efter att dom hade fått Carmen flyttade hela familjen till Sverige där Andres hade släktingar. Familjen flyttade till en stor villa i Stockholm. Men Bonnies pappas företag gick inte så bra och dom hade inte råd att bo kvar så dom flyttade hit. Bara ett år efteråt tog Andres livet av sig och Behnaz gifte om sig med en svensk snubbe för att hon behövde någon som försörjde familjen. Dom fick Bonnies yngsta syster Maria och hon är tio månader. Han var oftast inte hemma för han var ute och reste i jobbet men när han var hemma slog han ofta dom mindre barnen och Behnaz.

Bonnie lyfte upp Maria på armen och gick uppför trappan och in på sitt rum.
- Jag kan ta henne. Sade jag och sträckte ut armarna. Bonnie räckte över henne och hon började genast skratta. Jag satte mig ner på sängen med Maria i knät.
- Berätta nu då! Vem är Martin? Frågade Bonnie och jag berättade alltihop. Fast jag sade att jag och Simon hade gjort slut. Bonnie var tyst en stund.
- Är han snygg? Frågade hon sen. Jag log.
- Aa. Sade jag.
- Okej, hur är han då? Är han tuffing eller värsta tönten?
- Han är nog mer tuffing.
- Hur gammal är han? Frågade hon och jag skrattade.
- Många frågor. Sade jag.
- Ja, men du har ju inte sagt någonting! Jag vill ju veta! Skrattade Bonnie.
- Han är sjutton.
- Okej, är han bra på att hångla då? Sade Bonnie. Jag lipade åt henne.
- Jaa, fast han inte bara bra på det…
- HAR NI GJORT DET?!! Skrek Bonnie. Jag nickade.
- Seriöst? Ni har ju bara känt varandra i två dar!
- Jo, fast första kvällen hånglade vi ju nästan direkt. Sköt jag in.
- Ja, men… är du säker på att du vet vad du gör? Frågade hon. Jag suckade.
- Varför tror alla att jag är helt borta när jag träffar en kille som jag verkligen tycker om? Sade jag irriterat och lekte titt ut med Maria. Hon skrattade så att hon höll på att kikna. Bonnie såg på. Sen gick hon och satte sig bredvid mig på sängen. Hon lade armen om mina axlar.
- Jag säger det inte för någon annan anledning . Jag är bara orolig för dig. Jag menar, du var ju faktiskt full när ni träffades. Jag såg på henne och hon såg stint tillbaka.
- Kan hända, men jag är ju inte full nu. Och nu känner jag lika starkt som jag gjorde i förr i går kväll. Lägg dig inte i det här, Bonnie. Jag är för lycklig för att låta det förstöras. Okej? Sade jag. Hon såg lite förnärmad ut men gick med på det.
- Jaha. Hur gick det för dig och Erik då? Frågade jag.
- Jag vet inte riktigt. Han var inte så intressant.
- Men ni är tillsammans? Frågade jag.
- Typ… sade Bonnie och tittade på sina naglar.

När klockan var halv åtta sa jag att jag var tvungen att gå.
- Var ska du? Frågade Bonnie.
- Jag ska träffa Martin.
- Okej, Ha så kul då. Sade Bonnie.
- Ja, det ska jag. Jag pussade henne på kinden och gick ner till nedervåningen där Behnaz stod och dammsög.
- Ska du gå nu? skrek hon för att överrösta dammsugaren. Jag nickade och vinkade hejdå. Hon vinkade tillbaka och jag satte på mig mina ballerina skor och gick ut genom dörren.

Jag klev på bussen som stod inne när jag kom till busshållplatsen. Jag tog upp mobilen och ringde Martin.
- Tja bruden. Svarade han.
- Tja. Sade jag.
- Vad hade du på hjärtat då? Frågade han. Jag skrattade.
- Inget speciellt. Jag undra bara var vi ska träffas.
- Var är du nu? Frågade han.
- På bussen. Sade jag.
- Okej, men jag hämtar dig vid busshållplatsen vid centrum då?
- Vi kör på det.
- Okej. Men vi ses då. Älskar dej.
- Älskar dej me… hejdå.

När jag steg av bussen såg jag Martin sitta och vänta på mig på sin moppe. Han hade ställt hjälmen på marken. Jag sprang emot honom och saktade av en liten bit innan jag var framme hos honom.
- Tjena, bruden. Sade han.
- Hej snygging. Sade jag och gick fram till honom. Jag tryckte mig intill honom och han lade händerna på min rumpa. Efter en stund släppte jag honom.
- Jaha, vad ska vi hitta på då? Frågade jag.
- En av mina polare har fest. Jag tänkte att vi kanske kunde dra dit. Sade han och såg på mig. Jag hade inte tänkt mig värsta festen.
- Jag är inte riktigt klädd för att gå på fest… Sade jag.
- Jo då, du är skit fin.
- Nej, det är jag inte. Sade jag och såg ner i marken.
- Lägg av. Du säger det bara för att du vill att jag ska säga att du är det. Eller hur? Sade han. Jag kollade upp på honom och såg att han flinade.
- Fan va taskigt! Sade jag och skrattade.
- Taskig? Det är ju så det är! Du blir smickrad för att jag tycker du e fett sexig. Jag försökte slå till honom lite löst men han stoppade mig med ena handen. Vi skrattade båda två.
- Men, kom igen, vi går på festen. Jag lovade att jag skulle komma. Vi kan ju åka om det inte blir kul. Sade han.
- Okej då, men jag drar hem om det inte är kul. Okej?
- Yes, babe. Sade han. Jag fnissade och satte mig bakom honom på moppen. Han satte på sig hjälmen och körde iväg.
- Jag älskar dig. Sade jag mot hans nacke.
- VA? Skrek han. Jag skrattade igen.
- JAG ÄLSKAR DIG!!!

// Förlåt att det inte händer så mycket och att jag skriver så långa stycken, men jag ska försöka öka upp tempot i berättelsen lite. Problemet är att jag inte vill förstöra den och att det finns en risk att jag gör det om jag skriver i ett snabbare tempo. Får fundera på det. Skriv också gärna tips tillmig som jag kan använda i berättelsen! kram på er <3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 30 nov 08 - 06:23- Betyg: