sjöns hemlighet del 2 |
Kapitel 3 första mötet
Jag kröp ner i sängen, lade mig till rätta, släckte lampan och somnade nästan direkt. Allt det nya, och allt möblerande hade tagit hårt. Men min sömn blev orolig.
I drömmen låg jag i min sägn. Det började bli kallt, och andningen blev vit av kylan. En rysning for längs ryggraden och jag kände mig starkt iakttagen. Jag vände
snabbt på huvudet. Där, i hörnet stod någon. En flicka. Det hördes ett droppande ljud. Jag var stel av skräck, oförmögen att röra på mig. Hon lyfte på huvudet och
tittade på mig. Hennes hår var långt och mörkt, precis som mitt. Det var från henne det droppande ljudet kom. Hon började röra sig mot mig. På sig hade hon en vit
klänning med blåa band som frasade mot golvet. Det droppade från hela henne, och efter sig lämnade hon ett spår av vatten. Jag såg in i hennes ögon. Jag var livrädd.
Hon kom närmare och närmare, sträckte handen mot mig och formade ett ord. Vilket fick jag inte veta, för jag tvingade mig själv att vakna.
Åter vaknade jag med ett ryck. Jag var andfådd och kallsvettig. Jag viskar för mig själv att det var bara en mardröm. Då hör jag steg utanför dörren, jag bara väntade
på att den skulle öppnas. Inget händer. Jag drar ett par djupa andetag, tar sedan mod till mig. Fast att jag är livrädd tar jag av täcket, sätter fötterna i tofflorna som
står nedanför sängen, tar på morgonrocken och går mot dörren. Med darrande händer öppnar jag den försiktigt och tittar ut, ingen där. Jag tar sedan försiktigt ett par steg ut i korridoren,
fortfarande inget. När jag närmat mig trappan kommer alla känslor på en gång.
Det blir först kallt. Jag känner att ögon vilar på mig. En rysning går över ryggen och avslutas i en darrning som skakar hela min kropp. Jag hör det droppande ljudet. Blundande försöker
jag att lugna mitt hårt bultande hjärta och snabba andning. Sakta vänder jag mig om. Där, framför spegeln, står hon med ansiktet mot mig. Jag darrar, vill bara skrikande springa därifrån.
Men jag står som fastfrusen kvar.
- Hjälp, hör jag en röst säga i mitt huvud, men hon rör
inte på läpparna. Sedan tonas hon sakta ut och försvinner igen.
Det kändes som om jag stått där i en hel evighet innan jag sansat mig och kunde gå tillbaka till mitt rum. Jag tände taklampan, för rädd för att våga ha den släckt. Det första
jag ser är att en bok i bokhyllan fattas. Jag ser mig om efter den, och där, på nattduksbordet ligger den. Det var samma svarta bok som tidigare ramlat ner från bokhyllan. Jag vet inte hur
den hamnade där och jag var alldeles för rädd för att våga bläddra i den. Jag ställde bara tillbaka den och skyndade mig ner i sängen, drog täcket över huvudet och försökte somna om.
|
|
|
|
