Ensam i tystnad |
Jag får höra till.
Jag får finnas.
Kanske inte alltid göra vad jag vill,
men jag får minnas.
Jag skrattar och ler.
Jag har tagit mig tillbaka
men när ingen ser
troppar tårar nerför min haka.
Någon har alla
som man håller sig till.
Men att alltid va glad och tralla
kan jag inte, även fast jag vill.
Vi är en grupp
vi, alla som jag känner
som har vuxit upp
tillsammans som vänner.
Men plötsligt så vänder
allt som jag nånsin velat ha.
Det är något konstigt som händer.
Jag mår inte bra.
Man kan väl säga så
att när allting vi gör
delas vi upp två och två
och jag står utanför.
Så ofta det händer
Men jag håller tyst.
Jag vill inte att allting vänder
även om det är oschysst.
Jag ställer upp för er.
Ni är dom bästa jag har
Men det blir så här mer och mer
och ibland känns det som att jag inte har någon kvar.
Tårar vill brännas
och orden kan staka.
Ibland kan det kännas
att jag inte får något tillbaka.
Jag lyssnar och pratar
men räcker inte ändå
det är som om jag på mig själv tjatar
att lämna dom och gå.
Men jag vill inte det.
Jag vill ha det som det förr var
Vill inte gråta i ensamhet
och bli ensam kvar..
förlåt,
|
|
|
|
