Axanta [5] |
Fortsättning på Axanta [1], [2], [3] och [4]!
"-Så, då var det klart!, sa flickan glatt efter sitt resultat. Men om vi vill komma undan får vi springa, de kan komma när som helst...
Exy nickade, tog flickan i handen och sprang bort med henne.
Långt efter joggade Axanta fram genom snåren.
De var några meter framför henne, och sprang tätt ihopa.
-Kom nu! Du kan inte söla!, skrek Exy. Vad heter du?
Han vände sig om mot flickan i farten.
-Jag heter Wuii - vad heter du?
-Exy, det är Axanta. Vem var din bror?
Wuii stannade, och vände sig mot Axanta, väntade in henne.
-Är ni... ni syskon?, frågade hon intresserat.
-Nej, vi är..., började Exy.
-...ingenting, sa Axanta kort.
Hon satte fart på benen, och sprang före de båda.
Hon kunde strunta i dem, gå bort, aldrig mer komma tillbaka.
Hon fortsatte springa, älskade sina ben.
Märkte att hon hatade Exy.
Exy som svikt henne.
Svikt?
Var det rätta ordet?
Han hade fixat synen till henne, och fixat med en ny "medspelare".
Men... det var en flicka, mycket vackrare än Axanta.
-Vänta!, pustade Exy bakom henne. Varför springer du så? Vänta på oss!
Axanta ignorerade honom.
Fortsatte springa det värsta hon kunde.
Ville komma i säkerhet från de svarta människorna - men också bort från Exy och Wuii.
Hon hade sett det i hennes ögon.
Något magiskt, hemskt, avskyvärt.
Axanta visste att Wuii inte hjälpte dem med vilje.
Hon skulle säkert svika - och döda dem.
Kanske, så var hon deras fiende, demonen?
Demon...
Hon smakade på ordet.
Demon...
Vad var det egentligen?
Vissa sa att en demon - var en död kropp som blivit av med sina själar, andra att det var ett odjur sent från månen, född i en stjärna för att döda.
Döda, bli starkare och härska över jor...
Över jorden?
Axanta skickade tillbaka tankarna.
Inte tänka, koncentrera dig på att springa.
Plötsligt kom en tanke tillbaka.
Wuii's ögon.
Hon var inte som andra flickor, Wuii, hon var inte en människa.
Hon var en demon.
Axanta bestämde sig för det, tvekade inte.
Visste det.
Hon var det.
Och hon kunde väl inte lämna Exy i fara?
Eller kunde hon det?
Hon vände sig om.
Några meter ifrån henne stod Wuii och Exy och - kysstes.
Axanta blev genast arg.
Inte för att Exy svikt, nej, för att de var på ett uppdrag.
De kunde väl inte bara fega ur, för kärlekens skull?
-HALLÅ! KOM! Vi måste prata..., skrek Axanta.
-Jaa..?, Wuii kom fram till Axanta.
-Inte med dej... Med Exy!
Exy traskade fram, och Axanta drog in honom bakåt ett träd.
-Hon... hon är inte den hon tror du är!, viskade Axanta.
-Vem?
-Wuii!
-Nehe. Varför inte?
-Hon är en demon, jag såg det i hennes ögon.
-Hennes ögon är lika sköna som de vackraste pärlor. Du är bara avundsjuk.
-NEJ! Jag vet det, jag såg det! Hon vill oss inte väl...
-Du, jag är trött på dej. Jag räddade dej från knipa, fixade åt dig synen. Håll tyst!
-Visst. Jag har synen. Jag kan klara mig på egen väg, och du kan gå med henne. Ge mej kartan.
Exy skakade på huvudet.
-GE MEJ KARTAN! Den är min, jag är en, ni är två. Fatta!
-Vaddå, vill du tävla? Den som dödar demonen vinner!
Axanta himlade med ögonen, tog kartan förargat.
-Okej. Må bäste kvinna vinna.
-Du menar bästa man.
Axanta spottade på Exy, och sprang sedan ännu längre in i skogen.
Tårarna var nära, men hon ville inte att de skulle komma.
I så fall skulle hon aldrig kunna döda demonen...
Hon stannade tvärt.
Hur såg en demon ut?
Människan var stor, kraftig och med stora klor som var vassa.
Människan var flera meter hög, hade glödande ögon och ett förvrängt utseende.
Men en demon, var det en vacker varelse?
Ja, de måste väl en demon vara, vacker?
Axanta suckade.
La sig ner för att sova, då hon hörde ett högt brak....
Den stora människan klev fram genom träden.
Blod rann ner för hans svarta mun.
Axanta skrek.
Hon såg vem människan föreställde - hennes mor.
Och genast förstod hon.
Människan tänkte döda alla människor, och den människan han dödar sist, blir han.
Sen när han dödar en annan människa, föreställer han den... och så vidare....
Axanta började springa.
Vad skulle hända Exy?
Hon sköt bort tanken.
Hon skulle klara sig på egen hand.
Hon skulle döda björnen, och vinna vadet.
Hon skrattade för sig själv, medan hon fortsatte springa bort från människan.
Månen glittrade, stjärnorna skrek och livet fortsatte mot sitt slut."
|
|
|
|
