Annah. { del ett : minnen för livet. } |
Annah. { del ett : minnen för livet. }
rött=sådant som hänt förut.
_______________________________
"Ta det här fotografiet, Annah. När allt blir svårt, när allt blir svart, ta fram det då. Titta på det, och kom ihåg att jag älskar dig. Kom ihåg, att det kommer en tid då vi träffas igen. Men försök inte lura tiden, och lura döden. Stanna kvar på jorden, Annah. Älskade dotter, lev för mig."
Hennes sista ord. Hennes sista ord som aldrig skulle lämna Annahs minne, aldrig. Några minuter efter att Annahs mors sista ord hade uttalats dödsförklarades hon. 15 augusti 2003, klockan 15:53 avled Julia Marie Johnsson, 39 år ung. Världen var allt bra orättvis, då som nu. 39 år var väl ingen ålder, knappt ett halvt liv. Så många gånger hade Annah tänkt varför? Varför skulle det sluta så, hennes mor hade ju varit en underbar person. Men hon hade varit blind. Inte bokstavligt talat, hennes syn hade det inte varit något fel på. Men när hon sett sig i spegeln hade den magra kropp hon ägde sett allt annat än mager ut, i hennes ögon. Hon hade varit så vacker, innan hennes katastrofala viktminskningsprocess. Hennes blonda, långa hår ramade vackert in hennes söta ansikte, hennes kinder var rosenröda och hennes läppar välformade. Alltid hade hon varit skolan snyggaste, men aldrig hade hon förstått varför. Hon hade alltid sett ner på sig själv, men hade ändå inte blivit sådär oändligt smal förrän på senare år.
Julia var väldigt älskad av sina nära och kära. Hon hade en underbar man, som minst av allt förtjänade sin frus vikthysteri. Han var stilig, charmig och ödmjuk. Vänlig men bestämd. Ragnar, som han hette, drabbades hårt av sin frus bortgång, och hade första tiden utan henne väldigt svårt att förmå sig till att göra minsta lilla sak. Om de inte vore för de tre barnen hade han mest troligt gått under helt.
Annah var Julias och Ragnars enda dotter, och också det yngsta barnet. Hon hade två bröder, tvillingarna Charlie och Johannes. Visst var de lika, när de varit mindre hade de ofta blivit förväxlade med varandra. Men med åren växte skillnaderna fram, och det blev mer ovanligt att folk blandade ihop dem. De var lite som tvillingarna i Harry Potter, Fred och George. Alltid hade de bus för sig, och om någon råkade ut för ett spratt var det alltid tvillingarna som misstänktes för det. Vid tiden då Julia fått åka in och ut på sjukhuset innan hennes död hade de dock mognat till. Den tiden som varit den svartaste i hela familjens historia. Tiden då deras mor och fru befunnit sig helt i dödens grepp, och magrat bort mer och mer. Tiden då hon varit skinn och ben och en tunn, sliten kropp.
Nu hade det gått nästan fyra år sedan Annahs mor lämnade världen. Nu satt Annah där på sin säng, med fotografiet i sin hand.
”Mamma”, sa hon. ”Jag önskar du var här nu, jag önskar ja återigen kunde vara i din famn.”
På fotografiet log hennes mamma ett strålande leende, hon hade båda händerna runt sin dotter, och de såg båda lyckliga ut. Bilden var tagen på Annahs sjuårsdag. Hon kunde inte komma ihåg att bilden tagits, men det var några år innan hennes mor började tappa sin vikt. De stod ute i trädgården, och de var finklädda. Annah med en röd rosett i håret och en söt rödochvit-rutig klänning, Julia med en vit vacker klänning med spets, och med röda klämmor i det blonda håret. Det var en vacker bild, och fotografiet hade kommit att betyda mer än nästan allt annat för Annah. Det var så hon ville minnas sin mor. Även om minnesbilderna av henne i sin sjukhussäng när hon inte var mer än skinn och ben vägrade lämna hennes huvud. De skulle alltid finnas där, som minnen för livet.
|
| Kommentarer | | fruxogirl - 9 maj 07 - 22:32 | | En gripande och skitbra berättelse som jag bara vill veta fortsättningen på....dy mÅSTE skriva en fortsättning!! |
|
|
|
