Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

- Stina - Marcus, ett ljus i mörkret

del 19
Hon vände sig om, att se honom värmde henne.
Tårarna rann ner för hennes kind.
”Hon är död!”
Marcus kramade om Stina.
Hon hade så många frågar, men inga svar.
Marcus drog handen över hennes kind. ”Ta det lugnt…”
Men Stina kunde verkligen, hon orkade inte. Benen vek sig under henne, hon hängde sig om Marcus. Han tog tag i henne och bar henne till bänken. Han höll om henne. Hon var kall, väldigt kall.
Han såg blodet som rann ner för handleden, han la sin hand över såret, han höll hårt.
”Varför?” Stina tittade upp på Marcus. ”Varför händer detta mig?”
Marcus hade inget svar men ville hjälpa Stina, han försökte.. Men han kunde inte få fram ett enda ord…
Stina låg med huvudet i Marcus knä, han höll fortfarande hårt om hennes handled.
Allt hade hänt så snabbt… hon kände ju egentligen knappt Lisa, men hon hade brytt sig så mycket från början.
Hon hade aldrig känt en sådan känsla som den hon fick när hon var med Lisa,
En känsla som sa att allt skulle bli bra igen.
Lisa hade hela tiden snackat om sin Mamma… om hur de hade varit på semestrar tillsammans…
Hur härligt de hade haft det.

”Kände du Lisa?” Stina tittade upp på Marcus…
”Mm, jag har gått i samma klass som henne i 3 år…”
Han var tyst en liten stund innan han fortsatte, ”Hennes mamma dog när hon var 11” hans ögon var så tomma… han började släppa taget om hennes handled.
Han fick inte, Stina ville inte att han skulle… Hon tog tag i hans hand.
”Gråt inte Marcus” Hon höll hårt om hans hand… men hon kunde inte hindra honom.
Han reste sig upp och började gå iväg. Stina skyndade sig upp och tog tag i hans arm.
”Vart ska du?”
Han tittade på henne med sina klarblåa ögon som var tår fyllda, ”Jag vill veta exakt vad som hände…”
”Jag följer med…” Hon tittade upp på honom. Han tog tag i hennes hand, lika hårt som förut.
Värmen spred sig genom hennes kropp igen.

Det var inte lika många polisbilar nu, ambulansen var inte kvar.
Stina kände sig svag, men tyckte det var skönt att ha Marcus vid sin sida.
Några poliser började gå mot dom, ”det är hon…” hörde man de säga.
Stina ställde sig lite bakom Marcus.
När poliserna var framme tog Marcus snabbt kontroll. ”Vad har hänt med Lisa?”
Hans röst lät så säker, men det syntes inte på honom, man kunde se hur tårarna var på väg.
”Vi skulle gärna vilja prata med flickan här om det är okej.”
Marcus höll hårdare i Stinas hand, ”Nej, i sådana fall kan ni väl prata med mig också…”
Poliserna ville inte kämpa mot dem. ”Vi skulle gärna vilja veta hur väl du kände Lisa…”
Stina tittade upp på dom, ”jag har inte alls känt henne länge…”
Marcus tittade på poliserna. ”Hon bor ensam med sin pappa, hennes mamma dog när hon var 11…”
Poliserna antecknade… ”Men vi vill också få reda på vad som hänt med henne nu…” sa Marcus lite snabbt.
”Nej, jag är ledsen…”
Marcus tittade argt på dom, ”Här ska ni veta så mycket som möjlig vi då, Ska inte…”
Poliserna avbröt.
”Okej, men bara om ni lovar att vara tyst om det, för detta är inget som ska spridas…”
Båda två nickade.
”Vi tror att de grälade ganska ofta, för Lisa hade många sår och blåmärken, Hennes pappa hade troligen försökt våldta henne och hon hade kämpat emot, eller så hade de varit ovänner.
Han orkade inte med henne och slog till henne med en kastrull, hon svimmade troligtvist av.
Hennes pappa la i henne i badkaret och fyllde det med vatten.”
Det blev tyst.
”Tack…” sa Stina och tittade på poliserna,
”Ni kan följa med till polisstationen.”
”nej tack, ” sa Marcus och tog tag i Stinas hand,
De började gå, ingen av dom försökte hindra tårarna längre…
”Ska jag följa dig hem…?” Stina nickade till svar…
De gick mot busshållplatsen.
Bussen hade såklart inte kommit än.
De satte sig på bänken. Marcus höll om Stina riktigt hårt.
”Vad kommer hända nu?”
Stina tittade upp på Marcus, han tittade ut mot vägen. ”Jag vet inte…”
De satt bara där i en djup tystnad, Stina tog tag i Marcus hand.
”Jag vill inte gå till skolan mer…”
Marcus tittade på henne, ”Får se hur det känns, om jag orkar…”
Hon höll hårt i hans hand, riktigt hårt… ”Jag vill inte leva längre…”


kommer mer... (när jag orkar och hinner)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4)
Tofflan - 24 nov 07 - 00:43
men shit va bra du är på att srkiva!
längtar till nästa del :)
snowflake - 22 maj 07 - 05:15- Betyg:
Bra : )

Skriven av
karian
8 maj 07 - 04:52
(Har blivit läst 154 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord