Lavendel |
Untitled
- Robin, lyssna på mig! Nu går du ner sätter dig på nedervåningen så dina föräldrar kan se dig så kommer jag över med en gång!
- Nej nej, jag pallar inte det här längre! Jag pallar det inte säger jag! Mitt liv är slut nu vare sig du vill eller inte! Robin hade panik i rösten men sluddrade när han pratade. Ella misstänkte att han var full.
- Men vad blir det av mig om du försvinner då? Har du tänkt på det?! Ella brast ut i gråt.
- Du vet mycket väl att du klarar dig lika bra utan mig! Robin hade gråten i halsen han också även om det inte lät så.
Han mumlar någonting ohörbart i telefonen och lägger sen på.
Ella känner paniken gripa henne som ett stryptag kring hennes hals. Hon kastar ifrån sig telefonen och springer ut ur huset. Hon springer det fortaste hon kan och är nästan på väg att springa in i en stackars tant som kommer runt husknuten. Novemberluften var kylig och fuktig. Det kom rök från hennes mun men för en gångs skull kom det inte från hennes cigaretter. Hon flämtade efter andan och den kalla luften rispade i halsen på henne likt knivar.
Tårarna rann längs kinderna och skapade svarta streck av hennes eyeliner.
Ett gammalt par som var ute med sin hund stannade upp och blängde på henne. Hon struntar i deras blickar, hon är van. Hennes svarta hår och udda sätt att sminka sig på gjorde att hon stack ut ur mängden och hon fick många huvuden att vridas. Låt dom stirra, tänkte hon.
Tankarna for genom hennes huvud, tänk om Robin tog livet av sig? Hon ökar takten lite till. Robin, hennes bästa vän sen hon var ett år gammal, alltså 16 år tidigare.
- Inget liv utan Robin…flämtar hon när hon svänger in på Bergsgatan.
Utan att knacka stormar hon in genom dörren förbi Robins mamma som sitter i soffan med en vinflaska i handen.
Upp för trappan och in i rummet. Ella vinglar till när hon ser Robin ligga på golvet. Bredvid honom ligger ett antal fimpar och spritflaskor. På hans skrivbord står flera små pillerburkar med namn som Ella bara kände igen häften av.
Hon går fram till Robin och ruskar honom lite grann. Inget ljud. Hon känner på hans puls. Hon känner inget. Hon är tvungen att känna pulsen på halsen för hans handleder är så uppskurna att hon inte kan känna där. Det har bildats en pöl med blod under honom och hans tröja är blodig. Ella ser på sina ärriga armar och känner en plötslig skuld. Kinderna är helt våta av gråtandet och hon smetar ut sminket med handen. Hon skriker allt hon har men ingen verkar reagera. Hon skriker tills rösten dör bort och hon måste hosta. Hon blir plötsligt arg och plockar upp en av flaskorna som ligger på golvet och kastar den med all sin kraft in i väggen. Sen kastar hon sig över Robin och gråter värre än någonsin men det låter ingenting längre för hennes röst har svikit henne för länge sen.
Ella vet inte hur länge hon hade legat där men det känns som en evighet har gått när hon vaknar av Robins mammas skrik. Hon står i dörröppningen. Plötsligt stormar hans mamma fram och släpar bort Ella från Robins kropp och börjar skrika med gäll skrovlig röst. Ella minns inte vad som händer sen men hon vaknar på sitt golv och världen snurrade kring henne och hon slår huvudet i sängkarmen. Med handen mot det dunkande huvudet känner hon hur blod sipprar mellan hennes fingrar och gör hennes hår kletigt.
Hon känner sig svimfärdig av slaget mot huvudet. Ella vrider på huvudet och ser burken med antidepresiv ligga öppnad på hennes nattduksbord. Den var nästan tom. Hon stönar lite och reser sig ur sängen. Plockar fram rakbladet ur lådan och går in på toaletten.
Huvudet känns vattenfyllt och tungt och hon måste kämpa för att hålla det upprätt.
Hon ser sig själv i spegeln. Blodet hade börjat rinna ner i ansiktet på henne. Hon sköljer ansiktet med vatten och känner att hon kvicknar till lite grann.
Hon sätter sig i hörnet mellan handfatet och toaletten och tar en djup suck samtidigt som hon trycker rakbladet mot huden och drar till. Hon andas ut när hon ser huden delas och bloddropparna leta sig ut för att sedan smeka hennes hud likt silke. Hon lutar sitt huvud bakåt mot väggen och känner lugnet sprida sig i kroppen. Där sitter hon tills hon känner paniken komma tillbaka. Hon önskar att känslan kunde vara längre men är glad att hon får känna lugn i några minuter i alla fall.
Hon bestämmer sig för att duscha och likt en robot stiger hon in i duschen med känslan att det inte var hon som styrde hennes ben. Hennes kropp känns matt och det varma vattnet som sköljde bort blodet renade både hennes kropp och hennes själ.
Hon gick in på sitt rum och satte på sin Metallicaskiva och satte sig på golvet. Låtarna gjorde att hon gick in i en sorts trans och hon förlorade sig själv ett bra tag och somnade till slut till ”The unforgiven”.
En diffus dröm tog skepnad i Ellas huvud. Framför sig såg hon Robin och sig själv. Dom var små. Hand i hand sprang dom över fältet. Plötsligt snubblar Ella och ramlar omkull. Robin hjälper henne upp och de ser efter vad som fick henne att snubbla. På marken ligger en död räv. Robin tar Ellas hand. Tillsammans hjälps dom åt att begrava räven och sen sprider dom blommor kring graven.
” Nu finns han överallt. I luften, och i jorden.” säger Robin
”varför dog han?” undrade Ella.
”Hans jobb på jorden var avklarat. Han behövdes inte längre. Jag antar att han måste lämna plats åt nya rävar” sa Robin och placerade en lavendelblomma mitt på graven.
”Var är han nu?” Ella frågade Robin mycket, han hade alltid bra svar, trots att han bara var 8 år.
”På Irland.” Robin såg drömmande ut. ”En dag ska jag också bo på Irland”.
Veckor gick utan att Ella gick utanför ytterdörrenen enda gång. Hon funderade på om dom undrade var hon var i skolan. Hon hade hört dom ringa några gånger på telefonen men hon hade inte svarat. Hennes pappa pratade inte med henne men han hade väl fått höra någon stans ifrån vad som hänt med Robin. Han bara såg på henne lite sorgset och sneglar sen på hennes uppskurna armar och går vidare. När skolan ringde för minst trettioelfte gången svarade Ellas pappa.
- Ja, jag vet att hon inte varit i skolan. Ja hon är sjuk. Jag glömde att ringa och säga det. Ja, tack, hejdå, hör hon honom säga.
Hon log lite för sig själv och tänkte att hennes pappa kanske brydde sig om henne ändå?
En vecka senare sitter Ella på fiket i stan med Karin. Karin är en av Ellas bästa vänner.
- Jag är så glad att du har tagit dig ut ur huset, säger hon och ler mot Ella.
- Jag är glad att du fick ut mig, svarar Ella och ler lite snett tillbaka. Det var så pass länge sen hon log så det känns lite som om ansiktet spricker.
Hon beställde en kaffe latte och satt och småpratade med Karin rätt länge och kände hur humöret steg lite. Och det var då hon fick syn på honom. En kille i 25-årsåldern med halvlångt mörkbrunt nästan svart hår, han var runt 180 lång och väldigt smal. Deras blickar möttes och låstes i varandra. Ella kunde inte slita blicken från hans ögon. De var klargröna och tindrande. Plötsligt gick någon i vägen och bröt deras ögonkontakt. Det sista hon såg av honom var ett snett litet leende. När personen hade gått förbi var killen borta. En sån klyscha, tänkte Ella.
- Hm, vad såg du? undrade Karin och såg lite pillemarisk ut. Några sekunder gick.
- Han… Vem är han? Ella var paralyserad.
- Vem då?
- Killen!
- Hur ska jag kunna veta det jag ser ju inte vad du ser jag sitter ju med ryggen till, fnittrade Karin. Ella log och slog bort tanken av killen för ett tag. Men på väg till bussen jagade han hennes tankar.
Plötslig kom han gående runt hörnet. Ella känner hur det hettar till på kinderna och hon blir nervös. Killen ser helt lugn ut och stegar fram och ställer sig en bit ifrån henne i busskuren. Hon ser ner på sina skor och skrapar lite grus på marken.
Han ser snabbt på henne och ler sedan och tittar bort. Han ser vilsen ut för ett ögonblick och sen plockar han fram ett ciggpaket ur fickan och tar upp en åt sig själv. Ella sneglar lite försiktigt på ciggpaketet och minns att hon inte rökt sen igår kväll. Suget efter en cigg tar tag i henne och släpper inte. Som om han märker det på henne räcker han fram paketet och ser frågande på henne.
Hon ser upp på honom och sen på paketet och tillbaka på honom. Trevar efter en cigg och ler mot honom men säger ingenting.
Efter ungefär halva ciggen tittar han på henne i smyg och hon ser det i ögonvrån.
- Vem är du? frågar hon försiktigt.
- Max. Du då? Han ler sitt leende som skulle få nordpolens glaciärer att smälta på en sekund.
- Ella. Är du härifrån? Hon lät självsäkrare nu.
- Nej jag flyttade hit för två veckor sen.
Bussen kom och dom pratade hela vägen tills Ella skulle gå av och det visade sig att Max skulle av på samma ställe.
- Vilken gata bor du på? Undrade Max.
- Tullgatan, du då?
- Korsvägen. Ligger inte det precis bredvid? Han tittar förvirrat på henne.
- Jo, det gör det, säger hon och ler lite diskret.
- Vilken tur jag har då, då får jag njuta av ditt sällskap lite till. Glaciärsmilet högg henne i hjärtat. Hon log som svar.
När de kom fram till vägskälet där Tullgatan var till höger och Korsvägen till vänster såg han på henne och sa:
- Trevligt att prata med dig Ella, hoppas vi ses något mer.
- Ja, det hoppas jag också, svarade hon och låstes för någon sekund i hans knallgröna ögon. När hon till slut rycktes tillbaka in i verkligheten vinkade han lite nördigt och vände sig om och började gå. ”fin jeansrumpa” tänkte Ella medan hon själv vände sig om och började gå mot sitt hus. Hon funderade på ifall hon skulle vända sig om och se på honom en sista gång men lät bli. Men det gjorde inte han. Det slog Ella att hon inte hade tänkt på Robin på nästan 30 minuter, och det högg tag i henne och hon kände sig som en svikare. Hon visste att hon inte borde men kunde inte rå för sina känslor.
”Crawl through knives”
Ella stod med en stor bukett blommor i famnen och såg på hur grinden till kyrkogården åkte gnisslande fram och tillbaka. Hon hade på sig den vita babydoll klänningen som Robin älskade. Sminket hade runnit ner på kinderna och skapat svarta ränder. En av hennes randiga stay-ups hade kasat ner mot hennes sko men hon brydde sig inte. Den så välkända paniken tog ett stadigt tag kring hennes hals. Hon såg ner på sina vita skor och tog ett djup andetag. Sen steg hon fram och tog tag i handtaget på grinden, den var kall.
Gravstenen var glansig och helt ny. I hörnet var en liten duva ingraverad i den hårda stenen. När hon stod där på Robins grav slog det henne att hon stod uppe på honom. Hon klev åt sidan och satte sig i gräset. Där satt hon och tittade på texten på gravstenen.
”1987-2007” stod det. Men Ella visste att Robins själ dött mycket tidigare än så.
Ella la buketten med blommor vid graven och sen satt hon kvar och såg på när vinden blåste i dom. Hon grät värre än någonsin nu.
På vägen ut från kyrkogården tog hon en av de små trädgårdsräfsorna som är till för att rensa ogräs vid gravarna. Hon ville bestraffa sina ben för att dom inte hade sprungit fortare. Hon drog till hårt och tre djupa räfflor blev till på hennes vänstra lår.
När hon kom hem tvättade såret noga och ångrade sig lite. Men medans hon tvättade blev hon arg igen och kände att hon faktiskt behövde bestraffas för att hon inte hade räddat Robin så hon slutade upp tvärt.
Hon gick ut på en promenad efter att hon hade ätit. Det var ovanligt kallt för att vara juni och hon hade gåshud på armarna. Kvarterets lekpark ekade tom så hon gick och satte sig på en av gungorna. Kedjorna gnisslade och det lät som förtvivlade skrik i Ellas öron. Det kändes som om hon hade en liten varelse i bröstet som sakta men säkert åt upp hennes hjärta.
Men sen kom han och lyste upp hennes tillvaro.
- Varför sitter du här? undrade han.
- I brist på annat att göra… lyckades hon kraxa fram.
Han satte sig på gungan bredvid och hon försvann in i sina tankar igen. Han tog hennes hand. Såg på henne med sina djupt gröna ögon och hon blev förtrollad. Han såg medlidande på henne, som om ville säga att hon fick gråta men han sa det inte. Tårarna rann men hon sa ingenting, gav inte ett ljud ifrån sig. Det var som om han visste. Han höll om henne och dom gick en sväng. Sen satte dom sig på en parkbänk och hon somnade i hans knä.
De följande dagarna spenderade hon så mycket tid med Max som hon orkade och började sakta men säkert öppna sig för honom. Hon fick veta att Max var 23 år och studerade till psykolog. Ella tyckte att det passade honom perfekt för han var väldigt duktig på att lyssna utan att ställa för många frågor. Han frågade inte om hennes ärr utan strök dom bara med fingertopparna och höll om henne. Dom förstod varandra.
Max blev Ellas ängel, hennes ljus i mörkret.
– Max… jag är kär i dig. Ella såg ner i marken. Han tog hennes hand och lutade sig fram och gav henne en kyss.
”Letters of regret”
Så flöt dagarna på och Ella kände sig på något sätt hög och insnöad i sin egen verklighet. Trots det kände hon paniken nånstans långt in som försökte ta sig ut, men hon stängde in den. Paniken ville tala om för henne att hon inte skulle bli för kär, för att Max skulle lämna henne, precis som alla andra har lämnat henne tidigare.
Men kärleken gjorde henne hög, och blockerade alla onda tankar.
Dag efter dag charmade han henne och hon blev som förtrollad. Hon började umgås med folk i hans kompiskrets och sakta men säkert blev hon mindre och mindre tystlåten.
Ella vaknade av att hennes telefon ringde.
- Eh, ja? Ella hade kolasås i huvudet.
- Hej Ella. Det var Robins mamma. Kolasåsen byttes ut mot snö.
- Hej?
- Jo, jag har gått igenom Robins rum och.. Robins mamma verkade inte riktigt få ut orden. Jag har hittat ett antal brev som jag tror han har skrivit till dig. Ella kände sig svimfärdig. Bilden av Robin liggandes på golvet orörlig gnagde på hennes näthinna och hon fick inte fram ett ord på flera minuter.
- Ella? Är du kvar? Robins mamma lät rädd.
- Ja, ja jag är kvar.
- Jag tycker att du borde komma hit och hämta breven, det känns inte bra att vi har dom här, jag tror han ville att du skulle ha dom.
- Okej.. jag kommer över om ett tag och hämtar dom. Robins mamma la på luren men Ella satt kvar med luren i handen.
Ella satt på sitt golv med 4 kuvert med hennes namn på utspridda framför sig. Hon kände sig apatisk. Tårarna började rinna och hon förmådde inte att röra sig. Just då knackar någon på dörren. Hon rycker till och ser att Max står i dörröppningen.
- Hej sötnos, vad har du för dig? Han sätter sig bredvid henne.
- Det är en massa brev från Robin… lyckades hon få fram. Han blir helt tyst för några sekunder. Sen säger han:
- Vill du att jag ska gå tills du har läst igenom dom?
- Nej… stanna här med mig. Hennes röst darrade.
Ella, du är det finaste på jorden. Du är min bästa vän och jag älskar dig över allt annat. Vi två delar en kärlek som ingen annan förstår förutom vi, för ingen annan än vi känner sån här kärlek. Trots att jag lämnar dig vill jag inte att du tar på dig någon skuld, du är den som fått mig att orka gå upp ur sängen under alla år jag levt. Men nu har jag insett att mitt jobb här är avklarat och du kan klara dig på egen hand. Jag behövs inte längre. Jag kommer att existera i allt istället för i en liten obetydlig människa. Jag kommer att existera i dina väggar, i luften du andas, i musiken du lyssnar på, i rakbladen du låter dansa så vackert.
Jag ser till att inget ont händer dig. Jag ska sända dig en ängel.
Detta är mitt öde, inte ditt, kom ihåg det
Robin
Ella grät i Max armar. Robin har sänt henne Max. Hon var glad och ledsen på samma gång. De gick ut och satte sig i gräset i trädgården. Luften var kvav och det luktade lavendel. Hon torkade sina tårar och plockade en blomma från gräsmattan. Den doftade starkt.
- Tack. Viskade hon och kastade upp blomman i luften. En vindpust grep tag i blomman och förde den bort utom Ellas synfält. Hon stängde ögonen och tog ett djupt andetag. Max gav henne en kyss.
- Kan vi inte rymma härifrån? Hon sneglade på honom.
- För dig rymmer jag vart som helst. Sa han och kramade hennes hand.
Två veckor senare stod Ella på trappan till sitt hus och såg in i huset för en sista gång. Max hade köpt ett hus vid kusten på Irland. Irland, dit Robin alltid velat flytta.
Hon tog inte farväl av sin pappa, hon lämnade bara en lapp på köksbordet där det stod den nya adressen och telefonnummer.
Sedan lämnade hon allt hennes förflutna bakom sig med en enda tanke i huvudet. Nu startade hennes nya liv. Hon pillade lite på rakbladet hon hade i ett halsband runt halsen. Ett nytt liv, en process, men ett nytt liv.
När Ella steg ur den svarta bilen många timmar senare bekräftades hennes tanke. Framför henne stod ett litet torp. Bara cirka femtio meter därifrån bredde sig havet ut och verkade aldrig ta slut. Luften kändes ren och det doftade salt. Men där fanns även en annan doft. Ella kände väl igen doften och ett leende spred sig över hennes ansikte samtidigt som en räv kom springande bland lavendeln. Den stannade och såg nyfiket på Ella, blinkade och gav sig iväg åt ett annat håll.
Ella vände sig om och såg på Max. För första gången på länge kände hon äkta lycka.
”Det finns hopp” var hennes tanke. ”Det gäller bara att hitta sin ängel”
Resten får tiden hjälpa till att hela.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Porrsnopp - 26 maj 07 - 21:21- Betyg:  | Den var asa vacker! :) (nu när jag äntligen läst den)
Du borde skriva fler :) <3 | | misslyckaaad - 24 maj 07 - 06:59- Betyg: | | shiiit :) du är duktig på att skriva, fortsätt :) | | psychopatica - 9 maj 07 - 21:53- Betyg: | så jävla bra!
obeskrivligt bra, verkligen! | | Sorgens_Tjej - 8 maj 07 - 02:02- Betyg: | Det här är ett löfte: Kommer fortsätta läsa allt du skriver!
Jag fastnade för den här historien vid första ögonkastet!!
/Amanda | | Miccq - 8 maj 07 - 01:03- Betyg: | | gah, hur lyckas du? | | liten_snopp - 7 maj 07 - 21:49- Betyg: | Shit baby... Fyfan vad underbart, jag fastnade helt totalt
för denna! DU är ju bara bäst!!! |
|
|
|
