Varulvsflickan, del 5 |
Mirjam öppnade ögonen och såg ett par stora, gula ögon framför
sig. Hon skrek till av fasa. Vad är det där för nåt? tänkte
hon och stelnade till. Djuret ( som liknade en råtta och en apa på
samma gång ) hade blivit skrämd av hennes skrik och hade tassat iväg
illa kvickt. Mirjam andades häftigt. Hon ville verkligen sätta sig upp,
men hon visste att det inte skulle tjäna någonting till, så hon låg
bara där, med uppspärrade ögon och lyssnade efter ljud. Varje gång
vinden tjöt eller när en uggla hoade utanför hoppade hon till och rös.
Sådär låg hon, till klockan var nästan fyra på morgonen och
försökte att sova. Men det var ju såklart omöjligt. Först och främst
så var det ju hennes rygg som hade djupa öppna sår som sved så oändligt,
sedan var det ju det där djuret som kunde vara var som helst här uppe på
vinden. Hon hade inte tänkt på kylan i rummet sedan hon upptäckt djuret,
och nu kände hon att hon var stel och domnad av köld. Nu spelar det
ingen roll, tänkte hon, jag måste sätta på spisen innan jag fryser ihjäl.
När hon reste sig högg det till i ryggen och hon tjöt till, men hon la sig
inte ner. Hon staplade bort till spisen, och för varje steg hon tog kändes
det som tusen nålar i ryggen. När hon kom fram till spisen
böjde hon försiktigt på knäna och satte in några vedpinnar i spisen. Hon
försökte tända brasan, men det var inte lätt med hennes stela fingrar.
Till slut lyckades hon i alla fall få eld i spisen och hon satte sig ner
framför spisen och värmde sina händer.
Det hade blivit höst och det var tid att plocka svampar och lingon. Mirjam
brukade alltid få göra det här sysslorna, eftersom hon inte var till någon
nytta någon annanstans, som Frun sa.
När gryningen kom, bankade det hårt på vinds luckan. Mirjam
hade precis ätit ett stekt ägg och en skorpa. Hon anade vem det kunde vara,
så hon gick och öppnade. Hon hade ju trott att det skulle vara Frun som
kom, men där hade hon fel. För där på vindsstegen stod stallpojken
Villgot och såg lite stressad ut, när han viskade:
- Du måste skynda dig, Mirjam!
- Varför det?sa Mirjam förvånat.
- Sch, inte så högt! Någon kan ju höra dig.
- Vad är det som är så viktigt, då? frågade hon, lite tystare den
här gången.
- Jo, jag tänkte att du och jag kunde gå ut i skogen och ha en¨
picknick. Vi måste skynda oss, så att inte Frun ser oss. Mirjam stod
ett tag och funderade sedan sa hon:
- Okej, men det får inte ta för lång tid. Jag tar med mig en filt och
en korg.
- Visst, men du behöver ingen korg. jag har redan tagit en.
- Man jag stannar kvar där i skogen sen, för jag ska ändå ut dit
och plocka svamp.
- Jaja, men skynda dig!
Mirjam drog åt sig en kofta ur byrån och klättrade ner för stegen.
Sedan smög hon och Villgot försiktigt ner för trapporna och ut på gårdsplanen.
De sprang sista biten in i skogen. Där följde de en stig, muntra och
lättsinnade. Inte kunde väl Mirjam ana vad som skulle komma att hända.
Något som skulle förändra hennes liv.....
Lessen att det tagit ett tag med fortsättningen!
Bra eller ska jag ändra på nåt???
Skriv gärna en kommentar!!:)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ammi_ - 8 maj 07 - 01:37- Betyg:  | | jääättebra!! :D mer! | | fanny_94 - 7 maj 07 - 23:14 | | hehe, tack tack:D, blir jättegla!!! | | Anoia - 6 maj 07 - 02:53- Betyg: | | Mer, skit allså då menar jag skit bra :D | | chulia - 6 maj 07 - 02:31- Betyg: | | Jätte bra! fortsätt så! :) |
|
|
|
