Djävulens kall del 6 |
Kapitel 6
Tystnaden varade över Lyckdala. Och sorgen därtill. Man hade fått en rapport om att en lönnmördare härjade. Man hade hittat skolelever mördade i deras klassrum. Styckade, som bara en kirurg skulle kunna göra. Halsarna var avhuggna i en rak linje, kropparna exploderade som om dom hade träffats av en kanonkula. Man hade hittat lärarens huvud uppe på katedern och hennes arm på en hylla. Eller man antog att det var hennes arm…
Det enda som inte stämde in var att alla barnen inte hittades. Två saknades, enligt klasslistan. En såkallad ”Blackie” Von Lilium och Kristoffer Borg .
Det var i principen inget som ens fanns som bevis att han var en riktig människa. Han hade inget telefon nummer, föräldrar eller hemadress. ”Blackie” däremot hade föräldrar som fick en sådan chock när dom fick reda på mordet och deras dotters försvinnande att dom sattes in på mentalsjukhus för rehabilitering. Dom hade en tvillingdotter till den försvunna, som nu ligger begravd. Mördaren hade inte dödat henne på samma sätt som dom andra. Inget var avstyckat, bara hjärtat låg i en papperskorg som brann. Det var så man fick reda på mordet, genom att brandlarmet hade gått igång…
Springandet hade fått Kristoffer trött. Han stod nu på stranden och pustade ut efter den långa vandringen över sjön.
– Tänk att den var så himla lång, trotts allt! pustade han ut. Den ser verkligen mindre ut från den punkten.
Han stödjade sig med händerna på knäna och tog en liten återhämtningspaus. Hans krafter fanns inte längre, dom hade hans utbytare fått. För att få tillbaka dom var han tvungen att döda honom, vilket var en väldigt svår match utan hans krafter plus att änglar är inte dom lättaste att döda…
Men han hade en chans om han kunde ta sig till Blackie och ta Svarta Döden. Enkelt, tänkte han, men han hade ingen aning om att hon nu var försvunnen.
Han reste sig upp och började vandra mot hamnbryggan. Plötsligt kände han en kall bris från sjön. Den viskade hans namn. Han vände sig om och fick se en dimma som såg ut som Blackie. Ögonen sken röda som rubiner. Han stod förskräckt och backade smått. Hon hade blivit en Drementor. Dom är massmördare i egen hög person. En ras, så udda och skrämmande att man har sagt att man ska döda alla barn som är Drementorer vid 3 års ålder. Det som är en förlust är att man inte vet vilka barn som är det förrän hornen har kommit upp, och det sker under puberteten. Man trodde innan att dom var Djävulens barn, men det är fel. Dom hör varken till Djävulen eller Gud. Dom är mörkrets varelser, men har förrått Djävulen. Dom är sällsynta och otroligt farliga, och man vet inte hur kvinnorna eller männen som är föräldrar och är vanliga kan få dessa massmördare. Det hör till deras natur att mörda mänskligheten, ingen vet varför. Dom är utrustade med horn som tycks styra fyra eller fler osynliga armar som dom har på deras ryggar. Dom går igenom precis allt, som om en telekinetisk kraft vilar över dom. Deras ögon är inte bara hemskt otäcka, utan har en förmåga att se igenom väggar och människor in till deras själar.
Dimman avtog efter någon minut och Kristoffer kände på sig att det här inte skulle sluta gott…
-Flickan är en Drementor, han är på rymmen, borde inte vi göra något nu?
– Men tror du verkligen att det tjänar något till? Någon på jorden kommer upptäcka hennes horn och döda henne och pojken… Ja, han är inte mitt bekymmer längre, du fick honom enligt vårt avtal och jag ser ingen som helst andledning för mig att leta upp honom…
- Han är fortfarande din son, min underjordiska… Ja, sak samma, men vi måste ändå hitta honom för att behålla freden och hålla borta spridningen av Drementorer.
- Ja, jag gjorde ett bra beslut med att döda dom där fostren så att dom inte blev Drementorer.
- Ja, möjligtvis, men det skapade oro på jorden och…
- Äsch, en bagatell, mödrarna överlever…
- Aja, det gör dom väll… Men eftersom din son är borta nu så kanske vi borde hitta Svarta Döden…
- Nej! Jag visste att jag hade glömt något på jorden! Jag måste in till den dära flickan och hitta stenen!
- Ja, men snälla, låt det inte bli som förra gången med Evana och Louis.. Han hade ju haft känslor för flickan…
- Ja, efter att flickan hade lekt på min Bekostnad! Och nej, jag tänker inte göra något speciellt drama den här gången, det är nog nu.
Livet som Drementor hade Blackie aldrig fått för sig att uppleva. Efter att hon hade tvingat utbytaren att berätta allt han visste om Drementorerna så kände Blackie att hon nu hade övertaget för en gångs skull. Varför nöja sig med klassen, när det fanns fler som gjorde hennes liv till ett helvete? Som den där utbytaren som nu låg hopkurad vid stenen ute vid den hemliga platsen i skolan som bara Blackie och Kristoffer visste om. Han hade försökt fly, men varje gång så tog en osynlig arm tag i hans skjorta och drog tillbaka honom. Eftersom den drog så ströps han så småningom och backade tillbaka.
Hennes övertag hade skrämt livet av honom, och han som ängel hade aldrig upplevt en mer skräckinjagande upplevelse. Hon såg på honom och sa:
- Vet du vart Kristoffer är!?
- Nej!
- Jo, det vet du! Du är hans utbytare och har till och med hans krafter!
- Ja, men det betyder inte att jag kan veta allt, gnydde han.
- Vilket slöseri med dyrbar tid, suckade Blackie. Vet du om han har rymt då?!
- Ja, det är jag säker på, jag känner av att han är i närheten men jag kan inte lista ut var.
Blackie suckade tungt och satte sig på stenen. Hon grät. Hennes värsta tanke var att mista honom nu, nu när hon hade hittat någon som hon kunde dela sin smärta med.
Medan hon grät, försökte utbytaren rymma igen. Han hann precis en meter då man hörde något som lät som en kniv som skär igenom kött. Han började sakta falla ner till marken med en fruktansvärd smärta i högra benet. När han såg ner såg han att han inte hade något ben längre, utan bara ett lår. Blackie hade skurit av han hans ben och nu rann blodet som en flod och bildade en pöl där han nu låg. Själva benet låg en meter ifrån han och var blekt. Han skrek av smärta och grät ut en sån smärta som bara kunde överröstas av ett brustet hjärta. Blackie gick fram till varelsen som skulle föreställa en ängel.
- Försök rymma en gång till så kommer jag skära av dig på mitten!
- Nej, jag ska inte rymma, jag ska inte… jag ska inte… grät han.
- Bra, då vet du var din plats är, Ängel.
Blackies hus var svart likt mörkret som nu omfamnade staden. Inget ljus, inget hopp, ingenting alls.
Kristoffer stod utanför porten och knackade på dörren. Inga fotsteg. Ingenting. Han knackade igen och skrek: Hallå, är någon hemma?!
Inget svar. Han gick runt huset och såg att fönstret till Blackies och Ellies rum var öppet. Han gjorde sig beredd på ett hopp. Han hoppade upp som en svan från sin sjö, och landade lika graciöst som en, på fönsterbrädan.
Inne i rummet var det becksvart. Han letade efter en lampa och råkade snubbla över en stor sak.
– Skit och, varför plockade dom inte upp saker innan dom drog? gormade han. Fattar dom inte att man kan skada sig allvarligt på sådana här saker?
Han fick tag på en lampa och såg sen vad det var han hade ramlat över. Det var Svarta Döden. Han blev helt till sig av glädje när han tog tag i stenen. Han var precis till att hoppa ner till trädgården igen när han hörde att något gick sönder på nedervåningen. Han vände sig om och svävade över golvet i rummet för att inte höras. Sen hörde han en krasch igen.
– Jävla skit, att man inte kan se i mörker! Hörde han en igenkännande röst. Hans nyfikenhet fick honom att smått ta sig från tröskeln i deras rum till trappräcket. Han kröp ihop och svävade fram och såg inget alls, men han kunde höra vart saken rörde sig. Ingen ska få bryta sig in i Blackies hem, tänkte han. Han rörde sig mot trapporna och började känna en lukt, så vedervärdig och som påminde honom om helvetet. Hans första tanke var att det kunde vara en av väktarna från underjordens fängelsehålor. Dom är enorma, äckliga djur som har en övernaturlig styrka men är tyvärr, eller för Kristoffers del, otrolig tur, dumma som sjutton. Inte undra på att en del kunde smita ifrån dom, men Djävulen orkade inte byta väktare. Haha, typiskt pappa att anställa en sån till att leta efter Svarta Döden… tänkte han och log. Men han hade ingen aning än om det nu var en sådan väktare. Eller ängel kunde det vara med ioförsig. Han smög sig närmare och var nu i mitten av trappan. Han svävade fortfarande och kände den vedervärdiga doften, och ju närmare odjuret han kom desto äckligare luktade det. Lukten var inte det största problemet för honom längre, nu som ljuset gick på. Då såg han vem det var. Det var ingen väktare. Det var ingen ängel heller. Det var hans fader själv…
|
|
|
|
