Djävulens kall del 5 |
Nu äntligen kommer den här delen xD Har arbetat nu på sissta tiden så det är bara att läsa, alla delarna är klara nu så jag kommer lägga ut alla idag =) Kommentera gärna! ^^
Kapitel 5
Tystnaden kändes oändlig, men den var inte tyst. Den var som när man skrapade naglar mot en tavla. Allt det vackra som nyss hade fått Kristoffer att le försvann under hans fötter. Bokstavligen. Djävulen hade tagit honom i tröjan och bara lyft från golvet i huset och ut genom fönstret, upp till Himmelen.
Vid Altaret satt Gud och bakom honom stirrade alla änglar på Djävulen och sonen. Kristoffer blev slängd ner på marken när dom närmade sig.
– Tig pojke!, sa Djävulen och såg på honom med sin mörkaste blick.
– Nej far! Du må ha tagit ifrån min lycka, men mitt liv kommer du aldrig lyckas ta ifrån mig!
– Pojk, tänk på vad du säger! Det är tack vare dina morföräldrar detta har hänt! ska du klaga så klaga på dom!
– Det var aldrig deras fel, dom var ju förälskade!
– Förälskade i fel makter! sade Gud och reste sig från Altaret. Jag förstår att dom älskade varandra, men det var tusenåriga lagar dom bröt emot och det kan jag tyvärr inte göra nått åt.
Det enda Kristoffer kunde göra var att tiga och lyda. Inom sig kände han hur vreden mot Gud och dom högre makterna reste sig. Hans ögon blev blodröda och hans kropp började så småningom byggas upp så att han nu blev en typ av Hulk.
Han började anfalla Altaret och började slå mot Gud, men med en höjd hand fick han odjuret att somna sakta in och Änglaportens Väktare bar bort honom mot den delen av Himlen som Gud mest av allt avskyr: Plågornas Kammare…
Blackie vaknade på soffan, senare den kvällen, efter av att ha känt kalla vindar dra in. Hon reste sig och stängde fönstret med kalla steg. Hon tog sig en titt runtom kring sig. Kristoffer var borta, och hon ropade runt omkring i huset. Inget svar fick hon, och hennes första tanke var att han hade gått hem. Då gick hon upp till sitt rum och lade sig i sin varma, trygga säng och helt ovetandes av vad som hände med hennes älskade pojkvän och alldeles ovetandes om det som kommer hända i framtiden…
Nästa morgon väcktes Blackie av solstrålarna som reflekterades i Ellies blonda hårstrån.
– Så nu är kråkan vaken? sa Ellie med en spydig betoning i rösten. Vi kom hit för två timmar sen och trodde du va uppe.
– Vad trevligt då… mumlade Blackie för sig självt under kudden. När kom ni hem?
– Nyss, trodde att du var uppe.
– Nu är jag det.
– Bra, gå ner nu, jag ska byta om.
– Ska du någonstans?
– Ja, jag ska till Kristoffer.
Blackie blev blek i ansiktet. Hjärtat satt ända upp i halsen. Varför skulle Kristoffer bjuda över henne? Han gillade ju inte henne.
- Jaha..
- Japp, och vet du vad? Han har bytt stil totalt! Han är inte lika svart nu, han är blond och har märkeskläder och allt!
- Va? Det låter inte som…
- Som honom, eller hur? Jag är jätteglad för att han bytte sin stil! Han har väll äntligen lagt märke till ängeln i mig… Men jag förstår inte varför han var med dig, du är ju helt…
- Säg inte mer, jag går.
- Bra, måste ändå skynda mig.
Blackie steg upp fort som attan och skyndade iväg mot badrummet. Hon stängde in sig och tog tag i handfatet, stadigt, så att hon inte ramlade. Det kändes som om hon skulle spy, gång på gång fick hon kräkreflexer. Hur kunde det vara sant? Var det något emellan honom och henne? Eller var det något med den där offringen som han pratade om? Hon var tvungen att ta reda på det och det fort!
Piskorna som snärta till i kammaren bredvid Kristoffer hördes och han hörde gång på gång hur dom slog till mannen som skrek sin vrede rätt ut. Snart var det hans tur.
Han satt ner på det kalla stengolvet och tittade upp mot taket. Det droppade vigselvatten nerför hans kind och han kände hur det sved till. Han makade på sig, men vattnet förföljde honom. Ingen sveda eller märke fanns på hans hud, men han kände hur smärtan kom till honom ändå.
Han saknade Blackie, och med varje droppe som föll kände han hur människan nere på jorden som skulle föreställa honom tog akt och var med hennes syster. Tillsist kunde han inte hålla inne tårarna och smärtan bara steg ut ur honom. Han reste sig från golvet och stod med händerna i skyn och utropade smärtan genom ord och taket vek undan. Han svävade upp och bytte skepnad till en jättelik röd demon. Upproret i honom steg lika så som en piska höjer smärtan. Allt han såg var ett vitt ljus, och det var det han siktade mot. Där fanns Gud och hans änglar. Det fanns väktare som jagade honom vid det här laget men dom var för långsamma. Han bröt upp himmelens portar och märkte hur hans skepnad återgick till hans vanliga utseende. Samtidigt märkte han att han föll, snabbt likt en kanonkula ner till jorden igen. Han hade lyckats att fly, men hur länge skulle han kunna vara på rymmen? Det var det minsta problemet just nu, för medans han störta ner mot marken kröp han ihop till fosterställning och saktade ner farten tills han stannade och svävade ovanför sjön i Lyckedala. Han öppnade ögonen och satte ner sina fötter på vattnet. Han såg sig omkring. Inga åskådare. Bra.
Skolan blev till ett helvete. Att se honom med Ellie var en ren plåga. Under rasterna var dom med varandra, under lektionerna pratade dom med varandra. Dom gjorde praktiskt taget allt tillsammans. Blackie såg ner på sin bänk. Det var inte Kristoffer. Hon kände på sig det.
Han snuddade vid hennes bänk när han skulle till pennvässaren.
- Dra in bänken, för helvete, ser du inte att jag försöker komma fram!
- Förlåt.. mumlade hon.
Han stannade upp och tittade på hennes ansikte.
- Så det är du som är Blackie? sa han med en misstänksam min.
- Ja, det är jag…
- Värst vad lika du o din syster är då, skulle ju nästan kunna tro att ni är en o samma person.
- Vi är inte lika… viskade hon för sig själv.
- Ok, förlåt då…
Blackie tog upp huvudet. Hur kunde han höra det när inte ens hon kunde göra det?
- Hur…
- Jag är inte den som alla tror, Blackie, sa han och lutade sig på hennes bänk, nära hennes ansikte. Din ”pojkvän” är så gott som död, han är hos Herren nu. Han har absolut ingen chans. Han kommer offras, Blackie, och det vet du.
Hon tappade andan. Tårarna kom inte, bara vreden. Hon slog händerna i bordet och reste sig upp så att stolen ramlade. Hon skulle just till att anfalla, då han sa.
- Vad ska du göra, du vet att du inte har någon chans!
Alla tittade på dom nu. Blackies ögon skiftade färg från kolsvart till rött likt elden. Det såg Kristoffers utbytare. Han tog två steg tillbaka och såg på Blackies huvud. Något började sticka upp från skallen.
Hon tog tag i bänken och började skrika. Smärtan i hårbottnen gjorde ondare och ondare och man kunde efter några sekunder se hur två horn av ben började växa fram. Dom var blodiga och liknade katt öron mer än horn. Blackie kände sig helt svimfärdig, men hade samtidigt en enorm lust. Utbytaren blev helt blek i ansiktet och kallsvettades. Blackie tittade upp. Halva ansiktet var täckt av svart hår, resten var undanskymt av skuggor. Men han såg hur hennes öga lyste rött av ilska.
– Så var det du som skulle stoppa mig? Eller ska jag vända mig till dom högre makterna och få slut på det här eländet?
|
|
|
|
