Det började med en vind... |
Det började med en vind, en vind så kraftig att löven på björkarna skallrade och träden vikte sig. Man kunde inte ana att blåsten då skulle bli starkare, men framåt kvällen var det full storm.
Jag var ensam hemma den dagen. Ja, inte helt ensam, då. Min hund Calle var med mig.
Utan honom skulle jag nog inte ha klarat mig så ensam som jag känner mig.
Mamma och pappa var i det ögonblicket borta på affärsresa, men jag vägrade följa med, utan jag fick stanna hemma och hade löfte om någonting fint från Stockholm.
Jag tände alla lampor som gick att tändas och satte mig vid bordet.
Calle vände sig oroligt i sin korg. Hans svarta päls var fortfarande fuktig efter den förra promenaden som hade varit väldigt kort, eftersom ingen av oss ville stanna ute en längre stund. Jag hörde dunder och brak från åskan, fast de var långt borta. Plötsligt svartnade allt!
Ta det lungt, ja hade inte svimmat eller nåt, strömmen gick bara. Jag stapplade genom köket, med Calle hack i häl, ut i hallen där vi har vårt elskåp. Jag öppnade det men det är ju inte så himla lätt att ta reda på vad som var fel, så jag hämtade några ljus istället.
Tändstickorna låg på disk bänken. Äntligen lite ljus!
Calle satt bredvid mig och gnällde. Han tyckte säkert att hela affären var obehaglig, men för en gångs skull höll jag inte med honom. Plötsligt darrade någonting till i min ficka, mobiltelefonen!
Jag drog upp den och svarade.
”hallå”.
”Hej gumman” sa min mamma, ”Hur är det med dig, jag såg på nyheterna att det var dåligt väder”.
”Jo, det kan man säga” muttrade jag.
”Va, jag hör inte” sa mamma, ”Det är så dålig täckning”.
”Nä, du behöver inte oroa dig, det går så bra s..” Brak!!
Blixten hade slagit ner i ett träd i närheten, kanske mitt på gården.
”Vad var det” utropade mamma förskräckt.
”Öh.. Mamma, jag vill inte göra dig orolig men det åskar och så..” sa jag snabbt. ”Det är typ storm”.
”Oj oj!” jämrade sig mamma. ”Just när vi inte är hemma måste det gå och bli oväder.”
”Jag måste lägga på nu, mamma, Calle är rädd.
Ring sen om det är något.”
Jag la mobilen på diskbänken och strök sedan Calle på huvudet.
”Stackars Calle”, sa jag mjukt jag för att lugna honom.
Han sjönk ner och la sig vid mina ben.
Plötsligt blinkade en lampa till, och lyste sen allt starkare.
”Puh” Sa jag högt till Calle. ”Äntligen är strömmen tillbaka.”
Jag gick och la mig, och för en gångs skull, så fick Calle ligga i min säng.
Dagen efter var det molnigt ute, och jag och Calle gick ut för att se om det var något träd som fallit över trädgården. Det låg ett träd rätt på gården, och våra utemöbler var omkullkastade. Calle skällde åt dem, och jag skrattade befriat.
”Jaa, Calle, dom ska inte ligga ner.” Sa jag och reste stolen som låg närmast.
På kvällen kom mina föräldrar hem, och mamma kramade mig länge.
”Mamma, släpp mig.” Sa jag när det kändes som min rygg höll på att gå av.
”Min lilla gumma, jag vart så rädd bara…” Sa mamma lite generad. Calle gnällde lite, som om han ville säga ”Hallå, jag då? Jag var också här när det åskade!”
Mamma klappade honom på det stora huvudet, och log lätt.
Innan jag skulle gå och lägga mig, gick jag en sväng med Calle. Han fick upp ett spår, och gav sig iväg mot skogen, medan jag sprang efter. Snart hade han hittat vad han sökte efter, och jag kikade in i ett snår. Där låg en liten rådjurs unge! Den hade foten i kläm under en gren, och den ryckte till när den fick se Calle. Jag tror inte att mamman till kidet var kvar, så jag tog av mig tröjan och hade försiktigt in den under ungen, och lyfte sen bort grenen. När jag såg hur mycket det blödde ur såret, så drog jag av mig en socka och lindade den runt foten på kidet.
Med Calle skuttande runt mig gick jag försiktigt hem med rådjursungen. När jag kom in, ropade jag på mina föräldrar.
Mamma sprang efter ett täcke, och pappa ringde till veterinären.
Jag hörde honom prata i telefonen.
”Jaa, ett litet rådjurskid… Okej, det ska vi göra… Bra, skynda er!” Sen la han på.
”Sådär, dom kommer snart” Sa han och lyfte försiktigt ungen för att få bort tröjan som den låg på.
Mamma ta täcket under istället, och svepte in ungen i täcket, allt förutom det skadade benet.
Efter en stund hörde vi att en bil kom körande uppför kullen, och en dörr öppnades och stängdes.
Veterinären var en ung tjej, som snabbt tog hand om kidet.
”Jag måste ta med mig honom, han måste röntgas.”
Sen lyfte hon ut ungen, och la den i en kartong full med tygbitar.
Två dagar senare ringde veterinären, och sa att kidet var okej, och att vi kunde få hälsa på honom. Jag och pappa åkte in till djursjukhuset, som låg i närheten.
Veterinären visade oss in till ett dåligt belyst rum, där rådjursungen låg. Den verkade friskare, även om den inte kunde stå på grund av sitt gips. När jag sakta kröp fram mot ungen så tittade den på mig med sina stora ögon.
Tanken på vad som skulle ha hänt med kidet om Calle inte hittat det göra mig ledsen. Jag klappade försiktigt ungen på ryggen, och log när den nafsade efter mitt hår.
Ungen släpptes ut efter att gipset tagits bort, och jag såg honom flera gånger i skogsbrynet.
|
|
|
|
