självbiografi. { del tre: ett vasstrå } |
{ del tre: ett vasstrå }
” Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril”
Det är fredag kväll, och jag ska äntligen få åka på hajk igen. Inte riktigt på riktigt, för mamma vill inte låta mig sova över där, bara vara där under kvällen. Först träffar jag Linnéa vid McDonalds, hon bjuder mig på en cola och på pommes frites. Vi sitter i nästan en halvtimme innan de andra kommer, och det är skönt att få träffa henne igen. Hennes stöd betyder mer än ord kan förklara. Jag är glad där, med henne, och allt är bra. Så småningom kommer de andra, och vi tar oss till förrådet, och sedan bär det av till hajkplatsen. Det är skog och det är strand. Det är hav och det är land. Där finns också ett trätorn, som reser sig över platsen, över udden vi är på. Jag hjälper till med att hämta slanor till vindskyddet, men jag orkar inte lika mycket som förr, lika mycket som jag skulle vilja. Så jag sätter mig ner, och sitter själv i några nästintill obefintliga sekunder innan min änglasyster kommer och gör mig sällskap. Hon ger mig sin ring och säger att hon vill att jag ska ha den. Jag blir alldeles förväldigad, den som är så fin, till.. mig?
Lite senare hittar Linnéa mig på samma plats, och vi sitter där, och jag försvinner mer och mer in i tankarnas värld. Jag ser mot stranden. Ett ensamt vasstrå söker sig där mot havet, det sträcker sig i vinden och viskar sakta. - Jag vill till havet, jag vill vara bland vågorna. Ett ensamt vasstrå som är som mig, jag viskar också, likadant. - Jag vill till havet, jag vill vara bland vågorna.
När jag suttit där med Linnéa och haft mina tankar på vasstråt i minst en halvtimme kommer Anna förbi. Anna är scoutledare, och jag vet att mamma har pratat med henne om mig, och mitt mående. Jag kan se på hennes blick att hon vet också, den är inte som vanligt, utan präglas av något som kan vara en blandning av försiktighet och förakt. Hon får mig att känna mig äcklig, och jag blir lättad när Linnéa säger till Anna att vi skulle behöva prata ifred. Linnéa frågar mig varför jag inte kan vara glad längre, men jag kan inte ge henne något riktigt svar.
- Jag hade väl helt enkelt fått vara glad tillräckligt länge bara, sa jag därför bara.
Jag har svårt att andas, jag har svårt att finnas till, men jag vet att jag inte kan lämna alla mina änglar. Astmamedicinen tar slut i lite alltför snabb takt, och ändå räcker inte luften till. Jag har svårt att orka, och jag sitter och ser på när mina vänner bygger upp vindskydd, och skrattar och skojjar. Nyss var jag ju också glad, vart tog den glada jag vägen, vart försvann Agnes? Jag har en längtan, en önskan om att få vara mer som Agnes. Det är inte många som känner till Agnes. Agnes är en bra flicka, hon låter mig ibland vara henne, och det är bland det bästa jag vet. När jag får känna mig duktig, fin och stark. Glad på riktigt. Det är bland det bästa jag vet, att få vara Agnes för bara några sekunder.
” Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | psychopatica - 6 maj 07 - 11:12- Betyg:  | du skriver om smärtan på ett vackert sätt.
Du får allt det hemska och groteska i ångestens värld att låta vackert, trots att det är allt annat än vackert.
dina formuleringar, ord... underbara!
kämpa på!
take care! | | lonely_heart - 3 maj 07 - 06:52 | | fin |
|
|
|
