Aldrig som förr |
Nu sitter jag ensam som jag brukar göra, varje kväll. Snön har börjat falla utanför, det blåser och jag är glad att få sitta här inne i köket. Det var längesedan jag hade känt matlukt i det här köket. Nu bestod den mesta maten av hämtmat eller i bästa fall av lite kokta nudlar som jag hade ätit i kväll. Jag skulle vilja ha hjälp, men vem skulle hjälpa mig? Jag var ensam.
Pappa hade nog åkt i väg till stan, till krogen antagligen. Så det vara bara jag här. Det var när mamma dog som allt började. Det var då mitt helvete började, då jag önskade att jag aldrig hade fötts. Jag kommer ihåg dagen; det var för två år sedan polisen kom hem och sa att mamma hade blivit knivstucken. Det spelade inte någon roll om mannen som gjorde det var innanför galler, och nog inte skulle komma ut på några år. Jag ville bara glömma, men det var för svårt för det, för svårt att bara radera ut alla minnen som jag hade från mamma. Det var då min pappa blev det monstret, monstret som skrämde mig varje gång det dök upp. Monstret var spriten, spriten som gjorde honom till någon annan människa, inte längre den pappa som hjälpte mig med läxor och lagade mat. Nej, det var den pappan som ville bli av med sin dotter. Det var som om jag var det enda lyckliga minnet som pappa hade kvar från den tiden mamma levde. Som om jag var något objekt som han bara kunde radera, det gjorde så ont att se honom förvandlas.
Plötsligt när jag satt ute i köket och tänkte tillbaka hörde jag steg utanför, släpande steg, tunga släpande steg. Jag visste vem de tillhörde, pappa. Han öppnade dörren och jag kunde känna på avstånd den där lukten, spritlukten och inte längre den lukten som fanns när jag brukade ligga och sova mellan mamma och pappa. Hans ögon var blodsprängda, hans hår var fett och han var orakad. Han var inte den mannen som var fint klädd i kostym med kammat hår och putsade skor, som åkte till sitt viktiga kontorsjobb varje dag. Jobbet hade han sedan länge struntat i att gå till, och det blev inte bättre av det, bara värre, då kunde han på heltid ”satsa” på spriten.
Jag sprang upp till mitt rum, men jag hörde att han följde efter mig, jag hörde hans steg i trappan. Jag kunde inte låsa min dörr för låset var trasigt sedan första gången han kom hem, och vem skulle laga det... inte han i alla fall. Jag kunde inte vara kvar i huset så jag rusade förbi honom i trappan. Jag tog på mina röda pumaskor, och gick ut. Nu var det riktigt kallt, kallare än vad jag hade trott.
Det var mycket som hade hänt på den här uppfarten. Det var här han lärde mig att cykla. Jag kommer ihåg att han var så rädd att jag skulle åka ner på gatan och bli påkörd så han brukade jämt ställa för bilen. Jag började gå in i skogen. Den nyfallna snön började tränga igenom min skor och jag var våt över allt. Det enda jag ville göra nu var att krypa upp i famnen på pappa. Han skulle hålla om mig och värma mig, och säga att allt skulle bli som förr, men det visste jag att det aldrig skulle bli. Det skulle aldrig bli som förr.
Pappa följde efter mig ut i skogen. Han började springa efter mig, så jag gjorde samma sak Jag kunde inte se var jag sprang, jag bara sprang. När jag var liten brukade jag leka kurragömma här, men nu var det en helt annan sak. Nu försökte jag inte fly av glädje utan av rädsla. Jag hörde hans flämtande andetag i ryggen på mig. Jag började bli trött av springandet så jag beslutade mig för att gömma mig. Det var inte så lätt eftersom buskarna inte var så gröna nu på vintern. Jag tog tag i en kraftig gren som låg på marken där. Den var våt och svår att hålla i. Vad tänkte jag egentligen göra med den? Var jag kapabel till att göra det som rörde sig i min huvud? Vad hade mamma velat? När pappa kom närmare tog jag sats och slog honom rakt i ansiktet. Han föll till marken med en stor och kraftig smäll. Vad hade jag gjort? Precis när jag skulle springa därifrån ropade han mitt namn. Han grät, han grät. Vad var det för tårar han grät? Var det smärta, ånger? Jag gick fram till honom. Det konstiga var att när jag tittade honom i ögonen så såg jag för första gången på länge den pappa som en gång i tiden älskade den flicka som nu stod där ute mitt i skogen, ensam, kall och ångerfull.
Det var svårt att se den riktiga människan igen, för det var inte honom jag slog till. Det var det där mostret. När jag böjde mig ned över honom för att höra vad han sa, så grep han tag i min nacke, då tänkte jag att monstret var tillbaka men istället kysste han bara min panna och drog håret och satt det bakom örat, precis som han alltid gjorde förut. Sedan sa han det som fick mig att ångra det jag hade gjort.
”Jag vet att jag har betett mig som ett svin, jag vet själv inte vem jag är och det skrämmer mig, mycket. Det finns en del saker man inte kan förändra, så är det. Du är min dotter och det är mitt blod som rinner i dina ådror, och tyvärr så kan inte jag ändra på det” sa han gråtande, så jag också började gråta.
Våra tårar träffade den våta marken, och nu kände jag inget av den kyla jag kände förut. Nu ville jag bara gömma mig i mörkret, tillsammans med alla min minnen. Jag lade mig ner bredvid pappa och tillsammans somnade vi.
|
| Kommentarer | | lonely_heart - 30 apr 07 - 10:36 | | fortsättt? |
|
|
|
