självbiografi {del två} |
{ del två: splittrad & i ångestens våld. }
”Wounded is the deer that leaps highest
And my wound it cuts so deep
Turn off the light and let me pull the plug”
Jag är så otroligt splittrad. Samtidigt som det känns som om jag mest av allt vill bli bättre och kunna leva på riktigt känns det som om det är helt och hållet omöjligt. Samtidigt som jag vill kunna skratta vet jag att jag inte kan ta mig upp, att jag aldrig kommer bli frisk. Det känns som om det vore bättre att bara lämna allt, men jag vill inte utsätta mina änglar för det. Jag är väl inte rädd för smärta? Jag kan väl leva med att inte leva på riktigt? Kanske skulle jag kunna det, om de lämnade mig ifred. Om bup och mamma och de andra som visste slutade fråga och lät mig hållas själv, då kanske jag skulle klara mig. Jag och Herr Ångest kan bo tillsammans även om jag inte kommer så väl överens med honom. Vi har en överrenskommelse, Ångesten och jag. Om jag gör som jag blir tillsagd håller han sig borta ett tag. Jag vore bara dum om jag inte gick med på att skriva kontrakt om det. Tro det eller ej, men det fungerar för mig. Jag är inte rädd för att skära mig, om det är det som krävs, jag är inte rädd för att skada mig på något sätt alls om det är vad som krävs av mig. Jag vet att vissa som inte varit gisslan för ångesten har svårt att förstå. ”Hur kan man ens göra så mot sig själv, hur kan man sänka sig så lågt?” Det är då tydligt att ångesten har lyst med sin frånvaro hos dessa personer. Det går nog inte med ord att förklara hur det är när ångesten tar över allt. När den griper en i sitt våld, och börjar med sin egenartade tortyr. ”Gör du inte så, så lämnas du inte ifred. Gör du inte som vi säger åt dig att göra, då får du aldrig mer ens sekunder i lugn och frihet. Jag är så fast, så fängslad, så fast. Vad ska jag göra då?
Förut räknade jag alltid dagarna jag klarade mig utan rakbladens tröst, men nu räknar jag mer timmar. Abstinensbesväret när jag är utan blir så högt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, annat än att ge efter. Jag vill inte sluta, det märker jag nu. Jag behöver att vassheters vackerhet snittar sår i min kropp, jag behöver vackerhetsdroppar av blod som sipprar fram, jag behöver känna en svidande smärta i hela mig, som bedövar ångesten och tankarna, om så bara för en stund.
Går det att komma ur ett beroende som mitt? Går det att ignorera suget när abstinensnivån är på 12 av 5 möjliga? När man är beroende brukar man väl trappa ner först, och inte sluta direkt, visst?
På bup säger de att jag är inne i den svåraste perioden nu och att det är nu ångesten är som hårdast på grund av medicinen, att det kommer lätta sedan, och kanske även göra så att allt blir bra. Yeah right, och det ska jag tro på? En mirakelmedicin? Knappast.
”Wounded is the deer that leaps highest
And my wound it cuts so deep
Turn off the light and let me pull the plug”
|
| Kommentarer | | fruxogirl - 2 maj 07 - 19:57 | | Ännu ett starkt verk som går rakt in i hjärtat.... | | Poet_91 - 23 apr 07 - 03:00 | ja känner igen mig så himla mkt i det du skriver..
vill du prata med ngn finns ja här
take care<3 |
|
|
|
