Alicia { del ett: en berörande nyhet } |
Hon hörde att de letade efter henne, de ropade hennes namn så det hördes över hela grannskapet.
Men hon var arg på dem, och tänkte minsann inte visa sig. Hennes gömställe var det samma som det alltid varit, och därför tyckte hon det var konstigt att de inte hade räknat ut det än. Kanske låg det något magiskt bakom platsen som gjorde att hon blev osynlig där? De bodde i en gul, ganska stor villa, och tomten var stor. Hon satt ihopkrupen i ett buskage varifrån hon hade full uppsikt mot resten av gården, inklusive uppfarten.
”Alicia! Kom fram nu, vi har något att berätta!”
Hennes fars röst lät likaväl irriterad som förväntansfull. Nog var det förväntansfullheten i hans röst som fick Alicia att krypa fram från sitt gömställe och smyga runt huset för att avleda de eventuella misstankarna om att det var just buskaget som var hennes hemliga vrå.
”Där är du ju”, sa fadern när han fick syn på sin dotter.
”Vad var det ni ville?”, sa Alicia rakt på sak.
”Kom med in så fikar vi lite medan vi berättar. Vi har nybakta bullar om du vill ha!”
Hon blev otroligt nyfiken på vad det var de skulle berätta för henne, så nyfiken att hon glömde bort att vara arg på dem.
När hon väl satt där på köksbänken vid bordet och åt på en kanelbulle sprängdes hon nästan av iver att få höra vad de hade att säga. Det var Alicias styvmamma som först sa något.
”Alicia, jag hoppas du inte är alltför arg på oss för att du inte kan få följa med Sarah till hennes sommarstuga i Dalarna. Men nu är det så, att vi har något att berätta som kanske gör att du förstår varför det inte går.”
Alicia tittade på alla personerna runt bordet, i tur och ordning. Först var där hennes styvmamma Anna, hon såg allvarlig ut, något som var ovanligt för att vara henne. Mitt emot henne satt Alicias far, Rolf. Hans min avslöjade ingenting. Bredvid honom satt Mikael, hennes låtsasbror. Han var sjutton och finnig, men ändå var han rätt populär. Alicia kunde inte förstå varför för allt i världen det var så. I hans ansikte kunde hon se att han redan visste vad det var som hade samlat dem alla här. Hur kom det säg att hon alltid fick reda på saker sist? Herregud, hon var fjorton, inte någon fyra-åring eller så.
”Säg det då!”, krävde hon.
”Vi ska flytta”, sa Anna.
Alicia satte en bullbit i halsen.
”VA?”
”Vi tänkte säga det förut, men då var det inte säkert.”
Hur skulle det nu gå för henne? Och hur skulle det bli med Sarah, skulle dem aldrig träffas mer?
Och Alicia hade ju alltid bott här. Det var här hon hade växt upp, det var här hon kunde ha kvar sin mamma i minnena.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | empalove - 18 apr 07 - 06:27- Betyg:  | | skit bra!! MER NU!!:D | | prickigthallon - 18 apr 07 - 01:23- Betyg: | Hej!
Du och dina noveller <3
Som du vet älskar jag noveller och dina är några av dem bästa.. kan du maila när nästa del kommer?? ;)
Kram Annie TAKE CARE <3 |
|
|
|
