Självbiografi. { del ett: introduktion. } |
{ del ett: introduktion. }
Detta är berättelsen om mig och mitt så kallade liv. Kommentarer tages hjärtligt emot, och jag fortsätter inte om jag inte anser mig ha tillräckligt med läsare.. Tack.
--------------------
" ;You're not afraid of pain, I know what you did.
But now the question is do you really dare to live?'
Pretty Dysfunk Kid?"
Musiken blir en tillfällig drog. Nu får jag inte skära, nu får jag inte låta blodet leka på min arm. Så ja, musiken blir en tillfällig drog, för i slutändan är det inte ett tillräckligt stort skydd. Överalltifrån tar sig strålningen in i mig, och jag kan inte längre blunda för den. Vad jag än gör är jag aldrig ensam; ångesten, strålningen och Rösterna är alltid efter mig, hur jag än gör. Och det värsta är att dem samarbetar, och då är jag helt försvarslös, då bestämmer jag inte längre över mig själv, min kropp, mina tankar eller mina gärningar. Jag går, de styr. Jag tänker, de bestämmer vad. Jag äter, de bestämmer hur mycket och om jag får. Och nu är jag så inne i den värld dem visat mig, en värld där skärande, destruktivitet och blod är vardag.
Om jag nu idag skulle beskriva mitt liv med ett ord skulle jag säga ångest. Ångesten tar över helt, tränger in sig under huden utifrån, och biter sönder mig innifrån. Sliter i mina inälvor, hamrar på min hjärna, och sågar itu mitt hjärta.
Natten till lördag var min ångest väldigt hög, och det slutade med att jag hamnade på Sundsvalls sjukhus för att jag tog mitt nöd-förråd av sömntabletter. Det var inte som att jag tänkte dö, då skulle jag samlat på mig mer och av starkare saker. Men jag råkade iallafall prata med Johan under tiden som jag tog överdosen, och han kunde inte annat än att berätta det för sin mor som ringde efter ambulans. Så tio minuter senare befann jag mig i mitt kök och drack kol, medan mamma satt på stolen mitt emot min, och jag skulle ljuga om jag sa att hon inte såg besviken ut. Hur blev det så, att hennes dotter hamnade i en sådan situation? Hennes dotter ville väl inte dö?
I Sundsvall tog de lite tester, och en läkare frågade lite frågor som han var skyldig att fråga, och sedan fick jag en sal att sova i. Till min missbelåtelse fick min mamma sova i samma sal, bredvid mig.
Dagen därpå kallades en psykiatriker till att prata med mig, och han var faktiskt helt okej att prata med. Han sa att han förstod att det kan vara svårt med frågor som ”hur mår du?” eller ”vad är fel?”, eftersom man inte alltid vet svaret själv. Han verkade som en väldigt klok man. Innan han sa att jag kunde åka hem sa han också att: ”Matilda, du ska veta att om det känns som om du inte klarar av att inte skada dig, eller som att du inte alls står ut med ångesten, så finns vi alltid här om du behöver läggas in några dagar. Vad kunde jag annat än att nicka och gå, när jag isåfall inte skulle få träffa någon av mina änglar på vem-vet-hur-länge.
Musiken, min drog för tillfället. Den sänker iallafall ångestnivån, inte otroligt märkbart, men lite, lite..
"You're not afraid of pain, I know what you did.
But now the question is do you really dare to live?'
Pretty Dysfunk Kid?"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fruxogirl - 2 maj 07 - 19:46- Betyg:  | Asså, jag måste typ skriva ut alla dina noveller och dikter och läsa alla i sträck nån kväll, så underbart bra!!
En stark och fångande berättelse... | | Poet_91 - 18 apr 07 - 01:53 | Ohh verkligen grym bra skrivet!..
hemkst bara att det är sant..
men ja skulle nog kunna tänka
mig att läsa mer om det kommer :) | | prickigthallon - 18 apr 07 - 01:13- Betyg: | Tanken att skriva en sjkälvbiografi är bra och du skriver ju så fint s¨å det blir nog bra, men vad hemskt ;/ Kan du maila när nästa del kommer? O.o
Kramar Annie | | fucktup - 17 apr 07 - 02:59- Betyg: | oj hemskt!
skriv till mig då det kommer mer äru snäll:) |
|
|
|
