Allt är mörkt och kallt! |
Dimman ligger som en skugga över den mörka, kyliga natten, det är kallt, jag fryser.
Jag känner hur mina smärtor inombords blir större och större men visar inget för jag vill inte att någon egentligen ska veta.
Tankarna snurrar runt en stund i huvudet.
Jag ser det, minns allt, varenda sekund. Men jag vill inte, vill inte minnas.
Känner några stick i hjärtat, det gör ont, så obeskrivligt ont, jag går in, visar inget.
Tårarna faller inombords och begravs med allting annat, vågar inte visa.
Går upp på morgnarna, går till skolan och kör mitt vanliga spel med falska skratt, funkar, ingen märker, ingen förstår.
Paniken har brutit ut, några såg, några brydde sig, några svek, några förstod inte.
Jag vill visa men vågar inte.
Världen rasar vissa stunder, jag tappar allt, muren rasar, jag faller ner i min grop.
Jag skriker på hjälp men endast stumma rop, vill inte lägga mina problem på andra, det känns inget bra.
Jag ber en sista gång om att jag ska få bli fri, att jag ska få försvinna.
Men vill ändå stanna kvar, men vågar jag?
Jag måste..
”Jag vill inte leva men vill heller inte dö…” ” Allt är mörkt och kallt, jag sitter i hörnet och försöker gömma mig, gömma mig från honom, min styvpappa. Han är galen, jag vet hur detta kommer att sluta hur länge jag än försöker gömma mig. Jag hör mammas skrik, nu ligger vi alla illa till. ”
Mitt namn är Sofia, jag är 12 år gammal och bor två mil utanför Helsingborg i en liten by som heter Påarp. Där bor jag med min mamma, styvpappa och tre bröder. Utanför huset är vi världens lyckligaste familj men innanför husets alla fyra väggar lever vi i ett helvete, allt tack vare honom. Han, min styvpappa Kent som är 42 år gammal och jobbar på ett försäljningsföretag här i Påarp. Han får sig själv att framstå som världens bästa pappa när han i själva verket inte är mer än varje barns mardröm. Kent är även alkolist. Han och min mamma har varit tillsammans så länge jag kan minnas. Min mamma heter Lisa och är 38 år gammal. Hon jobbar på en golfbana inne i Helsingborg, hon är verkligen världens finaste.
Mamma älskar honom och det är nog därför vi stannar kvar, fast egentligen tror jag det beror på att mamma, precis som alla vi andra är rädd för honom och att hon inte vågar lämna honom. För oss är han en mardröm, för alla andra är han en trevlig man med familj. Men det dom inte vet är att han förvandlat våra liv till ett helvete, ett helvete som inte tycks ha något slut.
Det är så svårt att berätta hur allting är och hur det har varit men jag tänker ändå försöka i hopp om att någon ska förstå och kanske kunna hjälpa mig och min familj. Allt började redan när jag var runt 3-4 år, han slog mamma och hånade och hotade både henne, mig och min storebror regelbundet. Jag kommer ihåg en gång speciellt, vi var på semester på Lalandia, ett subtropiskt badlandskap i Danmark. Vi skulle vara där 5 dagar precis som vi brukade vara, vi har alltid åkt hit 2 gånger varje år. Ingen visste hur denna semester skulle sluta, hade vi vetat det så skulle vi aldrig ha åkt. Dom första dagarna var fulla med skoj och stim, det var så otroligt kul. Men kvällen innan vi skulle hem så spårade han ur, mamma och han började bråka ordentligt. Jag hörde hur mamma började gråta och sen hörde jag en smäll. Jag sprang ner för att kolla vad det var som hänt, mamma låg tvärs över sängen med huvudet på resväskan och fick ingen luft och ovanför henne satt min styvpappa och tog stryptag på henne. Jag försökte hoppa på honom men fick en smäll i ansiktet, precis när mamma nästan slutat andas helt så släppte han taget. Detta var inte första gången han försökte ha ihjäl mamma, detta var bara en gång av många. Han var farlig för mig och dom jag älskade mest av allt. Varje dag präglades av misshandel, hot och trakasserier av alla dess slag, ingen av oss gick säkert i hans närvaro. Vi visste aldrig vad som skulle hända eller vem som var den som skulle drabbas av hans ilska. En annan gång som jag kommer ihåg är den gången han slängde maten på golvet bara för att han inte fick ta först, han slängde blommorna i väggen och han tryckte upp mamma mot hörnet, satte knäet i ryggraden på henne och höjde handen för att slå samtidigt som han drog i hennes hår så huvudet drogs långt bakåt, hade inte grannen rusat in genom dörren precis då så hade det kunnat sluta mycket värre än vad det gjorde. Han rörde aldrig oss när mamma såg på för han visste att hon ställde sig framför oss om han försökte så därför väntade han tills hon somnat eller åkt iväg.
Den 9 januari det året jag fyllde 6 är en av dom få dagarna av mitt förflutna som jag vill minnas, de var då min lillebror Isac föddes, gåvan i mitt liv. Idag är Isac 6 år gammal och han är världens sötaste. När Isac föddes så lugnade han ner sig ett tag, vi blev en familj, en riktig familj. Men vi skulle nog inte ha haft så stora förhoppningar för bara ett par månader senare var han igång igen och vi var tillbaks i vårt gamla liv. Än en gång fick vi passa oss för vad vi sa eftersom minsta lilla kunde göra han arg och då kunde inget stoppa honom. En gång när mamma åkt för att hämta pizza och jag satt vid Isaks spjälsäng och pratade och lekte med honom innan han skulle sova kom Kent in i rummet. Han började svära och skrika på mig, säga att jag inte skulle vara hos hans son och sen slog han mig med knytnäven i huvudet och hotade mig med mer stryk. Jag blev livrädd och sprang och gömde mig i en garderob på mitt rum, jag satt därinne och grät tyst och var livrädd för att han skulle hitta mig. Jag hörde mamma ropa på mig men vågade inte svara, jag var rädd för att han skulle slå mig eller henne då. Efter en stund hittade mamma mig i garderoben rödgråten och nerkissad, resten av kvällen satt jag hos henne och fick henne att sova i min säng för jag vågade inte vara själv, jag var så rädd men ändå berättade jag inte vad som hänt. Både mamma, jag och min storebror har trasiga själar som är sönderslagna av hårda ord och slag. Min storebror heter Johan och är 14 år gammal och går i 8:an på Filbornaskolan i Helsingborg. Jag och min bror håller ihop för annars överlever vi aldrig, vi har ju bara varandra. I skolan spelar vi precis som om ingenting hade hänt, för ingen där skulle ändå förstå någonting. Vi skrattar och har roligt, vi beter oss som vilka tonåringar som helst. Ingen av lärarna förstår vad jag och min familj går igenom, jag vågade aldrig riktigt berätta för dom.
På hösten försökte jag ta mitt liv och jag var inte långt ifrån att lyckas. Där vi bodde fanns en bro över ån och under bron fanns en stor sten och om man dök ner på den med huvudet före så skulle man lätt bryta nacken och dö. Jag ställde mig upp på broräcket och skulle precis ta mitt sista steg ut, det var mörkt och jag såg inte så mycket men stenen den visste jag var den fanns. Precis då jag tänkte hoppa så tog någon tag i mig och sa ” Snälla, du kan inte. Jag älskar dig”. Jag fick aldrig veta vem det var men jag borde nog vara tacksam för det han gjorde och jag har ju mina misstankar om vem den här killen är men jag får aldrig reda på om jag har rätt eller fel.
I hela mitt liv har jag fått se min mamma plågas av slag och hot. Att varje dag stå och se på hur den personen som jag älskar mest blev mer och mer sönderslagen är inte lätt. Både jag och min bror vill hitta en lösning på allt, vi började röka och hitta på många dumheter men jag gick ett steg längre. Jag började planera mina självmord och försökte genomföra dom också. Ideérna var många, viljan fanns men modet saknades.
Det finns en dag på året som jag önskar inte fanns, min födelsedag. Det var mitt i natten när han kom in till mig, han började ta på mig på ett konstigt sätt och han började kyssa mig. Han satte sin hand över min mun för att ingen skulle kunna höra om jag skrek. Han började knäppa upp sina byxor och dra ner mina. Jag började kämpa emot, sparka, bitas, jag försökte med det mesta men lyckades inte. Han höll på i säkert över en timme. Klockan var runt 5 på morgonen när han gick och jag visste att det var bara drygt 2 timmar kvar tills alla kom in och sjöng för mig, för nu var det min födelsedag, jag fyllde 10 år. När dom kom in och sjöng för mig så betedde han sig precis som om ingenting hade hänt, han skämdes inte ens. Varje natt kommer han in till mig, jag har försökt få han att gå genom att skrika och slåss men det går inte. Han säger ständigt till mig att allt är mitt eget fel, allt är mitt fel för jag klär mig som en hora, jag beter mig som en slampa och han säger att jag ska vara tacksam för att han försörjer och tar hand om oss. Jag började anklaga mig själv, tro att allt det här var mitt fel, enbart mitt och ingen annans. Det som jag kommer ihåg mest var den gången jag och mamma satt och kollade på tv och han fick ett av sina utbrott. Han och mamma började bråka och han slog henne med knytnäven vid revbenen. Efter det så välte han marmorbordet, slet loss benställning och med hjälp av den slog han sönder marmorbordet i småbitar, vad han inte såg var att Isac hade sett alltihop denna gången och han var livrädd precis som vi andra. Idag är jag så rädd och panikslagen att jag inte längre orkar mer. Min enda dröm är att få försvinna från denna värld, att få bli fri från honom och hans plågor, jag är rädd, så himla rädd. Det är ännu svårare för mig nu att dölja sanningen i skolan, jag orkar inte mer men jag tänker ändå inte berätta för ingen skulle förstå och även om dom skulle förstå så skulle ingen tro på mig. Varför skulle dom, jag är ju bara en flicka på 12 år som har livlig fantasi.
På våren hamnade jag på sjukhuset för att jag hela tiden svimmade av. Jag låg på sjukhuset i några dagar och läkarna kom fram till att det var stress och jag nöjde mig med det svaret inför mamma för det var ju bara jag som visste sanningen, att det var panikångest. Jag gråter mig till sömns för att kunna sova. Än idag slår han mamma, och ingen i huset orkar göra motstånd längre, alla har tappat hoppet om att det ska ta slut. Jag vågar inte berätta för mamma om våldtäkterna för hon skulle säkert inte tro mig. Jag tror inte mamma älskar honom på samma vis längre, jag tror bara hon är med han för att överleva allt det här. För alla är vi rädda och vet hur farlig han är när han blir arg, i alla fall jag är livrädd för honom. Tänk om allt bara kunde försvinna, om jag bara kunde få försvinna. Tänk vad underbart allt skulle bli då. Jag brukar drömma att jag mamma, min storebror och lillebror bor i ett fint hus på landet och att mamma hittat en snäll kille, men jag vet att detta bara är en dröm, min vackraste dröm. Jag vet att ingen kommer att kunna förstå hur vi har det och hjälpa oss men ändå sitter jag här och hoppas på att vi en dag ska bli fria från honom och hans plågor men fram till dess så ber jag varje kväll för att vi ska överleva morgondagen. Jag vill att någon ska höra mitt rop på nöd men jag vet att det aldrig kommer hända, för detta är bara min dagbok och det här var sista sidan.
*******
Jag sitter här med tårfyllda ögon då jag precis läst den sista sidan i den dagbok jag skrev när jag var tolv år. Idag lever jag på hemlig ort där han inte kan hitta oss. Ett år efter denna dagboks slut i november månad valde jag att berätta för min mamma om allt han gjort mot mig genom åren och till min förvåning så trodde hon på mig. När jag valde att berätta så gjorde jag inte det frivilligt utan det var såhär. Jag kom till skolan tidigt på morgon och jag kände hur kraften bara lämnade mig och innan jag visste ordet av det så bröt jag ihop. Min kompis Sabina såg det och kom fram till mig och frågade vad det var. Jag förklarade allt för Sabina, allt som hade hänt och hon lovade att aldrig nämna ett ljud till någon. Samma kväll ringer telefonen och det är Sabinas mamma som ringer, hon säger till mig att jag bara har till 7 på morgonen dagen efter att berätta allt för min mamma, annars gör hon det. Hon sa även till mig att inte vara sur på Sabina eftersom hon bara ville hjälpa mig. Jag hade inget annat val än att berätta för mamma, så fort jag hörde mammas bil komma in på uppfarten så gick jag ut till henne. Jag satte mig i bilen och sa att vi var tvungna att prata. Jag berättade allt för henne, allt som pågått under dom senaste åren. Mamma trodde mig och hon lovade att göra allt för att få mig därifrån. Hon sa även dom vackraste orden jag kunde höra just då ” Gumman, nu är det slut. Aldrig mer!” Dagen efter hade mamma ordnat en lägenhet till oss som vi kunde flytta in i omgående. Det var inte bara jag som var ett offer, det var även min lillebror, min storebror och framförallt så var min mamma ett offer för honom.
Jag minns så väl när polisförhören satte igång, jag hatade dom. Jag ville ju inte tänka tillbaka, jag ville ju inte uppleva allt igen i mitt huvud. Mamma fick dom att lägga ner alla polisanmälningarna utom dom sexuella övergreppen på mig, hon orkade inte och visste att ingen av oss barn heller orkade, vi ville bara slippa honom och försöka reparera våra liv så gott det gick. Allt blev sekretessbelagt och jag slapp vara med i rättegången då dom hade gjort videoförhör med mig istället. Jag fick veta att han fälldes i tingsrätten för sexuella övergrepp till 8 månaders fängelse och skadestånd, han överklagade men blev fälld till samma dom även i Hovrätten. För mig var inte det viktigaste att han fälldes, även om det är ett bevis för mig att allmänheten tror på mig så var faktiskt det viktigaste för mig att han skulle erkänna för resten brydde jag mig inte om, men ett erkännande var det enda jag aldrig fick.
I maj 04 släpptes han och jag var rädd att han skulle genomföra hotet han gav mig ”Berättar du för någon så kommer både du och din mamma att dö, inser du? !”. Mina panikångestattacker blev fler och fler och mamma fick sitta uppe med mig tills jag somnat. Att vakna mitt i natten som jag gjorde ett antal nätter och höra sin mamma sitta och gråta och anklaga sig själv för det som hände mig och alla andra, det gör ont så obeskrivligt ont. För det var ju inte mammas fel på något vis, hon hade ju inte gjort fel. För inget skedde ju när hon var hemma och jag, ja jag var för rädd för att berätta eftersom han hotat med att döda både mig och henne. Jag vaknar fortfarande ibland på nätterna skräckslagen för att jag tror han slagit ihjäl mamma, går in och kollar så hon fortfarande andas. Jag minns ju såväl hans ständiga hot att han skulle slå ihjäl henne nån dag, ja jag kan fortfarande höra hans röst säga dom orden i mitt inre ibland.
I flera år försökte jag vara någon jag inte var och spela tuff inför alla andra. Tidningarna skrev om de som hänt fast det var sekretessbelagt, för mig kändes det som om dom skrev om det som dagens nöje men nu när man tänker efter så skrev dom allt rätt lindrigt och i stora drag. Idag försöker jag hitta mig själv och meningen med mitt liv, vad jag vill göra med mitt liv, någonting som jag finner väldigt svårt. Jag är inte som alla andra 18 åringar i denna världen, jag ligger några nivåer under dom på grund av vad som hänt. Under hela den tid som allt det här pågick så var skolan det stället där jag kände mig som säkrast, för där kunde han inte hitta mig. Jag har kämpat mig igenom skolan med stöd av helt fantastiska lärare som stöttat mig. Jag har gått hos flera olika kuratorer och psykologer men inget har funkat förrän nu, nu har jag hittat en som jag kan prata med och det känns rätt och bra att prata med henne. Min mamma är den personen på denna jord som jag älskar mest och jag är tacksam för att hon finns kvar, för utan henne hade jag aldrig överlevt allt som hänt. Jag sitter ofta och tänker tillbaka och jag minns mer och mer hela tiden, minnena från allt det jag förträngt har nu kommit tillbaka och ju fler dagar som går ju mer minns jag av mitt förflutna. All den skadan han orsakade satte många ärr, ärr som kanske kommer att blekna men aldrig försvinna. Både jag och alla andra inblandade vet om att han inte ska få vinna, vi kommer att hitta den rätta vägen till slut bara vi har varandra. Det finns så mycket jag ångrar att jag aldrig gjorde, till exempel att jag inte berättade tidigare eller kämpade emot hårdare eller stoppade misshandeln på mamma. Jag ångrar så mycket som jag inte kan göra något åt idag. Min familj är något jag värdesätter högt i mitt liv, dom är dom ända som vet och som kan förstå. Dom är allt jag har haft genom mitt liv. Mamma är den jag värdesätter mest, det är beundransvärt att hon fortfarande står upp och finns kvar i livet. Att leva som vi gjorde är inte något jag önskar någon människa på jorden, inte ens min värsta fiende. Ingen är värd att få leva i det helvetet.
Jag har lärt mig så mycket av allt som hänt och jag vet numera vad jag vill göra med mitt liv, jag tänker bli psykolog och hjälpa andra barn som är utsatta. För varje dag runt om i världen utsätts ett barn för detta, men ingen gör något åt det. Det finns ingen som förstår för alla bara blundar för det och går. Kolla bara på dom grannarna vi hade, dom visste men gjorde aldrig något trots att en av dom hade anmälningsplikt, hon var skolsköterska. Många vänner har jag också förlorat genom åren och det har lämnat sina sår men jag har klarat mig igenom allt tack vare min familj. Idag när jag skriver det här mår jag hyfsat okej, panikångesten kommer och går men jag står i alla fall med två ben på jorden. Jag pluggar på gymnasieskolan nu och är riktigt nöjd med lärarna och den hjälp jag får av dom, för även dom stöttar mig. Jag åkte tillbaka till huset där vi bodde med Kent för lite mer än ett år sen, jag fick panik men jag vågade, jag vågade i alla fall gå dit. Jag åker ner till Skåne då och då för att träffa alla dom vänner jag har kvar därnere, och snart en dag ska jag åka ut till huset igen men när vet jag inte.
Tänk att ett liv kan förändras på så många olika vis på bara ett par dagar, fast jag hade kunnat uppleva det om och om igen för jag lärde mig så mycket av det som jag har nytta av i framtiden. Än idag vet jag inte vem jag själv är men jag vet en sak och det är att man inte behöver låtsas vara någon annan för alla är vi bra som vi är, ingen är perfekt vare sig jag eller du och alla har en historia att berätta som vi andra kan lära oss nåt av.
|
| Kommentarer | | helplesss - 19 apr 07 - 05:28 | Den är sann, men den handlar inte om mig,
den är skriven ev min tjejkompis!.
men sann är den!. | | lepabrena_93 - 16 apr 07 - 03:12 | vackert beskrivet,känslor miljö mm .
Är den sann ? Sann eller inte jättefint skrivet :)
/Jasmine |
|
|
|
