Ida och Tobias { del ett: en första bekantskap. } |
Detta är då första delen i berättelsen om Ida och Tobias.
Skriv om ni vill fortsätta läsa, annars blir det inte fler delar. Jag vill ha minst fem kommentarer innan jag fortsätter, om jag gör det ;D
----------
Ett eko i huvudet, en röst som skriker.
- gör det, gör det nu!
Ångesten tar tag, håller i, vägrar släppa. Och rösten fortsätter:
- gör det, gör det nu!
Han vet att han kommer göra det, det är skrivet i stjärnorna, i vinden, i nattens mörker. När rösten bestämt sig, då blir det som den vill.
Länge hade han kollat på henne i smyg. Hon var så olik honom det bara gick; hon var blond, kort och bar en fjortisstämpel på sig, något han aldrig skulle kunna få, inte för att han ville det heller, aldrig i livet. Hon var alltid omgiven av sitt flickgäng, självklart noga utvalda av henne. Skolans populäraste tjej som hon var, var hon även eftertraktad av killarna.
Den enda likheten de hade, till synes, var att de båda var smala, även om han var aningen smalare.
Nu stod hon där bakom gymnastiksalen, utan sitt gäng. Han kunde se att hon skakade lätt, trots att hon var vänd med ryggen mot honom. Vad gjorde hon, grät hon? Nästintill ljudlöst tog han sig närmare henne. Han kunde se hennes tomma blick, som direkt förvandlades till överraskad när hon fick syn på henne.
”Du skakar”, sa han med lugn och stabil röst. Det var det första han någonsin sade till henne. ”Jag.. ja”, svarade hon. Hon darrade lätt på rösten och vände sin blick från hans mörka, djupa ögon till marken istället. Han grävde fram ett cigarettpaket ur fickan, räckte fram det till henne och frågade om hon ville ha.
Hon tog upp en cigarett och mumlade fram ett tack. Hennes blick var återigen tom och hennes ansikte uttryckslöst.
”Jag heter Ida”, sa hon istället och nickade lätt mot honom.
- Medan han plockade fram en tändare ur väskan och tände bådas cigaretter skrattade han till.
”Ida, jag tror inte det finns någon på hela skolan som missat vad du heter.”
Hon gjorde en liten grimas.
”Och du?”, sa hon.
”Tobias.”
De stod där tysta ett tag, det var som om ingen av dem ville bryta den tystnad som blev.
Tillslut var det ändå Ida som bröt den.
”Helvete! Vad är klockan?”
Innan Tobias hann svara på det hade hon dragit fram sin mobiltelefon själv.
”Fan, jävla fitta.”
Hon fick fram ett till ”tack för ciggen” och började då halvspringande ta sig mot skolbyggnaden.
”Ida, vänta!”
Hon vände sig om och Tobias, som sprungit efter henne, tog tag i hennes handled.
Hans avsikt var att fråga henne om varför hon skakat, men nu fick hans handling en annan följd. Hennes ansikte förvreds när han grep tag i hennes handled, och han förstod.
Genast fick hon panik, för hon förstod att han förstod.
- ”Släpp mig”, skrek hon.
”Ida”, sa han lugnt. ”vad gör du om jag släpper mig? Du förstår väl att jag inte kan släppa dig nu? Vi måste prata.”
Han trodde hon skulle kämpa emot mer, men det gjorde hon inte.
Tillsammans gick de tillbaka till gymnastiksalens baksida, och där släppte Tobias Idas handled, och hon satte sig direkt på marken, lutade sig mot väggen. Tobias satte sig bredvid, ungefär en halv meter ifrån henne. Han andades djupt och viskade sedan:
”Varför?”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jullan95 - 16 apr 07 - 23:40- Betyg:  | | AS BRAA BÄST ;P | | Juppelina - 16 apr 07 - 01:34- Betyg: | | as bra, mera | | Barnet_ - 16 apr 07 - 00:25 | | Bra, mer ! | | Ciissii - 15 apr 07 - 23:22- Betyg: | | Jätte bra, mer! | | stinamelin - 15 apr 07 - 21:02- Betyg: | | asbra :D mermer (: | | JozzTozz - 15 apr 07 - 20:51 | Det var ju skit bra!
Fortsätt! :D | | TrasigFlikka - 15 apr 07 - 20:45 | skitbra :D
mer:) |
|
|
|
