Log, sedan dog |
Medan regnet faller argt på det smutsiga taket som jag har över huvudet, sitter jag på knän framför fönstret med ett litet hål, och tittar ut mot den mörka staden och blundar en stund efter. Jag ber till Gud, att han ska hjälpa mig.
Hjälpa mig, att
sluta krypa under den fula lakan och gråta i smyg.
Ibland när jag tittar i spegeln så skrattar jag åt mig själv, hur kan jag se så rädd ut? Frågar jag mig själv framför den suddiga spegeln.
Jag går tillbaka till det stället jag hör mest, mitt rum, under fula och trasiga lakan som jag hitta under min säng för 3 år sedan.
Samma år som mitt liv vände totalt.
Jag hade en sån vacker och underbar liv som förvandlades plötsligt till en mardröm.
Jag ser tårar varje sekund och minut jag är i köket för att hämta något att tugga på, vad som helst. Sen springer jag tillbaka in i rummet, jag slipper tårar och trötta ögon som skrämmer skiten ur mig.
Nu är det nästa dag, ingen förändring av mitt liv. Inte för att det kommer någonsin att bli det.
Men jag ska inte sluta hoppas och tro på grund av den tanken.
Jag går till tillbaka till samma ställe på samma tid och ber samma bön. Men den här gången blåste det ute, dagen var ljus.
Det har aldrig vart en sån fin dag, även om det blåser. Nu ryser jag, det blåser in genom det lilla hålet i fönstret som pappa vägrar att fixa.
Jag bryr mig inte om det, utan fortsätter att titta ut.
Jag tittar runt på dom vackra träden som jag inte lagt märken till förut.
Något inom mig förändrades, men jag vet inte vad det var.
Jag struntar i det och går mot den vita dörren och tar tag i handtaget, vrider sedan öppnar den.
Jag går sakta på trapporna som låter så mycket, självklart.
Trappan är gjord av trä.
jag går mot köket med små fotsteg, jag låtsas att inte höra
någon eller se något även om det är tufft att ignorera pappas irriterande skrikröst mot stackar mamma.
Det är tomt i kylskåpet, inte helt tomt. Lite grönsaker och saft, gammal saft säkert.
Jag tar ett litet bröd bit ovanför mikron och går mot trapporna snabbt den här gången.
Jag tog fram papper och penna och rita ett hjärta och en kniv genom.
Sluta gråt, tårar löser inget.
Sluta vara svag, du är stark.
Sluta plåga min själ, när den förtjänar att vara fri.
Sluta, sluta, sluta, sluta!!!
Kladda jag på pappret, jag kasta pennan av ilska och grät tills jag inte orkade vara vaken längre, all min energi försvann.
Sedan tänker jag efter en stund, varför finnas kvar bland smärta när man kan vara fri som en fågel när man dör.
Jag hittar ett gammalt och
nästan ruttet rep under den sönderslitna sängen.
Jag knyter repet mot gardinstången som är längst uppe över fönstret. Sedan ställer jag mig på den smala balkong golvet och knyter repet runt halsen.
Jag log sedan dog.
|
| Kommentarer | | mii - 20 jan 08 - 21:27 | | sorgligt... fin <3 |
|
|
|
