Känslor. |
Denise tittade på klockan på datorskärmen. 20:03. Hon behövde inte gå och lägga sig än på några timmar; det var ju lördag. Hon borde egentligen vara glad för det, men hon var inte på rätt humör. Hon kände sig deppig, ledsen. Allt på grund av Oliver. Hennes före detta kille – som för övrigt bodde nästan 4 mil ifrån henne, i Sollentuna - som hade dumpat henne för en annan tjej. Hon var inte säker på vad hon kände för honom. Det var en blandning mellan hat och kärlek; Hon älskade honom samtidigt som hon ville att han skulle dö, hon hatade honom samtidigt som hon ville ha honom tillbaka.
Hon gick bort mot fönstret och öppnade det och satte sig på fönsterkarmen. Hon hade inte svindel, och det var väl tur, med tanke på att hon satt femte våningen och såg ut över stan där hon bodde. Eller stan och stan, det var mera en förort till Stockholm. Hon suckade. Det var en fin kväll, lite kylig, och det var väldigt mörkt ute, men Denise gillade det. Hon gillade mörkret, hon gillade kylan.
Hon tittade upp på den mörka, stjärnklara himmelen. Månen lyste klart mot det mörka i bakgrunden, och Denise kunde inte undvika att bli fascinerad av hur vacker den var. Hon saknade tiderna då ingenting egentligen var så viktigt. Hon hade varit med om vänner som svikit och kärlekar som slagit fel. Tiden då man kunde tro, tänka och säga vad man ville utan att någon egentligen sa emot en. Då man alltid brukade skratta och le, när man inte ens hört ord som hat och ilska. Dom två orden beskrev för övrigt väldigt bra hur hon kände sig, men för att få fram alla hennes exakta känslor skulle inte ens alla ord i hela världen räcka till. Han är inte värd hennes kärlek längre.
Denise tittade lite till på himmelen, när telefonen plötsligt ringde.
Hon hoppade ner från fönsterkarmen och gick och svarade.
– Det är Denise, svarade hon.
– Hej, det är Sandra, sade rösten i andra änden.
Sandra, det var hennes bästa vän enda sedan fjärde klass, fyra år tillbaka.
– Hej, hälsade Denise.
– Hej, du? Ska du och Kasper ut idag?
Denise suckade, och fick plötsligt en dunkande huvudvärk.
Kasper, det var en kille som gick i hennes skola. Han var ett år äldre än henne, och gick i nian. Dom två hade träffats några gånger, en gång hade dom tittat på film hemma hos henne, en gång hade dom varit ute och bara pratat. Hon gillade honom, och han gillade henne. Väldigt mycket, hade han sagt. Faktiskt, så var det senaste orden han sa till henne ”Jag tror att jag tycker om dig”.
Han var rolig, hade en söt personlighet, såg väldigt bra ut, var smart och snäll. En jättebra kille alltså. Men hon själv, Denise, hon var nog egentligen tvärtom. Dessutom trodde hon aldrig att hon kunde gråta så mycket som hon hade gjorde när han berättat att han inte orkade längre. Att han inte ville. Att det var slut. Men det var längesen nu…
– Jag vet inte… Jag har lite huvudvärk, sade Denise.
– Okej, men alltså, kan inte ni gå till ishallen? För jag vill träffa er, sen är det nog några andra utanför ishallen. Så kan du göra Oliver svartsjuk?
Denise försökte först smälta vad Sandra nyss hade föreslagit; Att hon skulle gå ut med Kasper, och så skulle Sandra och lite andra kompisar vara med, och så för att göra Oliver svartsjuk?
– Vänta… Varför skulle Oliver bli svartsjuk? Det var ju han som gjorde slut.
– Ja, men ändå! Sade Sandra, och lät ivrig.
Denise suckade; Det här var en typisk Sandra-idé.
– Jag vet inte, jag tror inte det…
- Men snälla?
– Kanske, sade Denise, som ville avsluta samtalet.
– Okej, hoppas. Men jag ska gå nu. Hejdå.
– Hejdå.
Denise lade på.
Sedan suckade hon igen. ”Hoppas”, hade Sandra sagt. Denise visste inte om det var för hennes skull, eller för Sandras egna som hon ville göra Oliver sur. Det var inte precis anonymt att Sandra och Oliver inte gillade varandra, historien bakom det var mera… komplicerad.
Men Denise ville inte. Det var inte så att hon inte gillade Kasper, för det gjorde hon, men hon orkade bara inte bli tillsammans med någon nu. Inte så tätt inpå efter Oliver. Dessutom så tyckte hon fortfarande om honom, väldigt mycket. Men han hade en ny tjej, sin Elin, eller vad hon nu hette.
Denise gick bort till fönstret igen. Hon såg ut genom fönstret, upp mot himmelen och stjärnorna. Hon såg på månen, den såg ovanligt stor ut idag, som om den var närmare jorden än vanligt.
Hon ryckte på axlarna, vad spelade det för roll? När hon skulle hoppa ner från karmen så råkade hon ha ner en liten låda.
Hon böjde sig ner och plockade upp den. Då trillade ett armband ur.
Hon tog upp det, och betraktade det. Hon visste genast vilket det var, det var ett armband som hon fått ifrån Oliver på deras tre månaders dag.
”Jag som hade trott att den här var borta…” tänkte hon för sig själv.
Armbandet var silvrigt och hade ett litet blått hjärta hängande. Det var väldigt fint, faktiskt, och Denise hade ofta haft det på sig. Ändå tills Oliver gjorde slut.
Hon kände att ögonen blev fuktiga, och hennes hand kramades hårt runt armbandet. Hon såg plötsligt upp, ut igenom fönstret. Hon fick en stark lust att slänga ut armbandet, att glömma att hon någonsin sett det. Men hon kunde inte, precis som hon inte kunde glömma Oliver. Hur gärna hon än ville, kunde hon inte älska Kasper istället. Hur gärna hon än ville, kunde hon inte glömma att hon sett armbandet.
”Vad ska jag göra”, tänkte hon. Känslan av att få hålla honom i handen, att få sitta i hans knä, att bara få vara nära honom. Att veta att vad som än händer så kunde jag alltid komma till honom, att alltid känna trygghet, att känna hans hand i mitt hår och känslan att veta att han är min, bara min. Det var den bästa känslan hon visste. Men nu måste hon glömma att han har varit en del av mitt liv sedan åtta månader tillbaka. Glömma bort hur mycket han betyder, glömma bort hur mycket jag älskar honom. Glömma bort honom..”
Det var precis vad hon ville. Hon ville glömma honom, och hon skulle göra allt för att lyckas.
|
|
|
|
