Häxförbanelsen [del15] |
Jim
Jag ville inte vakna. Mina ögon ville inte öppna sig. Jag hade fortfarande trasan i munnen. Men jag ligger inte på samma golv. Nej jag sitter på en stol. Jag lyckas öppna mina ögon men jag önskade att jag inte hade gjort det. Ormöga, Mats och en massa andra människor var i rummet. ”Titta han är vaken nu” sa Ormöga. Jag slöt mina ögon. Gud vad har jag dragit in Amelia i? När jag öppnade dem igen kände jag igen fler av människorna. Där var Per, Manni, Jaya, My, Mim, Milla, Erik, Viktor, Kim och en massa andra som en gång hade varit mina vänner. ”Berätta var dödshäxan och din son är” spottade Ormöga fram. ”Jag vet inte” svarade jag. ”Jag trodde du skulle säga det” svarade Ormöga. ”Ta in henne” skrek han. En dörr bakom Ormöga öppnades och två personer kom släppandes med en mottstretande Madde. En av dem tog fram en fåtölj och band Madde i. ”Var är dödshäxan?” frågade han igen. ”Jag vet inte” svarade jag igen. ”Fel svar.” Sa Ormöga och log. Han tog fram en pistol och riktade den mot Madde. Min rädsla steg fram. Nej han kunde väl inte. Jo han kunde. Madde tittade på honom och skakade på huvudet. ”Var är dödshäxan?” frågade Ormöga. ”Jag vet inte” svarade jag. ”Fel svar” sa Ormöga och sköt.
Peter
Jag satt på ett av Amelias favoritcafé. Hur skulle hon kunna hitta honom? Stockholm var en så stor stad. Han hade hyrt ett billigt hotell rum som de kunde bo på. Servitören har nog tröttnat på mig. Jag har suttit här i tre timmar och bara beställt en Cola. Folk hade kommit och gått på caféet. Jag hade ingen aning att det fanns så många olika människor. Sen var ju jag från 1600- talet med tänkte jag bistert. Jag hade börjat tänka på om Amelia verkligen älskade mig eller inte. Om hon verkligen kunde älska en kille som kommer från ett annat århundrade. Om man tänkte efter var han 317 år äldre än henne. Jag var 17 när han spärrades in i medaljongen och det var 300 år sedan. Amelia blir 16 idag och jag har inga pengar att köpa något till henne för. Jag saknar henne. Jag tittade ut genom fönstret där på andra sidan gatan. Var inte det Amelia? Vad var det för ungen hon hade på höften? Var det Jims? Jag reste mig upp och gick ut genom dörren. ”Amelia!” skrek jag över gatan. Hon vände på huvudet. När hon såg mig så log hon. Hon har verkligen ett vackert leende. Hon gick över gatan. Hon slog armarna om mig. Jag la mina armar runt henne. ”Jag är så glad att se dig igen.” viskade hon. ”Kom vi går till hotellet” viskade jag i hennes öra. När vi kom fram till rummet tog jag upp en nyckel. Detta var ett av det få hotell som fortfarande hade nycklar. Vi gick in i rummet. Det var ett litet rum men en säng och en soffa. Men det var billigt. ”Grannen rakt över har också pojkar som är runt samma ålder som Matte. Sa jag. Amelia satt pojken på höften och gick och lämnade honom hos kvinnan. Hon var verkligen snäll den kvinnan. Precis så som man vill att en mamma ska vara. Amelia kom tillbaka och stängde dörren och satt sig på sängen. Hon började berätta: ”Jag träffade Mike på tåget ner till Lund. Jag berättade för honom varför jag var på väg ner och han sa att jag inte behövde leta längre. Han var Mattes foster far. Han tog med mig hem till han och visade mig Matte. Vi gav oss iväg mot Stockholm. På vägen dit ringde Madde och någon man med mörk röst svarade. Madde skrek i bakgrunden att jag skulle lägga på, så jag la på. När vi nästan var i Stockholm så stannade tåget och jag gjorde mig osynlig med Matte och gömde mig. Mike blev tillfångatagen av Ormöga. En man med ögon som ser precis ut som en huggorms.” Avslutade hon. Jag gick och satte mig bredvid henne och la armen om axeln på henne. Hon tittade på mig. ”Jag vill inte göra detta längre. Jag vill leva ett normalt liv igen.” sa hon tyst. Jag viste att just då önskade hon att inget någonsin hade hänt. Jag blev sårade av hennes ord och försökte att inte visa det. Jag tror hon märkte det i alla fall. ”Peter? Viskade hon tyst. ”Ja? Vad är det?” svarade jag. ”Jag är glad att jag träffade dig. Det vill jag inte ändra på. Jag vill bara att allt det andra ska vara slut” sa hon. Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig. Hon hade aldrig kysst mig innan det var bara jag som hade kysst henne innan. Jag la mina armar runt henne. Jag var säker på att snart alldeles snartskulle hon sluta kyssa mig. Men hon slutade inte utan fortsatte bara. Jag smekte henne över ryggen och lät mina händer leka runt i hennes nacke. Men även det bästa måste efter ett tag sluta. Men nu visste jag att hon älskade mig med. Jag tittade på henne. Hennes händer lekte med håret i min nacke. Jag tog ett fastare tag om henne och la mig ner. Hon la sig ner bredvid mig. Jag kysste henne igen och den här gången ville inte hon släppa mig. Så vi låg där och kysstes ända tills klockan blev halv sex. Då knackade det på dörren. Jag reste mig. Det var grannen som kom med Matte. Han hade somnat när pojkarna hade lekt. Jag tog honom och la honom i soffan med en kudde och ett täcke. Sen la jag mig bredvid Amelia igen. ”Vilken av oss ska sova bredvid honom?” sa jag och nickade mot Matte. ”Ingen!” svarade Amelia. ”Vad?” frågade jag. ”Du och jag ska sova i sängen. Kom igen! Vi får plats” svarade hon ”Jo men ska vi verkligen?” frågade jag. ”Ja det är okej för mig.” Sa Amelia. Hon gick ut på toaletten och borstade tänderna och byte om till något att sova i. När hon var klar gjorde jag samma sak. När jag kom tillbacka låg redan Amelia i sängen hon flyttade sig så att jag skulle få plats. ”Hy dina fötter är is kalla” Sa Amelia på skoj och började kittla mig. ”Ska du säga!” sa jag skrattande. Hon kysste mig en lång och passionerad kyss. Hennes händer lekte med håret i min nacke. Mina händer smekte hennes rygg och över håret. Hon började sakta knäppa upp min skjorta. Och jag drog hennes t-shirt över huvudet på henne. Vi låg där utan tröjor och kysstes. Vi brydde oss inte om att sätta på oss dem senare. Så vi sov utan de. Tät omslingrade sov vi den natten. Jag glömmer aldrig den natten.
|
|
|
|
