''Vill ni lära känna mig?'' |
…helt ärligt talat så har jag upplevt en massa konstiga saker i mitt liv, det började redan när jag var liten. Som du kanske inte vet så bodde jag i lund, i ett villaområde. Det var jätteroligt! Jag gick på kyrkans barntimme där och hade jättemånga vänner. Men det var inte bara vänner där. Vissa som bodde där var faktiskt riktigt läskiga. Jag mins en tant som aldrig lämnade sitt hus utan satt i sin gungstol och virkade 24 timmar om dygnet. Hon sov aldrig sa dom, hon hade inte fått en blund sedan 1986. Då hennes katt dog. Och sen den dagen har hon suttit i sin gungstol, virkat och försökt somna. Man gick ju på sådant när man var liten. En höstdag i oktober skulle jag som alla andra barn ni min ålder gå omkring och knacka ’’bus eller godis.’’ Det var en tradition som några killar på en annan kyrka hade startat som gick ut på att man en dag i sitt liv skulle knacka på den gamla tantens dörr och sedan springa där ifrån innan hon öppnade. Just den dagen var det min tur. Det var kväll och jag var påväg mot hennes hus med några andra barn i följd. Vi kom fram till huset. Det såg ut som ett vanligt hus, fast hennes 3X2m stora trädgård såg ut som en djungel. Vi satte oss bakom några täta buskar och kikade på huset. Jag var rädd, varför skulle man göra det här? Vad var det för kul med det hela? En kille som var c. 1 år äldre än mig knuffade fram mig till hennes grind och jag smög in. Ena hennes fönster var tänt och lyste spöklikt ut mot trädgården. Jag gick med små snabba teg och helt plötsligt stod jag framför hennes stora slitna trädörr. Jag tog tag om hennes knackapparat och slog tre hårda slag mot dörren. Jag skulle just vända mig om och springa tillbaka när jag snubblade på hennes dörrmatta och ramlade ner på marken. Jag slog i huvudet hårt och blev liggandes i några sekunder. På dom sekunderna han tanten öppna dörren och jag mins hur hon ojade sig förskräckligt när hon fick syn på mig. Jag fick ett stort sår i pannan som blödde mycket så hon tog med mig in i huset. Jag försökte att fly men tanten var starkare än mig och jag fördes in i huset. Dom andra barnen var säker jätteoroliga över mig, dom hade sagt att det var en liten kille som gick in till tanten för två år sedan och aldrig kommit ut igen. Ingen viste vad som hände den där lilla killen. När jag kom innanför dörren var det första jag la märket till att det doftade nybakade kakor. Jättegott!!! Hennes hus var inte alls det fruktansvärt som dom andra sagt. Det var fint och tanten, hon var inte alls elak. Hon satte mig på en pall i sitt vardagsrum och rensade såret. Jag fick ett stort fint bamseplåster mindes jag, fast det var inte allt! Jag fick jättemånga goda kakor och godis som hon hade bakat. Han sa att hon alltid hade bakat kakor den här dagen och väntat på att vi skulle knacka på dörren så att hon skulle få je dom till oss men hon hade blivit besviken varenda år för vi sprang ju bara iväg hela tiden. Nöjd och belåten sa jag hejdå till henne och gick ut igenom dörren.
Kompisarna som fortfarande satt vid buskarna var skräckslagna och blev överlyckliga över att se mig igen. Hanna som den yngsta flickan hette hade börjat gråta under tiden som jag var hos tanten, men när hon fick smaka de goda kakorna så kände hon sig bättre. Vi gick till tanten nästa år igen och då hade hon bakat ännu mer kakor och ännu mer godis!! Alla korgar vi hade med oss blev fulla med sötsaker! Tanten fick ett gott ryckte. Men så gick ytterligare ett år och såklart så skulle vi ju gå dit igen. Vi hade tagit med oss några extra korgar för säkerhetens skull. Det var Hanna som knackade på dörren och efter ett tag öppnade tanten. Hon log och plockade fram två brickor med kakor och godis på. ’’Ta så mycket ni vill jag har fyra plåtar kvar’’ sa hon när vi fyllde våra korgar. Extrakorgarna gick åt. Hon liksom ville bli av med allt. Glada gick vi där ifrån. Hanna som var den enda som fått en bulle stoppade den i munnen och började äta. Precis när vi kommit ut från grinden så började hon skrika och spottade ut bullen ur munnen. Vi fattade inte vad det var som stod på så vi frågade henne om och om igen. Men Hanna bara skrek. Hon ville inte sluta, efter ett tag så lugnade hon ner sig och andfått sa hon att bullen hade rört sig i munnen på henne. Vi kollade på bullen och hon hade rätt. Bullen rörde sig precis som en snigel och hasade tillbaka mot huset vi precis lämnat. Vi släppte våra korgar och kollade på godiset. Samma sak hände med det. De började hasa tillbaks mot huset. Jag mins hur vi sprang hem till varandra, jag sprang som jag aldrig gjort förut. När jag kom hem brast jag ut i gråt. Jag var så liten. Mamma och pappa var oroliga men dom trodde inte på mig. Hanna såg okej ut nästa dag men ibland kunde hon bara stirra framför sig och skrika. Hon skrek och skrek, tills hon tappade rösten. Men man kunde fortfarande se på henne hur hon stirrade framför sig och öppnade munnen som om hon ville skrika. Ett halvår senare dog hon. Av matförgiftning. Hon begravdes på kyrkogården precis utanför kyrkans barntimme där jag gick. Det blev för mycket för mig. Ännu ett halvår senare flyttade vi till en bondgård ute på landet. Där hade vi ett stall med en massa djur. Jag minns speciellt den där lilla, bruna ponnyn med dom stora bruna ögonen. Vi hade fyra hästar, två får, två kor och fem katter. Tre av katterna var kattungar. Tiger, Maja-gräddnos och Snövit hette dom. Dom var helt underbara! På förskolan hade vi temat ’’Häxor och trollkarlar’’ och dom hade lärt oss ett litet spel som hette anden i glaset. Det gick till så att man var några personer på en platts som man inte brukar vara. Vi satt i stallingången. Man ska ha en massa levande ljus runt omkring sig, ett bord med bokstäver på och så ett glas. Man skulle viska en fråga in i glaset så skulle en ande lyfta upp det och bilda ett svar av bokstäverna. Det var första gången vi gjorde det så vi var väldigt nervösa. Först frågade Daniel vad hanns döda farfar hette som bara han kan namnet på. Nästan med en gång lyftes glaset upp och bokstaverade namnet ’’Alfred’’. Det var tydligen rätt. Sen var det Ulrikas tur. Hon frågade när hon fyllde år, och än en gång lyftes glaset upp och bokstaverade ordet ’’8/6-95’’ Det var tydligen också rätt. Så var det min tur. Jag viste inte vad jag skulle fråga så jag tog en fråga som jag bara kom och tänka på och viskade i glaset. ’’Var är du?’’ Precis, och då menar jag verkligen PRECIS när jag ställer ner glaset igen så blir allting i stallet tyst. Och ni vet ju att i ett stall så är det alltid ljud och rörelse omkring en, men när jag satte ner glaset så blev allting tyst. Jag kollade omkring mig och då vänder sig alla djuren samtidigt om sina huvud till en punkt i stallet. Och då menar jag alla djur exakt samtidigt. Sen följer dom med blicken på en osynlig gestalt som om någon skulle gå där tills blickarna når mig. Alla djurens blickar fastnar på en punkt precis bakom mig. Med ens så ställer vi oss upp, blåser ut alla ljusen och springer in i huset. Spelplanen brydde vi oss inte om. Den natten skulle vi sova över hos mig, alla sex stycken sov i en enmannasäng som det igentligen bara fick platts en person eller högst två personer i. Det måste ha sett roligt ut… Bara en månad senare fick jag en lillebror, igentligen skulle jag ha fått två tvillingbröder men den ena blev dödfödd. Martin som den överlevande hette och fortfarande heter växte upp på bondgården tills han var två år då han precis lärt sig prata. Det var en kväll då jag precis skulle gå och lägga mig när han kom fram till mig och undrade om han fick sova tillsammans med mig i min säng. Det hade jag ingenting emot. Vi låg och småpratade lite med varandra då han helt plötsligt fastnar med blicken mot min dörr. Jag kollade dit men såg ingenting. Sen kollade jag tillbaka mot Martin och frågade vad det var. Då sa han ’’Jag tycker det är lite läskigt när den där pojken kommer in igenom dörren och kollar på mig hela tiden’’ Jag fattade inte vad han pratade om. ’’Vilken pojke?’’ frågade jag. ’’Han där som liknar mig’’ svarade han, bara en liten stund senare somnade Martin, men jag låg fortfarande vaken och sneglade på dörrhandtaget länge. När Martin fyllde fyra och mamma var på G med Olivia flyttade vi till Södra Sandby. Vi orkade helt enkelt inte ta hand om gården. Vi fick ett lagom stort hus och jag började på Byskolan och träffade mina nuvarande kompisar. Åren gick och nu är jag här. Jag hinner inte berätta mer just nu… men jag berättar gärna mer någon annan gång.
God natt och dröm sött…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | empalove - 8 apr 07 - 00:36- Betyg:  | | skt bra skrivet!! |
|
|
|
