Blue carpet del 3 |
3
Du kommer att få åka till en anstalt där det finns flera som du. Du kommer bli placerad på en avdelning där får du försöka vara lite trevligare och lära dej att fungera med andra.
Han suckar, vänder på klacken, och går ut. Jag ler ironiskt bakom hans rygg. Jag har alltid föraktat honom och hans sort.
En kvinna kommer in genom dörren. En sjuksköterska.
Hej, jag heter Cissi. Hon säger det med östermalmsaccent.
Hej Cissi.
Jag ska följa med dej till anstalten.
Okej.
Vill du ställa dej upp.
Nej, men jag tror inte jag har något val.
Det gör ont att resa sej. Min kropp känns skör. Och jag känner mej tom. Jag tittar ner på mejsjälv. Tom. Jag har på mej ett vitt sjukhuslinne. Jag känner mej tom. Mina armar är täckta av ett tunnt vitt bandage. Dom är bleka. Benen under nattlinnet är bleka dom med. Mitt hår är slitet och urtvättat. Och jag har nog den största utväxten världen sett. Det håret hade en gång varit perfekt kort och rosa. Men tabletterna hade fått mej att sluta bry mej om det. Precis som allt annat. Ansiktet smalare än förut. Skör. Tom.
Följ efter mej säger Cissi. Och jag gör som hon säger. På väg ut hör jag Johan och en annan läkare prata om mej.
En riktig liten tjurpuppa dendär.
Vad är det för fel med henne? Frågar den andra läkaren.
Hon har ju inget hyfs! Visar ingen tacksamhet!
Hon är ju faktiskt här för att hon försökte ta livet av sej om du minns?
Jo… Men endå!
De har hittills inte sett mej, men nu helt plötsligt får de syn på mej.
Johan eller den andre varken ler eller vinkar mot mej. Jag går förbi dem.
Vi går igenom en massa korridorer, gamla människor, lukten av sjukhus, lukten av död. Vi kommer till slut ut ur byggnaden och Cissi för mej till en bil.
Nu ska du åka med Göran här.
Göran ler ett välmenande leende, och han är den första på väldigt länge som faktiskt ger mej intrycket av att han menar det.
Vad heter en sådan tös då? Frågar han på grov skånska.
Sophie, säger Cissi i en neutral ton. Hon hjälper mej upp, sedan går hon iväg.
Göran tittar granskande på mej, han ser ut som om han överväger något mycket noga. Han tittar på mej en lång stund innan han till sist bestämmer sej. Han kör iväg med bilen och medans han håller ögonen på vägen säger han;
Jag vet ingenting om vad du varit med om lilla flickebarn, men även en gammal lastbilschaffis som jag fattar att idag har du fått nog med frågor. Jag är tacksam över hans förståelse. Han erbjuder mej en karamell, jag äter inte karameller. Men jag tackar endå ja, och sparar den i fickan. Det dröjer inte länge förrän jag somnar.
_____________________________________ __________________________________________________ __________________________________________________ __________________________________________________ __________________________________________________ __________________________________________________ _____________________________________________
<fet>KOMMENTERA MERA</fet>
|
|
|
|
