Från vaggan till graven, del 8 |
Jag vaknar halv sju nästa dag, drar fram de tre breven under kudden och stoppar ner en sprit flaska i väskan som jag har tagit fram. Smyger på tå ut i köket, in i mamma och pappas rum. Jag går först till pappas sida och lägger hans brev på golvet brevid honom, tittar noga på honom sen på mamma. Jag smyger över till hennes sida och pussar henne löst på pannan och lägger brevet brevid henne.
Tyst ut i hallen på med den fulaste jackan jag har på de slitnaste skorna, låster försiktigt upp dörren och stänger den lika tyst som jag öppnat den, låser och skickar in nyckeln igenom brevinkastet. Jaha, nu ska jag bara gå till Ville.
på vägen plockar jag några blommor som jag vet att han gillar och jag känner mig faktist glad, glad! Det var länge sen.
Jag behöver inte gå ända fram till villan där Ville bor, han är ute på gatan och skejtar. Jag ser han på långt håll och går sakta fram till han. Han ser mig inte förns jag står nästan framför han.
-... Hej.
- Hejsan. Får jag bara fråga en sak?
Jag tittar på honom, och äntligen möter han min blick. De där grönbruna ögonen, I LOVE THEM!
- Mh visst?
- Kan jag få en kram bara?
Han ser lättad ut och sträcker sig mot mig med öppna armar, jag möter honom med ett stort leende på läpparna och trycker han tätt intill mig, drar in hans lukt som jag alltid kommer att minnas. Efter ett tag släpper vi varandra och han frågar om det var något mera jag ville? Men nej det var det inte, inte något speciellt. Och så säger vi hejdå. Han fortsätter att skejta och jag går fram till deras brev låda och lägger ner hans brev utan att han märker de.
- Jo du Ville!? Hur mycket är klockan?
- Tio över åtta.
- Okej!
Jag går sakta igenom stan, tittar på allt och minns allt kul jag har gjort här igentligen. Jag tittarpå alla människor som springer överallt, va roliga dom ser ut! Jag tittar upp mot himlen där solen redan står högt och fåglarna sjunger som bara den. Sen hör jag domkyrkans klocka som slår halv, jag måste skynda mig!
Jag går lite snabbare och snart är jag framme, jag går fram till kanten och skriker rakt ut
- Snart är jag FRII!
Men lika snabbt blir jag rädd, vad är det jag håller på med? De här kan jag inte göra ju! Det är för farligt, för läskigt, för .. jag vet inte! Men lika snabbt kommer modet tillbaka, jag har bestämmt mig för att göra de hära. Det är de rätta. Okej ta de lungt nu, jag har ju med mig en sprit flaska så att jag ska våga om modet sviker igen.
Jag tar det lungt och sätter mig mot ett träd bara för att andas lite. Jag somnar lite snabbt men vaknar direkt. Och så går jag fram till kanten igen. Tar ett djup andetag men få ont i magen. Jag bara står där och ... står. Jag backar liksom för att ta sats. Börjar springa...
- Amanda!
Jag stannar mitt i klivet framme vid kanten, det är Jenny. Hon kommer fram till mig och torkar någora tårar som jag inte äns visste att jag hade fällt. Hon tittar på mig. Sträker fram sin hand till min, jag onfamnar den och känner mig stark igen.
-Vi sa väll från vaggen till graven?
-Joo. Nu börjar jag le, nu har jag fått tillbaka mitt mod. Jag tittar henne i ögonen och genast är allting förlåtet och vi går fram till kanten hand i hand. Tittar på varandra en sista gång. Sen hoppar vi.
|
|
|
|
