Ödets Klor |
Att skriva om någons liv är alltid svårt. Den här historien handlar om Tyra. Allt skulle ha varit
annorlunda om hon bara inte hade lämnat Janice på restaurangen och gått hem ensam. Den där kvällen då allt började…
Jag går sakta bort mot mitt hus i New York. Jag tittar på alla höghus, skyltar och på den ändlösa trafiken. Jag trivs i New York men efter bråket med Janice på restaurangen så vill jag bara hem.
Men mitt ”hem” är ju här, i New York! Vad ska jag göra? Jag är Amerikas bästa modell och har till och med fått pris för det (!) men ändå så vet jag inte vad mitt eget hem är. En sån som jag ska veta var jag bor, allt! Det känns inte som jag hör hemma här. Inte heller någon annanstans. Jag börjar närma mig mitt hus, eller rättare sagt min våning.
Det verkar som om alla tror att hela modellivet är så himla glamoröst. Det är det inte. Det är exakt tvärtom. Livet är inte glamoröst överhuvudtaget. Alla har förlorat någon. Även om man har världens bästa jobb och är världskänd så känns det inte alltid bra, man är inte alltid glad.
Nu är jag framme vid huset där våningen finns och jag öppnar dörren, går fram till hissen och trycker på knappen för att kalla på hissen. Hissen kommer nedglidande. Den är så tyst, det ser nästan ut som om den flög upp och ner och inte hade några kablar som drog den. Jag går in i den och ställer mig i ena hörnet. Det hörs ett ”pling” och dörren öppnas. Jag går mot dörren och det hörs nästan ingenting av mina fotsteg för den mjuka, tjocka mattan som leder fram till min dörr. Jag sätter nyckeln i låset och vrider om. ”Klick” säger det och dörren öppnas. Det jag ser chockar mig totalt!
Min bekväma soffa har välts upp och ner och det är ett stort hål i fåtöljen så stoppningen sticker ut. Min hund, Kwen, ligger mitt i alltihopa och blöder från huvudet och nosen. Jag springer fram mot Kwen och ser att han inte andas…
Jag vet inte vad jag ska göra, men tar fram mobilen och ringer 911 (skulle detta hänt i Sverige skulle jag ha tagit 112 men nu är det faktiskt i USA). Larmcentralen svarar nästan direkt:
- 911! Vad gäller det?
- Jag tror att jag har haft inbrottstjuvar här!
- Var bor du någonstans? Är det någon skadad?
- På 51 Avenue 6-7. Bara min hund!
- Vi kommer direkt. Ta det bara lugnt. Vi kommer om mindre än 5 minuter.
- Ja. Okej. Bra. 5 min, bra.
Det tar inte lång tid förrän jag hör knackningar på dörren. Jag öppnar och in kommer polisen. Dom undersöker och tar fingeravtryck och en veterinär kommer och bär bort Kwen. Polisen råder mig till att gå härifrån, till en väninna eller något, och sova. Jag lyder och när jag går bort till dörren kastar jag en blick över axeln på mitt forna hem. Jag går mekaniskt in i hissen, ut på gatan och börjar gå mot Janice’s hus. Försent kommer jag på att vi bråkade. Jag har redan ringt på hos henne och hon öppnar. När hon ser att det är jag tappar hon kontrollen.
- Hur vågar du komma hit, din överlägsna bitch?!
- Va, va, vaddå? Stammar jag.
- ÅHHH! Jag orkar inte med dig! HEJDÅ!
SLAM! Dörren slår igen. Jag står här, ensam och om möjligt ännu mer chockad än förut. Jag går till min goda vän Miss Jays hus och blir mer än väl mottagen. Jag får en säng att sova i och lite mat. När jag lägger mig somnar jag så fort huvudet når kudden. När jag vaknar kan jag inte minnas någonting. Tillslut klarnar det och jag minns allting.
Jag börjar gråta och det gör ont i bröstet och jag ligger och slingrar mig. För varje andetag gör det ännu mera ont och det känns som jag ska sprängas. Jag krälar och krälar och plötsligt så känner jag att nu orkar jag inte mer och allt blev svart…
Tyra dog den natten hos Miss Jay. Brottet som hade begåtts löstes aldrig. Den fruktansvärda döden Tyra gick till mötes har man inte heller kommit på vad den berodde på…
Slut
|
|
|
|
