En dödens docka (kärlek/sorg) |
Det var en gång en dödens docka från vars
vackra porslinshuvud det växte korpsvarta lockar.
Plötsligt stod det en vacker pojke,
som lärt sig att bocka, framför henne;
- Goddag du vackra dödens tös!
Sa han leendes med stora vackra tänder,
när han plötsligt började hicka.
Det var hennes tankar som till slut nått fram.
Pojkens händer fann en ring i hans jackficka.
Hans händer kunde ingen stoppa,
men tyvärr fanns det ett problem
dödens docka var trots allt död.
Allt hon kunde göra var att ligga på fönsterkarmen,
vara vacker och le fridfullt.
Inte ens den vackra pojkens tårar gav henne liv.
I hat höjde han knytnäven
mot himlen och mot gud,
han fyllde den tysta luften med kvävda skrik.
Medans dödens flicka log så lent
bestämde sig pojken för att göra slut på sitt lidande.
Dock mitt i allt mörker tog dödens flicka sitt första andetag.
Hon ställde sig upp på skakiga ben
och undrade genast vem hennes hjälte var.
Hjälten som låg ihopkrupen i en hemsk position
utan att ens beröra flickans innersta.
Utan känslor finns det inte så mycker mer man kan göra
än att fortsätta undra.
Det var denna gången en vacker pojke
punkterade sitt hjärta
för en flicka som varit död sen länge.
|
|
|
|
