- Stina [del 13] |
Hon såg det flera gånger framför sig.
Hon grät.
Hon mötte Pontus på vägen tillbaka.
Han skyndade sig mot henne. Han kramade om henne, hon puttade varken bort honom eller besvarade kramen.
”Förlåt Pontus, men jag kan inte fortsätta såhär…”
Han nickade lite.
”Jag var lite för ivrig på dig tror jag.” Sa han
Stina tittade snabbt på honom.
”Nej, jag gillar dig, men jag klarar inte av något just nu”
Han nickad igen.
”Men ta det inte personligt, du är helt underbar Pontus, men jag passar inte för dig, det finns andra i denna värld.”
Han nickade igen, han kramade om henne igen.
Hon såg tårarna i hans ögon.
”Snälla! Jag klarar inte av att såra någon igen”
Hon gav honom en puss på kinden.
De stod där och höll om varandra,
”Jag tänker åka…” sa hon plötsligt,
”Du får om du vill Stina. Men lova mig att aldrig klandra dig för det som hände mellan oss. Det var mitt fel att det hände och det gjorde allt bara värre”
Hon hade tårar i ögonen.
”Jag kommer att sakna dig Pontus”
Hon drog handen över hans kind, han var röd efter smällen som hon gett honom.
”Tack” Sa Stina innan hon började gå.
Pennan går mot fönster kanten på bussen igen, inte samma buss, men på samma ställs.
Förlåt, Förlåt, Förlåt, Förlåt, Förlåt…
Inget kommer att stoppa saknaden av dig…
Man märker inte vad man har innan man mister det.
Hon tittar ut genom fönstret.
Stina åkte från lägret samma kväll som Marcus.
Hennes moster Anna kom och hämtade henne på busstationen.
De åkte till den nya lägenheten, den låg inte alls så centralt som Stina hade trott.
I början hade hon inte brytt sig, men när hon fått reda på vilket gymnasium hon skulle gå på så blev hon surare.
Det låg väldigt långt från där de bodde.
Hon släppte blicken ut.
Hon ställde sig snabbt upp, bussen var framme vid skolan nu.
Stina var nervös. Hon kände inte en enda person här.
Okej, hon hade ju sett lite folk här och var och hejat men inget mer.
Hon tog tag i väskan och började gå fram mot dörren i bussen.
Hon steg ut med ett litet hopp.
hej världen, här kommer Stina
Det var länge sedan nu men Stina log verkligen, hon kunde säkert bygga upp ett nytt liv.
Bara att slippa allt gammalt som kommit över henne. Hon var inte ensam om att vara ny.
Men lika snabbt försvann leendet.
Stina började gå mot den stora dörren, hon tog upp en lapp ur väskan.
På lappen stod det vart hon skulle vara.
Stina tog upp mobilen ur sin väska, den var 5 minuter över nio nu, hon var lite försenad.
Hoppas de inte var lika stränga här.
Klockan hann bli nästan kvart över innan Stina hittade vart hon skulle.
Hon knackade på innan hon steg in.
Det steget hon tog in i salen ångrade hon, det var så stadigt, hon verkade så självsäker.
Det var hon inte.
Stina kände sig plötsligt så liten.
Men varför? Alla verkade så vuxna, hon kände sig som ett barn.
”Hej, är du Lovisa?” Sa läraren.
Stina tittade ut över klassen, alla hade ögonen på henne.
Hon tittade snabbt bort, istället på läraren,
”Nej, jag är Stina”
”Okej Stina, du kan sätta dig där det finns plats.”
Hon gick ner i klassrummet.
Varför titta på henne, alla var väl nya?
Hon satte sig längst bak.
Alla tittade mot henne utom en kille.
Han satt längst fram ensam.
Hon kände igen honom.
Det var Marcus, Fan också, hur skulle hon nu reda ut allt… var inte detta början på något nytt.
Hon satt kvar längst ner i hörnet, ögonen var på Marcus.
De andra släppte henne med blicken en efter en.
Läraren delade ut flera papper, han hette Johan förresten.
Stina lyssnade inte mycket,
Hon tog hand om den lilla loggboken. Hon höll den hårt.
Johan gick nu och delade ut var sin penna.
Stina öppnade boken och tog upp en av de veckorna som redan varit,
Boken var inte så fin, men det var en av de få sakerna som man i alla fall fick.
Hon började skriva i den.
Lämna mig nu!
Stina tittade runt sig, tjejen som satt vid bänken jämte henne tittade vad hon skrev.
Precis när Stina tänkte Skrika åt tjejen kom hon på att hon faktiskt behövde vänner här.
Hon stängde igen sin bok.
Hon tittade upp på tjejen, ”Hej”
”Hej” sa hon ganska frågande
”Heter du då?”
”Lisa”
Stina blev tyst, L… Johan frågade om jag var Lovisa… Lovisa! Fan, jag borde i alla fall ha ringt henne. Stina tänkte mer och mer.
”Du då?” sa Lisa med en väldigt undrande blick på Stina, Stina var ju i en helt annan värld.
”Va!” Stina sa det väldigt högt, Hela klassen tittade mot henne igen, utom en person… Marcus.
Stina tittade på Lisa igen. ”Förlåt, vad sa du?”
”Vad heter du då?”
Stina nickade lite. ”Stina”
”okej, Är du alltid så där lite borta…”
Stina fick nästan ett anfall igen,
Men hon fick andas några gånger för att lugna sig,
Vänner, hon vill bara veta, lära känna, har jag aldrig hört det ordet.
Stina och Lisa satt och snackade lite, efter ungefär en kvart fick de gå till sina nya skåp.
De gick tillsammans och snackade lite. De kom snart till skåpen ,Skåpen verkade inte så stora, alla hade hänglås.
De såg inte så fina ut heller.
Stina hade fått ett underskåp, under Marcus, han stod just nu och plockade in sin väska och några papper.
”Jag kommer till ditt skåp snart Lisa…” sa Stina lite snabbt.
Hon gick fram till Sitt skåp, eller egentligen var hon på väg till Marcus.
”hej!” sa hon till Marcus.
Han tittade lite på henne, men mötte aldrig hennes blick.
Han nickade bara lite.
Hon böjde sig ner för att öppna skåpet.
Marcus började gå bort mot några bord.
De flesta stod vi skåpen.
Stina slängde in sina saker.
Hon skyndade sig mot Marcus.
”Marcus!”
Han vände sig om.
För en sekund möttes deras blickar.
Men inte längre.
”Du stack ju bara!”
Sa Stina med en ganska stark och tydlig röst.
”Måste jag säga allt till dig eller?”
”nej…”
Stina tittade mot honom.
”Förlåt…”
Marcus vände sig om.
”Förlåt…” sa hon igen, hon gick och ställde sig jämte honom och lutade sig mot bordet.
Tårarna kom i hans ögon. ”Trodde jag skulle få slippa detta nu!”
”Nej!” sa Stina med en bestämd röst. ”Säg vad som blev fel…”
”hela mitt liv” han tittade in i Stinas ögon.
”Säg nu ärligt… Jag vet att det var något speciellt”
”Du var bara med Pontus, jag trodde jag hade funnit någon jag kunde lita på, du verkade ha det så svårt, Mitt liv verkade så enkelt jämfört med ditt. Du stack bara, Jag trodde något var på gång.”
Stina tittade på Marcus, Han hade blicken ner i golvet.
”Vadå på gång?” Stina tittade på honom.
”Jag gillade dig Stina, inte bara som vän…” Han gick.
Stina viste inte, vad skulle hon göra, följa efter… nej…
”Kommer du?” Det var Lisa.
”jo…”
mer...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Tofflan - 24 nov 07 - 00:13- Betyg:  | | shit va bra :D | | Maulin - 31 mar 07 - 19:14 | | mer :D | | LaF - 30 mar 07 - 18:58- Betyg: | | :) mktmkt bra | | Anoia - 30 mar 07 - 16:54- Betyg: | | MErMER | | stinamelin - 30 mar 07 - 06:05- Betyg: | | asbra |
|
|
|
