mitt liv |
Mitt liv har inte varit det bästa och jag har heller inte gjort det bättre själv, självömkan har varit min vän på vägen. I min ungdom började det gå snett, mobbad från femte klass tills jag hoppade av skolan i åttonde klass då mobbingen hade nått sin kulmen. Jag sökte mig ut bland andra utstötta ur samhället och föll snart in i alkoholens starka våld, spriten tog mig till en annan värld där jag kunde leva gömd från alla människor som gjorde mig illa. Det lilla jag hade kvar som hopp för en bättre framtid begravde jag i spriten och började totalt tappa fotfästet. När jag var fyllda trettio hade jag gjort min familj o mina kära så illa att de tog avstånd från mig, jag ljög och jag var totalt känslokall i mina handlingar.
Mina syskon försökte att få mig att inse att det jag höll på med skulle bli min undergång, men sättet det använde var inte det bästa, i stället för att stötta mig så tryckte de ner mig och sa vilken dålig människa jag var, de talade också om att ingen tyckte om mig som jag uppförde mig, dessa ord fick mig att sjunka ändå lägre och till slut verkade det omöjligt att kunna resa sig igen.
Men så en dag träffade jag en ung vacker flicka som jag gillade från första gången jag såg henne, hon var visserligen elva år yngre än jag själv men vilken underbar människa. Hon tog mig till sitt hjärta och jag började min klättring upp från självömkan o bitterheten.
Hon stannade vid min sida och jag började så smått komma tillbaka till verkligheten, allt gick bra en tid men sen började det hela spåra ur igen, kompisar från förr dök upp och det ena ledde till det andra, flaskorna kom upp på bordet och snart var jag tillbaks dit jag inte ville hamna igen. Min älskade som jag hade givit mitt hjärta sårade jag djupt och ofta, till saken hör den att under de år vi varit tillsammans hade vi fått en son, så nu stod hon där med en son på ett år och en idiot till karl som krossade hennes framtidsdrömmar.
Jag ljög ofta, var borta flera dagar i sträck ändå stod hon där hemma och väntade på mig, hur kan en människa bli så god och underbar, jag som krossade henne totalt, jag var inte värd henne. Kom hem till henne full och odräglig skrämde mitt barn o sårade min älskade, detta pågick under en lång tid, nu efteråt förstår jag att hennes liv måste ha varit jävligare än mitt.
Det var ju hon som fick stå där med skammen när någon frågade efter mig och var jag höll hus. Men så en dag satte jag mig i bilen för att hämta mer sprit, jag hann inte komma så långt från parkeringen innan polisen dök upp, körkortet indraget samma dag, men när jag satt där på polisstationen så kändes det som om allt släppte, jag kände mig fri känslorna blev överväldiga o jag brast ut i gråt, det var så skönt att få gråta ut och känna spänningarna försvinna.
Polisen körde mig hem till min älskade och jag grät som ett barn i hennes armar, förklarade för henne varför jag hade polisen med mig hem och hon såg lycklig ut.
När rättegången kom fick välja mellan fängelse eller behandlingshem, jag hade redan bestämt mig för det sistnämnda, blev därefter dömd till sex veckors behandling för mina alkoholproblem men fick stanna ytterliga sex veckor då jag inte hade kommit till insikt med mina egna känslor. Dessa tolv veckor gjorde mig till en helt ny människa med en vacker syn på livet, det har nu gått tio år och jag är fortfarande nykter och har fast arbete, min älskade har också kvar fast hon litar inte på mig till hundra procent ännu o det kommer hon antagligen aldrig att göra men vad gör det vi har det bra tillsammans och två underbara barn.
Tacka aldrig nej till hjälp om någon är villig att ställa upp, alla är vi lika på insidan.
|
|
|
|
