Vissa har de bra, vissa har de jäkligt bra [sista] |
Hennes ögon mörknade och blev kalla, men denna gången kramade jag henne inte. Jag kom ihåg förra gången, när jag försökt ge henne min kärlek, då hon struntade i den och slagit mig.
Jag sprang därifrån, upp för trappan och in till mitt rum. Mamma kom springande efter, med kniven i högsta hugg. Jag hade inget lås på mitt rum, så jag bara smällde igen dörren framför henne och gjorde allt för att hon inte skulle kunna öppna.
Hon skrek och röt åt mig, hotade mig och sänkte rösten för att prata lugnare. Men när jag inte svarade, blev hon ännu argare och vrålade ännu högre.
Jag blev rädd, och de skäms jag för. Att bli rädd för mamma, hur kan någon människa bli rädd för sin egen mamma. Det var ju inte hon, aldrig vart hon när hon hållit på så, men ändå hjälpte det mig inte. Jag rös och blundade så hårt jag kunde. Föreställde mig en värld där mamma inte hade det så jobbigt.
Mamma fick tillslut upp dörren och jag flög tvärs över rummet och in i min garderob. Jag kände hur mitt huvud blev tungt och såg svarta prickar framför mig när jag försökte resa mig upp.
Mamma kom sakta mot mig. I min förskräckelse låg jag med ryggen tryckt mot golvet, hoppades på att försvinna ner genom det och komma ut helskinnad senare.
Hon höjde kniven, såg på mig, såg på mig djupt in i ögonen. Jag såg hennes inte hennes sorg, sorg över att skada sitt eget barn. Hon var så uppslukad av sitt hat, sina tankar och ”låtsas värld” att hon inte såg någonting klart.
Hon drog kniven fort genom luften och högg mig rakt in i mitt lår. Tiden frös.
Mamma ruskade till huvudet, drog ut kniven ur mitt blödande ben och tittade fundersamt på mig. Först kände jag ingenting, och mamma förstod inte någonting heller. Men sen kände jag den brinnande smärtan, så outhärdlig att jag inte kunde andas. Min tunga ville inte forma ord, ingenting av min kropp rörde sig. Jag såg på mamma. När jag mötte hennes blick tog hon sin hand över sin mun, såg hur en tår föll ner och hennes läppar som formade ordet ”förlåt.”
När jag låg där och rullade runt för att försöka lugna smärtan, stod bara mamma där. Höll i kniven som droppade mitt blod, chockad över vad som hade hänt.
Jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes. Det var pappa. Han ropade högt, skrek efter mamma. Jag hörde fler röster, sådana som jag inte kände igen alls. Rösterna steg upp för trappan, pratade livligare och högre.
”Hallå, var är du?” gick han runt och ropade, ända tills han kom in i mitt rum. Han frös till av skräck, så chockad att han inte kunde prata, andas eller blinka. De andra rösterna kom in. De frös till lika snabbt dem med. Pappa tog långsamma steg till mamma, tog kniven sakta ifrån henne och frågade ”Vad i helvete håller du på med?”. Mamma var lika förstelnad som innan, hade fortfarande handen för munnen.
De som hade röster jag inte kände igen, var visst inte vilka som helst. De var psykologer och poliser i rockar och uniformer. Poliserna gick fram, tog mammas handleder och satte fast dem i handbojor. Sa att ”Allt du säger kan användas emot dig.” Och lite till jag inte förstod.
Poliserna förde mamma ut och psykologerna kom en bit efteråt, viskande och undrande.
Pappa blickade ner på mig, förskräckt och skräckslagen.
Han bar mig ut till ambulansen som kom rusande, sa att allt skulle gå bra och att jag skulle hålla mig lugn.
När jag kom hem från sjukhuset var ”rättegången” redan ”avklarad”. De sa i alla fall pappa.
Jag var tvungen att fråga 1000 gånger, om vi kunde hälsa på mamma, innan pappa sa ja. Men han sa att det bara skulle vara en sista gång, för mamma skulle gå vidare. Hon skulle vidare till himmelens portar, sa han. ”Men varför? Varför nu?”. Han svarade bara att lagen hade bestämt de så och att vi inte kunde göra någonting åt saken.
Den dagen jag hälsade på mamma, bar hon inte sina vanliga kläder. Hon hade en blå dräkt och kallades fånge. Jag hade ingen aning varför, men hon var vacker ändå! Vacker som alltid.
Hon sa till mig att jag skulle sköta mig i skolan, för hennes skull, och hjälpa pappa, jätte mycket. Hon föll tårar, men hon var log. Hon sa att de var för att hon var så lycklig att se mig, hel och inte alls sårad.
Besökstiden var slut. Pappa stod utanför, vid dörren, och väntade på mig. Jag önskade djupt att mamma skulle följa med hem, de var ju där hon skulle vara, alltid.
Men när jag sa det åt henne, böjde hon sig över bordet mellan oss och kramade mig, hårt och länge. Jag älskade det. ”Du får ta hand om huset nu. Lovar du att göra de åt mig?” Hon tittade på mig med sina underbara ögon, sådana som jag också har fått, av henne.
Jag svarade att det var självklart, men att jag skulle vänta på att mamma skulle komma hem i alla fall. Mamma reste sig upp, gick mot de vita dörrarna, men stannade och vände sig om.
Det lös om henne, min underbara mamma, och hon var vackrare än någonsin. Jag önskar jag blir som henne när jag blir stor. Så snäll, trevlig, generös, omtyckt och älskad, älskad av mig, älskad av pappa, älskad av alla som hon älskade tillbaka var hon. Den perfekta mamman. Min perfekta mamma.
Hon stod där och log, log lika härligt som den första sommarvärmen. Hon log och sa
”Vissa har det bra, vissa har de jäkligt bra.”, Gick genom dörrarna och försvann.
Nu skulle jag göra allting bra, allting rätt. För henne och för pappa, men mäst för henne. Så att hon skulle kunna komma hem och se hur duktig jag vart.
Pappa ropade på att jag skulle komma. Jag sprang mot honom, men stannade och vände på huvudet. Jag log och sa ”Jag älskar dig, mamma. Du är perfekt, som alltid och jag kommer att göra allt, det bästa jag kan, så att du kan komma hem och vara stolt över mig.”
[komentera :P ]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Triangel - 29 mar 07 - 03:39- Betyg:  | asså skiit bra verkligen, liksom sluckande, vbill bara läsa mer,
men men bra slut på ngt sätt iaf, hehe,
<3 | | Torn_rosa - 29 mar 07 - 01:01 | | Så! Nu ska jag säga att den var verkligen bra! :D :D :D :) :D. Du skriver verkligen bra faktiskt! Jäkligt bra! Men jag gillar inte slutet :P Gillar inte sorliga slut. Iaf jag tkr den var en sorlig slut, men det är endå vissa sorliga berättelser som gör den novellen så jvl bra :D. puss <3 Ps. Go girl! ^^ | | Torn_rosa - 29 mar 07 - 01:00 | | Så! Nu ska jag säga att den var verkligen bra! :D :D :D :) :D. Du skriver verkligen bra faktiskt! Jäkligt bra! Men jag gillar inte slutet :P Gillar inte sorliga slut. Iaf jag tkr den var en sorlig slut, men det är endå vissa sorliga berättelser som gör den novellen så jvl bra :D. puss <3 Ps. Go girl! ^^ |
|
|
|
