- Stina [del 12] |
På morgonen vaknade Stina av att Pontus pussade henne på kinden.
”Marcus?” Stina mumlade lite.
”vad sa du?”
Stina tittade upp, Hon försökte snabbt komma på något…
”God morgon…”
När de kom ut i matsalen var den enda Stina såg Marcus.
Han satt ensam,
Hon var på väg åt hans håll, när hon såg några andra sätta sig jämte honom.
”Stina” Sa Pontus som redan hade satt sig vi ett bord.
Stina satte sig mitt emot honom, han sträckte sig över bordet.
Han gav henne en puss på kinden.
Stina blev röd i ansiktet.
Kunde han inte vara lite mer diskret
Pontus åt inget, han satt bara och tittade på Stina,
”Vad söt du är när du rodnar…” sa han
Stina tittade åt ett annat håll. Hon rodnade mer.
”Är du klar?” Sa Stina
”jo…”
De gick ut ur matsalen.
Pontus försökte ta tag i Stinas hand,
Men precis då såg hon Marcus.
”Du kan gå in och vänta, jag måste prata med Marcus.”
Han tittade förvirrat på Stina,
”okej, men du kommer sen…”
Hon gav honom en puss på kinden och gick.
Marcus var på väg ner mot bryggan som gick ut i vattnet.
Stina sprang efter honom, hon tog tag i hans axel.
”Vart har du varit?” Frågade hon snabbt.
Marcus vände sig snabbt.
Han tittade konstigt på henne . Varför ska du veta!
Han försökte ta det lite lugnt.
”Jag bytte rum…”
”Men varför, Marcus?”
Han tittade på henne, han tänkte inte säga vad han kände.
”Anton åkte ju hem så jag tog hans säng.”
”Men nu får ju jag sova ensam”
”Du kan väl be han… Pontus, Att flytta in till dig”
”Men…”
Marcus vände sig om och gick in mot land igen, från bryggan.
”Vad är det för fel Marcus!”
Han vände sig om. Han var arg nu.
”Du tänker ju fan bara på dig själv hela tiden!”
Hon stod helt tyst, hon såg tårarna i hans ögon.
Marcus vände sig om och gick.
Stina stod kvar där tyst.
Vad har jag gjort för fel nu då?
Hon satte sig ner på bryggan.
Hon satt där länge, helt tyst.
Efter en stund kom Pontus gående.
Han var lite arg.
”Lovade du inte att komma?”
Hon tittade inte på honom
”Stina!”
Hon svarade inte.
Han tog tag i hennes axel.
”Men Stina säg något.”
”Stick din jävla idiot, du fattar inget!”
Pontus tittade argt på henne.
”Du kan väl säga vad det är!”
”Jag sa att du skulle gå, och kom inte tillbaks!”
”Är det något med Marcus?”
Stina ställde sig upp.
Pontus tittade på henne.
”Jag kan ju inte hjälpa dig om du inte säger något Stina!”
”Det ända du kan hjälpa mig med är att du går.”
”Men…” Pontus hann inte längre förrän han fick en hård smäll på kinden.
Stina tittade argt på honom, han stod där med handen på kinden.
”Sa jag inte att du skulle gå eller?!”
Han gick ifrån henne.
Tårarna rann nu ner för hennes kind.
Hon gick till Stenen.
Hon satte sig där.
Hon tittade ut på vattnet.
Detta vatten Hade hon nästa dött i…
Det hade ju varit Marcus som hade räddat henne.
Hon tittade på Marken, då fick hon syn på den.
Kniven, det var hennes,
Den kniven som Marcus tagit ifrån henne
Hon satt med den.
Hon tittade bara på den.
Inget annat brydde hon sig om.
Hon fällde ut den vassa kniven, hon tänkte dra den över benet när hon såg att den hade blod på sig.
Själv torkade hon alltid bort blodet.
Den måste vara Marcus.
Hon började springa mot huset Han hjälpte mig när jag hade det svårt, han måste ha det svårt nu, då borde jag hjälpa honom.
Hon kom in i huset.
Vilket rum var det som hans kompisar hade. (och han)?
Hon skyndade att börja knacka på dörrarna.
Hon hittade äntligen rummet som hans vänner var i
”Vart är Marcus?”
”Vem frågar…?”
”Säg vart han är istället”
”Säg vart han är…” härmade killen med en tillgjord röst.
Hon tittade på sin hand, Du är allt jag har
Hon slog till honom på kinden.
”SÄG VART HAN ÄR!” skrek hon.
Han var tyst.
”ska jag slå dig igen!”
En av de andra killarna svarade istället.
”Han packade sina saker och sa att skulle åka hem, så han är nog på väg nu.”
Stina sa inte ens tack.
Hon skyndade sig ut, denna gång gick vägen genom skogen lätt.
Bara inte bussen hade gått.
Hon var nära nu, Hon såg bussen. Den startade.
Hon såg Marcus sitta mot fönstret.
Hon tog snabbt upp några små stenar från marken.
Bussen höll på att åka, hon skulle inte kunna stoppa den.
Hon kastade stenarna på bussfönstret där Marcus satt.
Han tittade ut, när han såg Stina vände han sig om.
Bussen körde iväg.
Stina såg bilden framför henne hela tiden på vägen tillbaks.
Hur han med sina blå gröna ögon hade tittat på henne.
Den där blicken som sa ”varför?”
Sedan hur han hade vänt sig om och samtidigt hur lite av hans ljusa hår hade kanat ner framför ögat.
Bussen hade åkt.
...mer?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Tofflan - 24 nov 07 - 00:05- Betyg:  | | ååh,kan inte sluta läsa :D | | Emiz_14 - 28 mar 07 - 04:51 | | :D meeer....... | | stinamelin - 27 mar 07 - 05:31- Betyg: | | ååmer :) |
|
|
|
