Flickan och monstret i hallen |
En skugga syns när jag ligger i min vrå under sängen ihopkrupen, rädd för att skuggan ute i hallen som jag såg då jag precis borstat klart tänderna dykt upp borta i början av hallen som leds utanför mitt sovrum. Det liknade ett spöke eller ett monster som ville äta upp mig så jag sprang och gömde mig. Fast Pappa säger att det inte finns några monster eller spöken, och att det bara är Pappor som får äta sin döttrar, så säger han jämt, men jag tror inte på det.
Nu är skuggan större, vilken stor näsa monstret har, jättelik näsa som en saltgurka typ. Kotig rygg och säckiga kläder, många storlekar för stora, hakan sticker fram nästan lika extremt som näsan hans, eller är det en hon? Finns det Hon-monsters? Nä, aldrig att det där är en tjej, omöjligt, tjejer är raka i rygg och har inte så där stora näsor, det har bara män, vi tjejer är fina utav oss.
Skuggan närmar sig sakta men säkert fram till flickans dörr, stannar, vrider på huvudet; upp ned, upp ned, höger vänster, vänster höger. Oj vilket ovårdat hår monstret har. Det kanske är därför monster och spöken är så arga för att de inte blir vårdade eller vet hur de ska göra sig fina. För alla monster jag har sett är läskiga och jättefula, så fula att man inte ens vill ta i dom med Pappas tång.
Håret står åt alla olika håll, kanske monstret fastnat i en jätteelvisp och vill ha hjälp. Nej, detta monster vill äta mig, äta mig levande, svälja mig levande, och föda mig i hans mage, ha mig som hans lekkamrat då han behagar. Där i magen skall jag få leva i all evighet. I hans jättestora mage, kanske det finns fler barn där. En lekpark med rutschkana och gungor, tänk om det är så, men troligtvis är det nog bara en massa äckliga saker som mat och dylikt som monstret slukar i sig varje dag. Han är stor, minst två och en halv meter hög, inklusive håret som räknas till en vidd av nästan en halv meter åt varje håll och kant.
Skuggan räcker fram ena handen, sakta och försiktigt, till dörrhandtaget som leder till flickans rum. 'ohh, vad ska jag göra!' Flickan är vättskrämd, kissar nästan på sig där hon ligger ihopkrupen som om det ska få plats minst femton barn till under hennes våningssäng.
Väl inne i rummet letar monstret, det hemska monstret, efter lysknappen, han tänder....
Men åh, en stor suck av lättnad hörs. Det är bara mormor som vill säga godnatt, varför tänkte jag inte
på det. Det var inget klumpigt monster som ville äta mig, inget monster på två meter, bara mormor som gått utanför mitt rum framför halllampan och hennes hundrafyrtiosex centimeter långa, oraka och krokiga kroppshållning hade fått avbilden att se ut som en tvåmeters monster med gurknäsa och fartygshaka. Mormor har ju en stor näsa, men knappast som en gurka. Hon har buskiga ögonbyn och hennes kindben är väl synliga och täckta utav skruttig hud. Hennes kroppshållning är inte utav drottningstil, utan mer som en luffares som vandrat i en hel dag. Ihopsjunken vandrar hon runt i hemmet, instabil kan man säga att hon är med hennes jätteträkäpp. Hon vandrar runt hemmet och tror att hon regerar stället, tror att hon är vis bara för att hon är gammal, och är expert på sådant som var viktigt att veta på hennes tid: vett och etikett. Ni ska vara med på en utav våra middagar. Det går inte en minut innan mormor är där och ska rätta och lära ut etikett, fast vi redan vet allt hon säger, för hon har sagt det minst två gånger innan, men hon är senil, så det är lätt att man glömmer att man redan tagit upp och sagt saker. Så vi låter det vara, låter henne vara gammal och låter henne tro att det fortfarande är 1932, fast inte att hon är i Ryssland där hon är född. Kanske därför hon är så kort. Folk från Ryssland är väl korta då de blir gamla och sura; precis som min mormor, en häxa, hon ser i alla fall ut som en. Jag är halv-ryss, ganska stolt faktiskt, fast är rädd att bli som mormor då jag blir gammal, men mamma är ju inte kort, men hon blir nog det med tiden. Fast det är roligt att vara något annat än bara svensk; som pappa och hans släkt.
Nu går den gamla stofilen, lämnar mig i mörkret. Jag ser hennes jättefluffiga hår igen fast bakifrån, ser två meters INTE läskiga monstret gå längst hallen på väg till köket, till mamma och pappa.
© Viktor d.t. Rosenpärla
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 26 feb 11 - 13:09- Betyg:  | | haha, bra skriven ;) Fantasin kan lätt skena iväg med en ^^ | | _poem_ - 26 mar 07 - 06:06- Betyg: | | Haha, en gullig berättelse ;P En enorm inlevelse man får =) |
|
|
|
