På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Falska leenden, långärmat & Simon. Del 1

Där gick Han, Han som fick henne att fortsätta, Han med de magiska ögonen,
Han med det trollbindande skrattet, Han med perfekt utstrålning, Han som hette Simon.

Där stod Hon, Hon med långärmad tröja, Hon med de döda ögonen,
Hon som skrattade & log utan glädje, Hon som helst ville dö, Hon som hette Maria men kallades Mia.

- Mia! hojtade Mias vän Sophie.
Mia vände sig om och fick syn på Sophie.
Hon la direkt på sitt leende.
- Varför står du här? frågade Sophie.
Mia ryckte på axlarna, hon visste egentligen inte varför hon stod tryckt in mot gympasalens vägg.
- Vi börjar om fem minuter, sa Sophie medan hon tuggade frenetiskt på sitt tuggummi.
Mia nickade bara, hon ville inte gå till lektionen, speciellt inte när det var svenska, hon hatade deras svenskalärare.
- Kommer du eller? frågade Sophie som hade börjat gå lite.
Mia skakade bara på huvudet, hon sa inte ett ord.
- Men vafan Mia, du har ju fått hur många varningar som helst, en skolkning till och de ringer hem!
- Säg att jag inte mådde bra och gick hem, sa Mia och stirrade ner i marken.
- Nej, den ursäkten har vi kört med för många gånger Mia! Jag skiter i det nu, antingen kommer du till lektionen eller så sätts du upp på skolk, jag tänker inte hjälpa dig mer nu!
Mia såg på Sophie, hon kände hur ilskan brann inom henne, Sophie hade fan inte haft någon vän alls utan henne.
- Okej, bra! Gå då till den jävla lektionen och säg att jag skolkar! I don't care! väste Mia.
Sophie knyckte på nacken och började snabbt gå mot skolbyggnaden.

Mia sjönk ihop med ryggen mot den kalla gympasalsväggen.
Hon kände trycket från tårarna, men hon ville inte ge efter.
Hon begravde sitt ansikte i sina händer. Sådär satt hon, länge, länge.

Plötsligt hörde hon ett skratt, ett välbekant skratt, ett trollbindande skratt.
Hon kollade upp, där stod han, bara tre meter ifrån, vid de stora stenarna, med två polare, Simon.
Han hade tydligen inte fått syn på henne, för de brukade snacka med varann.
Men så vände han sig om och fick syn på henne, hans ansikte sken upp.
- Hej Mia! sa han glatt.
Hon log.
- Hej, sa hon.
- Varför sitter du där? frågade han med ett litet leende.
- Äsch ne, jag vet inte, sa hon och reste sig upp. Orkar inte svenskan.
Simon nickade.
- Vi har rast, sa han med ett flin.
Mia nickade, hon stod kvar på samma plats, intryckt mot väggen.
- Får jag ingen kram idag? frågade Simon och putade ut med underläppen så att han såg ut som en ledsen hundvalp, men han kunde inte låta bli att le.
Mia log, hon gick fram till honom och gav honom en kram.

Fortsättning följer.
Kommentera gärna.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Mizz_andersson - 28 okt 08 - 10:49

Jätte bra! =)

nanna_limpan - 26 mar 08 - 22:28- Betyg: