Kan jag lite på någon igen? |
Hon hade redan lärt sig att leva med smärtan och sveket, en gång. Nu fick det vara nog. Hon orkade inte mer. Det hade gått tio år nu, alla trodde att hon hade glömt. Men då hade de fel. Hon kunde fortfarande känna hans varma hand mot hennes hår, höra hans röst. Höra honom säga de där orden. De ord som hon under så många år hade accepterat. Som hon inbillade sig alltid var sanna, fast hon innerst inne visste att de var obetydliga och falska. Tre små enkla ord, som hade betytt så mycket för henne. Enda tills den där natten för tio år sedan. Hon mindes det som om det vore igår. Hon hade legat i sängen och försökt somna. Hon suckade och vände och vred på sig en lång stund. Mamma och pappa hade bråkat hela kvällen. Hon orkade inte lyssna på dem, så hon höll för öronen, hårt. Men nu var det tyst som i graven. Det var nästan ännu värre, eftersom hon visste att det låg en spänning i luften. Det var inte det att hennes föräldrar aldrig bråkade. De bråkade ganska ofta, men sedan blev det alltid bättre och föräldrarna hade aldrig förut svikit henne.
Hon försökte tränga bort de hemska minnena från den natten. Men de öppnade sig för henne, tvingade henne att se in i dem. Tvingade henne att hata honom för vad han hade gjort.
Smärtan och sorgen vällde upp inom henne när minnena åter gjorde sig påminda.
Den rosa kudden, våt av tårar. Tystnaden. Handtaget som drogs ner. Ytterdörren som öppnades…och stängdes, så tyst och så försiktigt. Tystnaden som fanns kvar. En tystnad som skvallrade om att inget längre var som förut. När hon vaknade nästa dag skulle den hon älskade mest av alla vara borta för alltid. Det var bäst att bara glömma…
- Emma, kommer du nu då? Annars kommer du för sent igen!
Det var mamma som ropade. Typiskt! Och hon som inte hade klätt sig ännu.
Emma steg upp ur sängen och gick snabbt fram till den vita byrån. Hon drog ut en låda och plockade på måfå fram en gul thirsört och ett par jeans. När hon letade efter strumpor i en annan låda, råkade hon snudda vid något hårt och kallt. Hon ryckte snabbt tillbaka handen. Vad var det? När hon såg vad det var fick hon en stor klump i halsen. Hon svalde den snabbt. Med darrande hand tog hon upp halssmycket och höll det mot skenet av skrivbordslampan. Hon svalde igen. Det var ett vackert guldhalsband. Hon hade fått det på sin åttaårsdag, av…honom. Hon kände sig alldeles kall inombords när hon öppnade berlocken och fick syn på det lilla fotografiet. Det föreställde henne själv, mamma och pappa. Fast han var inte hennes pappa längre. Hon stod knappt ut med att se på honom.
- Emma! Hörde hon sin mamma ropa från köket. Nu får du faktiskt komma!
Emma lade ner halsbandet i lådan igen och stängde den försiktigt. Hur mycket hon än hatade sin pappa skulle hon aldrig kunna förstöra det enda fina minne hon hade kvar av dem som en kärleksfull familj. Den familj hennes pappa så hänsynslöst att förstört!
- Mår du inte bra? Vad är det som är fel?
Emma tyckte om Simon, men hon kunde omöjligt berätta för honom vad hon kände. Hon älskade honom, visst, det gjorde hon, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var att inte bli såran igen. Hon ville aldrig mer komma någon nära. För hon visste hur det kändes när den personen övergav en. Man fick som en stor isklump i hjärtat, och den klumpen försvann inte. Den satt alltid där som ett hårt skal, och stötte bort alla som försökte komma inpå ens själ.
Emma skruvade på sig och tittade ut genom fönstret. Knopparna på träden utanför höll på att slå ut och snön hade smält. Våren var på väg. Hon höll handen för hjärtat och önskade att också klumpen inom henne skulle smälta och försvinna. Hon kände sig så ensam och vilsen.
- Du?
- Ja?
- Är du ok?
- Visst.
Emma lyckades slita blicken från naturen utanför och stirrade in i Simons varma, bruna ögon. Hon hoppades att det inte hördes på henne att hon ljög. Det gjorde det tydligen inte, för nu såg Simon mycket gladare ut. Han log vänligt mot henne.
- Vad bra, sa han bara. Då kanske vi kan fortsätta med det här mattetalet. Det är bara tjugo minuter kvar, kan du tänka dig!?
- Haha, skulle det där vara menat som ett skämt eller??
När det ringde ut slog Simon ihop sin mattebok med en smäll.
- Gud vad skönt att det är över! sa han och strök med handen över det svarta håret.
- Mmm.
Det enda Emma kunde tänka på var sin pappa. Vårvädret utanför påminde henne alltför mycket om deras långa promenader längs stranden, när hon plockade snäckor i sanden och strök de lena stenarna mot pappas kind. Hon saknade den tiden så otroligt mycket! Så mycket att det nästan gjorde ont i bröstet när hon andades. Hon orkade inte tänka mer på det nu, istället började hon smala ihop sina böcker på bänken och lade ner dem i sin axelväska.
Plötsligt kom hon att tänka på något.
- Du, Simon?
- Vad är det?
- Lovar du att du alltid är min vän?
- Såklart! Sa Simon och tittade oförstående på henne. Varför tror du att jag inte skulle vara det?
- Äsch, jag vet inte!
- Emma, sa Simon och tog hennes hand. Du vet att jag tycker om dig, eller hur? Jag skulle aldrig överge dig vad som än hände! Förstår du det?
- Jag antar det.
Emma började må lite bättre nu när hon kände Simons varma hand i sin. Ringen gnistrade och blänkte på långfingret och han såg henne djupt i ögonen. Det fanns ingen bättre vän. Emma såg upp på hans ansikte, och skrattade lite nervöst när hon fick syn på silverringen som glittrade i läppen. Han var faktiskt rätt snygg. Just nu brydde hon sig inte ens om det. Hon slöt ögonen och njöt av just det här ögonblicket. För första gången på mycket länge kände hon sig trygg och älskad.
|
|
|
|
