Som en saga [Del 2] |
Borta vid horisonten ser hon en kontur av en ö, solens strålar ligger så att hon bländas när hon ser ut mot vattnet.
När hon koncentrerar blicken kan hon uppfatta ett stort hus, en herrgård, på mitten av den grönskade ön. Det är byggt i rött tegel, och säkert flera våningar högt.
Hon känner sig plötsligt väldigt ensam, på denna avlånga strand. Som ett sandkorn, just där nästa våg skulle kunna slå över och dra med henne ut.
Vart är hon? Hon vill skrika och vråla, hämnas på alla träd, alla grässtrån och alla blommor som guppar för vinden och ser så oskyldiga ut.
Hon skulle hoppa på dem, bryta deras stjälkar och strö de söndersmulade blombladen för vinden, men vad hjälper det? Istället sätter hon sig ner och gråter.
När alla tårar fallit mot marken, och hon inte har några kvar att gråta, sätter hon sig upp.
Här kan hon inte stanna, då kommer hon att dö. Dö av hopplöshet, om inte annat.
Tvärt hoppar hon upp och springer fram till den övergivna ekan som är slarvigt fastknuten runt en sten. Årorna ligger fortfarande i båten, lite slitna med fullt användbara.
Hon knuffar ut den lilla klumpiga båten i vattnet, den vrider och vänder sig. Kanske tyckte den att den hade förtjänat en pension, men nu tvingar flickan bryskt ut den mot nya äventyr.
Hennes fötter blir blöta, och hon sjunker ner lite i slammet på botten. Ekan svajar lite när hon hoppar i, och hon sätter kurs mot ön.
Snart märker hon att det inte går så vidare framåt. Troligare rör hon sig inte alls, avståndet mellan henne och ön verkar öka hela tiden.
Utmattad lägger hon ifrån sig årorna.
Sjön glittrar i sina mystiska färger, och hon ryser ofrivilligt till, som en stöt ilar genom hennes kropp. Luften är liksom laddad och vinden susar ovanligt tyst.
Hon kastar en blick över ekans kant, och lutar sig ser ner för att se bättre. Under henne simmar en fisk större än henne. Rädd och fascinerad sitter hon stilla.
Fisken simmar sakta, fullt synlig. Spetsen av dens stora ryggfena skär genom vattenytan, stor och vitt som ett segel.
Dess lilafläckiga kropp rör sig hypnotiserande åt sidorna där den flyger fram som en urtida drake genom himlen. Sen börjar flickans huvud koppla ihop synen med medvetandet, och hon ryggar förskräckt tillbaka.
Jag vet, jag vet, knasigt :)
Ska jag skriva mer?
|
|
|
|
