Rädda oss från traditionerna.... del 1 |
Varför ser inte världen?
Varför ser inte världen mig?
Jag stirrar ut i natten. Fryser. Undrar om det finns någon annanstans i hela världen som har det så hopplöst som jag. Som känner att världen enbart är smärta, sorg och problem.
Jag hatar att leva. Att dag efter dag stiga upp på morgonen och se alla människor på tunnelbanan. Stressade, På väg.
På väg vart? Till samma jobb som dom går till varje dag, samma skit hela tiden, det får mig att vilja spy. Runt, runt, runt som i ett hamsterhjul.
När jag ligger i min säng och krampar, när jag hör hur tiden tickar ifrån mig.
Jag klarar inte av det. Tårar. Tårar som rinner nerför mina stelfrusna kinder. Salt. Smaken av salt.
Jag blundar. Känner doften. Doften av din hud, doften av ditt hår. Känslan av din hud mot min. Din mun mot min. Min hand, runt din nacke. Din hand om min höft. Dina läppar mot min hals.
Dina andetag mot mina.
Jag hatar att erkänna det. Men jag saknar dig.
Inte lika ofta nu kanske, inte lika ofta sen du sa att du inte ville ha mig tillbaka. Men ändå. Du är den som tog mitt hjärta. Hur ska jag då kunna glömma dig? Jag saknar dig ju. Ibland.
Speciellt om nätterna, när jag sträcker ut min arm i sömnen för att värma mig mot ditt bröst, men du är inte här. Du är inte med mig längre.
Och det gör ont. Det gör ont när jag tänker på att din hand är runt någon annans nacke nu. Att dom orden du sa, säger du till någon annan.
Jag kommer ihåg det som om det vore igår, vi stod på bron....
Jag på ena sidan, långt över marken och du på den säkra sidan.
Du höll mig i handen. Du sa att du aldrig skulle släppa taget, du lovade! Jag kände mig trygg när du hjälpte mig över, för jag visste att du talade sanning. Du skulle inte släppa mig.
Jag gick på räcket långt ovanför marken och du höll ditt ord och släppte inte taget.
Du tog emot mig när jag gick ner från räcket och höll om mig.
Och du höll ditt ord.
Du släppte mig inte.
Och det har du fortfarande inte gjort.
När jag blev rädd och vill släppa dig, så höll du mig kvar.
Du höll kvar mitt hjärta.
Och därför kommer jag aldrig kunna älska någon på samma sätt igen.
För att skydda dig från mig själv, var jag tvungen att slita mig från dig.
Jag slet ut mitt hjärta, eftersom du hade lovat att du inte skulle släppa.
Så nu vandrar jag, som en skugga över jorden, hatisk, elak, ensam, bitter, sorgsen och så ofattbart ensam. Hatar alla, hatad av alla.
Jag vill bara spy på det som alla andra kallar kärlek. Det som alla andra tror så blint på, planerar sina liv efter och drömmer om på nätterna. Det där dom kallar kärlek, finns inte.
Det som dom allra flesta människor kallar kärlek är inget annat än ord och drömmar. Alla vet att den inte finns, men vill ha något att längta efter. Något att om och om igen önska efter. Något som alla hört om eller till och med ’’vet vad det är’’, men ingen har fått uppleva.
Idioter som blint tror på att det en dag kommer komma en prins på sin vita springare som tar dig ifrån alla problem och ni lever lyckligt i alla era dagar.
Lyckliga i alla sina dar, in my ass!
There is no such thing as a happy ending.
Nej du, jag är för gammal för att tro på historier.
Sagornas tid är slut!
INSE!
Blunda inte. Då gör det bara mer ont att få allt rätt i ansiktet. Som att hoppa från en hiss som ständigt rör sig uppåt.
Du vet att om du hoppar med en gång så är kraschen inte lika hård som om du gör det om fem sekunder. Men du pinar dig själv. Du håller ut så länge du kan, ända tills du blir avkastad vid toppen.
För eller senare kommer också du inse det.
Kärlek är bara en illusion, något som en del människor använder för att orka ta sig upp på morgonen. Ständigt på jakt efter ’’den rätta’’. Den ’’rätta’’ som inte finns.
Som du har i dina drömmar. Något att längta efter, men som du innerst inne vet att du aldrig kommer att nå.
Och när du slagit i marken och lärt dig, då blir du som alla andra. Går upp på morgonen, äter, jobbar, hämtar barnen… Du blir som en maskin. Tom. Fortsätter sökandet. Sökandet på något som du vet inte finns. Du lurar bara dig själv. Egentligen vet du att det inte finns, egentligen.
När jag tänker på alla stackars satar som tror att dom hittat den rätta, för att sedan bli krossad, vill jag bara gråta. Förstår ni inte att allt bara är en komplott? Att världen lurar er...? Ni kan kolla på mig och tänka. Ha! Hon vet väll ingenting. En flicka på snart 16 år som inte vet ett jävla skit.
Men jag har gått igenom mycket. Mer än en del människor kan tro. Jag har blivit slagen på, spottad på, förnedrad, övergiven, skrattad åt och allt detta om och om igen. Hur kan ni sparka på någon som redan ligger ner?! JAG GER MIG! Gör vad ni vill!
Man försöker ligga alldeles, alldeles stilla, kanske ingen märker att man ligger där. Då kanske man blir lämnad ifred… Det var så jag tänkte. Men jag hade fel. Man blir aldrig lämnad. Dom fortsätter sparka på en. Alla fortsätter sparka på en. Världen fortsätter sparka på en!
Ser ni inte att jag lider? Ser ni inte att jag ger upp?
Neej… Tydligen gör ni inte det.
Eller ser ni det, fast fortsätter ändå?
Gör ni det för skojs skull eller har ni någon anledning?
Snälla förklara. Jag förstår inte! Jag förstår verkligen inte!!!
Ingenting är klart längre… Allt är som imma… Jag kan inte se! Jag kan inte förstå.
Jag hatar människor.
Förlåt, men jag gör det verkligen! Vad finns det att älska? Människor är elaka och oförutsägbara. Dom är sluga och man vet aldrig vara helt säker på hur någon är. Dom ändras, hela tiden. Dom glömmer och bygger upp nytt. Någon säger att den älskar dig. Men vad betyder det egentligen...? Betyder det något överhuvudtaget? Jag tror inte det längre.
’’Hej, jag älskar dig!’’
Och?
Dom orden spelar ingen roll längre. Det kommer ändå alltid en eftertanke… ’’ Trodde du jag var seriös eller?’’ eller kanske ’’det där var bara något jag sa för att du skulle tycka om mig.’’
Alla tankarna bara snurrar omkring.
’’ Och jag vill aldrig älska nån så djupt igen
ger man av sig själv, blir man bara alltid bränd.’’
|
|
|
|
