Sönderfärgad |
Håret var sönderfärgat och stripigt och kläderna var säckiga runt den beniga kroppen. Hon tittade honom inte i ansiktet när de hälsade utan fäste den sotade blicken på trycket på hans tröja.
Den där munnen tuggade och tuggade och ibland blåste den en bubbla som smäckte mellan väggarna och lämnade efter sig ett tomrum av någonting som borde ha funnits där. De där smala armarna med nitar och armband som dolde djupa ärr av smärta och naglarna var avbitna med svart nagellack och hon pratade inte med någon och om hon var tvungen så gick hon skrikandes därifrån. Glaset på klassrumsdörren var utbytt efter att en stol krossat den och det var ingen tvekan om att hon hade undantryckt ilska i den där lilla kroppen.
Du tittade på mig sådär anklagande och ilsket och kanske var det för det svarta runt ögonen men jag tänkte ju också på den där ilskna rynkan mellan dina ögonbryn. Jag höll dina provresultat i handen och hade ännu inte lämnat dem till dig för resultatet var för dåligt för att inte säga någonting om det.
När du inte sade någonting om det så frågade jag om du bar på någonting som var för svårt att bära på och du fräste åt mig för jag hade ju ingenting med det att göra. Jag ville att de där ögonen skulle bli blanka och att du sakta skulle mjukna för att berätta att du mådde dåligt och att du helst av allt ville ha en axel att luta dig mot. Jag sade att du när som helst kunde kontakta mig och att jag fanns där för dig om du behövde någon att prata med, men din rygg var redan på väg ut.
Du slogs med en kille i skolan och det var sjuksköterskan som kom till mig och berättade det för du hade fått ett jack i pannan och du hade även andra sår på kroppen. Du hade slagit sönder en spegel på flicktoaletten och svordomar var klottrade på väggen och jag visste ju att det var du och det visste nog alla och du sade inte emot heller.
Du satt på den stickiga fåtöljen när jag kom in till expeditionen och du hade tomma ögon som stirrade på någonting i ditt knä och jag satte mig vid dig och lade försiktigt en hand på ditt knä. Nu var du högre än mig och jag såg upp i det bleka ansiktet som tycktes dölja någonting som var väldigt svårt att hålla inne. Du mumlade och när jag sade att jag inte hörde så ställde du dig upp och skrek det och du skrek att du hatade oss och att du aldrig skulle komma tillbaka och sedan var du borta för jag kunde ju inte hålla fast dig för evigt.
Din mamma lät trött och polisen var redan inblandad för du var försvunnen.
Det regnade ute och teven stod på låg volym för det var ju bara sporten jag tittade på när jag satt i soffan med mina två katter. Klockan var sent och snart skulle jag nog gå och lägga mig för jag kände gäspning på gäspning komma upp.
Det knackade tyst på ytterdörren och när jag väl kom till hallen undrade jag om jag kanske inte hade inbillat mig men när jag stått stilla och lyssnat en stund så knackade det igen, om inte ännu svagare. Jag öppnade och där stod du med drypande hår i ansiktet och kippade efter andan för du grät ju så kraftigt och det där linnet kunde inte värma mycket ute i det kalla september-vädret.
Hon föll redan innan hon kom över tröskeln och knäet slog i det hårda trägolvet, innan han fångade upp henne. Hon svarade inte när han försökta få kontakt och han lade henne i soffan fastän de tajta jeansen dröp av regn och håret droppade i de vidgade ögonen som stirrade på honom. Han kunde inte bestämma sig för om hon grät eller var blöt om kinderna av regnet och att pupillerna var stora var något som han hann lägga märke till innan hon hävde sig över soffkanten och kräktes på mattan med överkroppen hulkandes av tom mage.
”Jag älskar dig” och när hon sade det så blev det tyst i vardagsrummet och inte ens smattret från fönstret var längre störande för tystnade hade lagt sig som ett täckte mellan väggarna.
Hennes kind var så otroligt mjuk och han var rädd att skära upp skinnet med sina valkiga och kraftiga händer när han strök henne över hennes ansikte.
Hon söker bara närhet och ett slags skydd mot världen för det är någonting hon verkligen behöver och där finns ju jag som en stor mur och mina armar omsluter henne som bomull mot huden. Att hon gråter min tröja blöt är för att hon är förtvivlad och att hon kysser min mun är bara för att hon vill visa tacksamhet och där finns ingen kärlek inblandad för det fungerar inte.
Ärr på din arm bildar mönster och jag följer dem med fingret upp mot din axel och det brinner en eld som inte ska finnas och där ligger du mot min kudde och din hand håller kramaktigt om min.
”Du får aldrig lämna mig.”
Dina ord är allvarliga och du försvinner darrandes mot mitt bröst. Jag säger någonting i stil med att du inte kommer bli lämnad ensam och det nöjer du dig med för dina andetag blir snart lugna och du somnar.
Men jag försöker ju dölja för andra och det går alldeles utmärkt för jag är så inflytelserik och alla litar på mig som om jag vore deras pappa och jag är ju så smart. Du ligger i min säng när jag kommer hem och mitt mönstrade täcke bäddar in dig som en liten boll och där sticker ditt huvud upp och du ler, för första gången och jag kan inte rå för att le jag också. Du har ett mycket smittande leende och tänderna är sneda, kanske det är därför du försöker att inte le, men ditt leende är så vackert.
”Jag har gjort te”, säger du och nickar mot nattduksbordet och där står en kopp med brunt te och fastän det är kallt så dricker jag det för du ler.
|
|
|
|
