På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vissa har det bra, vissa har de jäkligt bra.

Hej, mitt namn är Leila. Jag är 8 år och har förlorat min mamma och allt annat i världen man kan tänka sig inte leva utan. Det är i alla fall det dom säger, klasskompisarna, ”vännerna”, släkten, pappa, ja hela världen!
Mamma glömmer bort sig själv ibland, hon får luckor och ibland är hon inte riktigt sig själv, hon gör det inte med mening. Hon kan verkligen vara den där mäst underbaraste mamman i hela världen, det är bara det att alla andra lyckas inte förstå det. Det var när vi hade släktträff som släkten påstod att mamma inte var riktigt frisk.
Mamma hade lagat jätte go mat åt oss alla. Vi hade bestämt själva vad vi ville ha. Jag tog köttfärssås och spagetti såklart. Men när mamma brände den fina kladdkakan som skulle vara till efterrätt, så trodde pappa att det inte stod rätt till med mamma. Han sa att hon behövde ”professionell hjälp för hennes psykiska tillstånd”. Jag har aldrig riktigt förstått vad det betyder, men det var då inte något bra.
När mamma skrek över den misslyckade efterrätten hoppade hela bordet till. Man hörde henne ända från köket.
Hon skrek och blev arg, riktigt arg. Det var första gången jag såg henne så arg. Jag minns inte hur gammal jag var för det är knappt så att jag håller koll på det nu, men det var ett bra tag sen i alla fall.
Som sagt blev mamma jätte arg och hon började skrika på alla andra. Jag såg att hennes ögon blev mörka, som om de saknade kärlek. Så jag gick fram för att kramade om henne, (vad är mer kärleksfullt än en kram?) Även om pappa ropade nej, även om han sa att hon skulle göra något hon skulle ångra senare. Men jag lyssnade inte, mamma behövde ju kärlek!
Men hon tycktes inte vilja ha min kärlek just då, för när jag slog mina armar om henne så högt jag kunde nå om henne tog hon sin hand och slog mig hårt i ansiktet. Jag blev förstås väldigt chockad, men jag visste att hon inte menade det. Hon skulle aldrig skada mig. Så jag kramade henne igen, fast denna gång ropade hon mitt namn och en förbannelse över det, medans hon slog till mig ännu en gång. Jag tror det var en förbannelse i alla fall. För hon sa att jag var djävulens unge och gjorde henne inget annat än att bringade henne olycka.
Men det var inte heller hon som pratade.
Även om jag ville krama om henne tills hon blev sig själv igen så drog farfar bort mig från henne. Han sa att det var för mitt eget bästa, att mamma behövde vara lite ifred.
Pappa sprang fram och höll fast mamma bakifrån, så att hon inte kunde slå någon mer med sina händer. Men det hjälpte visst inte fullt ut. För hon började sparka alla som kom nära, till och med mormor låg på marken.
Men tillslut höll de henne i ett fast grepp, och de gick upp för att lämna henne i sitt rum. De tänkte låsa in henne så hon inte kunde göra någon annan illa. Så som hon hade gjort mig.
När pappa och alla andra som hjälpt mamma upp för trappan och in i rummet kom ner, så satte vi oss alla och åt.
Då var det inte som innan. Innan hade alla pratat glatt och lyckligt. Nu pratade ingen. Jag ville fråga en sak, fråga varför spöket i henne gjorde henne så ond. Ville fråga en till sak, varför ingen var glad mer. Vi visste ju alla att det bara var tillfälligt, att hon skulle bli sådär perfekt igen om bara en liten stund. Men ändå var det ingen som pratade.

Jag hade visst fel. Mamma blev inte alls sådär perfekt efter en stund. Hon låg en hel vecka i sängen och stirrade ut i ingenting och jag såg hur tårar föll en och en ner för hennes kinder.
Pappa sa åt mig att jag inte fick gå längre in i rummet än att stå på tröskeln. Han sa att mamma inte var redo att ”ha en konversation med någon på ett tag”.
Jag tyckte mamma var jätte redo. Hon ville visst prata med folk, men bara rätt folk. Folk som hon älskade. Men pappa ville inte lyssna på ett dugg.
När pappa tog mig till skolan så berättade han allt som hade hänt för min klassföreståndare, så att om jag inte mådde bra så förstod hon varför. Pappa pussade mig på pannan och sa hejdå.
Klasskompisarna undrade såklart vad som hade hänt, men det var inget att prata om. Mamma höll på att bli sig själv igen, det var allt.
Men när jag inte berättade så gjorde min klassföreståndare det. Hon sa att mamma hade en psykisk sjukdom och aldrig kunde bli riktigt bra igen. Men hon hade ju fel!
Jag blev så arg när hon sa det, sa de illa om mamma som inte var sant, så jag skrek åt henne, fröken. Jag skrek att mamma var visst bra, mamma var visst perfekt och hon kommer bli ännu bättre bara hon får vila och får kärlek. Men ingen lyssnade då heller.
Mina kompisar började viska, säga att hon var dum i huvudet och andra saker som man inte ska säga om någon människa.
Fröken satte sig på huk så hon kom i jämnhöjd med mig, och sa att hon hade rätt, att mamma var sjuk. Men de var fel! Jätte fel! Så jag slog henne så hårt jag kunde i armarna hon som höll om mig med och sprang därifrån. Mamma mådde bra!
När jag sprang längs gatan på väg hemåt träffade jag några vänner jag kände utanför skolan. De frågade mig varför jag var så arg och ledsen, så jag berättade att min fröken påstod att mamma var sjuk, bara för att hon blivit arg.
De tittade på varandra och var tysta en stund, men sen sa dom att min fröken hade rätt. ”Nej, hon har inte rätt!”
Jag fortsatte att springa hem. De var inte mina vänner mer. Om de skulle vara mina vänner så skulle de förstå, det visste jag. För det är sånt som vänner gör. Det har mamma sagt till mig en gång och det tänker jag aldrig glömma.
När jag kom innanför dörren så såg jag att mamma var uppe ur sängen igen. Hon stod i köket och gjorde någonting. Jag såg inte riktigt, för hon hade ryggen mot mig, men när jag kom fram så såg jag att hon gjorde mat.
En härlig sallad hade hon gjort. Hon torkade av kniven hon använt och tittade på mig. Hon sa att hon var glad att se mig men undrade varför jag inte var i skolan fortfarande. Det hade ju inte ens blivit lunch.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Rabia - 1 jul 07 - 22:15- Betyg: