En seger till det goda |
En seger till det goda
Vad trött man ska vara då! Jag pallar inte dra till plugget en gång till denna veckan. Idag har man ändå inget viktigt. Skulle vara musiken i sådant fall. Fast där är det ändå bara segt. Det är så typiskt att Mårten Gås bara fjäskar för läraren. Mårten ”spelar” elbas, eller rättare sagt han suger på bas. Det är jag som borde få spela. Jag har ju trots allt spelat i ett band ett bra tag. Privatlektioner ger ingenting. Alltså Mårten suger! Han ska få sig allt idag.
Efter ett tags funderingar på att vara hemma så går jag ändå upp och fixar till mig. Det är ändå kul att mucka med Mårten!
Det är med motstånd som jag går till plugget. Jag känner att det är förskräckligt synd om stackars Mårten. Jag tror han blev mobbad pga. hans namn men det kan ju inte han rå för. Vi bestämmer inte vad vi ska heta heller. Han har ju inte gjort något dumt och ändå är det han som får skulden för allting, speciellt från Jocke. Han bryr sig inte om att han sårar Mårten. Han ser det som ett nöje. Jag tycker det är fruktansvärt. Egentligen vill jag säga ifrån men jag vågar inte. För det första så skulle Jocke bli förbannad på mig och då kanske skada Mårten ännu mer. För det andra så är Jocke min bästa polare och man ska alltid stå på vännernas sida. Eller ska man det?
Låser moppen och går in. Som vanligt så sitter Mårten med en bok i ansiktet och låtsas inte synas. Hur dum är han egentligen?
Jag går fram till honom och spänner ögonen i honom. Hans små rädda blå ögon slocknar på något sätt när han ser mig. Yes, snacka om makt!
– Du låter bli basen idag, hör du det? Viskar jag hånande åt honom samtidigt som jag håller min knutna näve en centimeter ifrån hans ansikte.
Mårten blir blek men säger ett svagt okej.
– Annars blir det synd om dig! Skriker jag efter honom.
Jag går därifrån med tuffa steg och känner mig nöjd med min coola start på dagen.
Sätter mig i musiksalen och det har precis ringt in. Alla är där inne utom Mårten. Jag ser på Jocke. Han ser bara så dumt nöjd ut. Varför vet jag inte, men jag hoppas att han inte har gjort något med Mårten igen. Men efter ett tag kommer Mårten oskadd men dock lite blek kanske.
– Okej, säger vår musiklärare. Tänkte att vi kunde börja spela Smoke on the water. Vem vill va på trummor?
– Jag vill, svarade Simon.
– Okej , elgitarr?
– Jag svarade Sandra!
– Ja visst , och elbas?
– JAG! Skrek Jocke.
Mårten satt och skruvade på sig och såg ledsen och rädd ut. Han brukade alltid spela bas men idag ville han inte det. Det måste bero på Jocke. Jag visste att han gjort något även idag mot stakars Mårten.
– Mårten du vill inte spela idag? Undrade vår lärare. Du är ju grym på bas!
Mårten skakade på huvudet.
- Nej , jag vill inte.
- Okej, det var synd, kom Jocke.
Med ett äckligt flin på läpparna steg Jocke ut från bänken och njöt av hela situationen.
Men det skulle han få ångra för att när han började spela lät det förfärligt fult och konstigt så att alla började skratta åt honom.
- Det är något fel med basen! Skrek han åt musikläraren.
- Nej då! Du tar bara fel grepp.
- Gör jag inte! Röt Jocke irriterat åt honom.
- Jaja låter du så får du gå tillbaka på din plats!
- Heller att jag gör!
- Gå och sätt dig, så får Mårten ta över.
- VA? Nej! Inte Mårten med gråten!
- Jo kom nu Mårten!
Mårten såg skräckslagen ut.
- Låt honom spela, svarade Mårten. Jag kan inte.
- Klart du kan! Kom hit nu.
Mårten gick ner och spelade och gjorde det bra, men i hans ögon kunde man se att gråten och rädslan var på väg. Kanske för att Jocke stirrade in i dem hela lektionen som ett tecken att det var hans sista dag han någonsin skulle få hålla i den där basen.
Jag var förbannad så det rykte om det. Hela dagen stirrade jag in i Mårtens ögon så att han skulle förstå vilket misstag han hade gjort. Han såg rädd ut och det hade han en andledning till att vara. Han fick inte röra basen sa jag ju! Men det skulle han få för.
Jag gick och snackade om det med Jesper. Han ville vara med och klå upp den lille skiten och sedan bad jag Simon att hänga med, fast han ville inte. Han har blivit så mesig på sista tiden. Säkert bara för att han har tjej. Han vill väl inte att hon ska tro att han är något bandit. Haha den lille tönten, fast han är redigt grym annars ändå!
Dagen tog slut och jag och Jesper väntade på Mårten. Han såg rädd ut. Vi hade gått och ställt oss vid baksida av skolan där vi visste att Mårten alltid gick. Så kom han sakta men säkert. Äntligen skulle han få sig rejält med stryk. Det hade jag längtat efter hela dagen.
– Du skulle låta basen vara! Sa jag hånade till honom. Varför gjorde du inte det?
– Magister sa att jag skulle spela, svarade han tyst och försökte slingra sig där ifrån men då kom Jesper och tog tag om hans armar.
– Inte så bråttom! Du skulle skita i majjen fattar du det? Skrek Jesper åt honom.
Han höll hårt om Mårten så att jag hade honom mitt framför sig. Då kom det en massa andra som ville se vad som hände. Och vad jag njöt. Nu skulle han få!
Det första slaget träffade Mårtens mage. Han kippade efter luft och försökte slingra sig loss men Jespers grepp var hårt och säkert. Andra slaget kom rak på näsan och Mårten fick näsblod. Jag tänkte sparka honom mellan benen också. Riktigt hårt för det visste jag att det gjorde ont. Men något gick fel. För när jag tog sats för mitt slag var det jag som fick en rak höger i mitt nylle. Av Simon.
Jag och Cornelia var på väg hem till mig. Jag blir alltid så glad när jag är med henne. Jag kommer aldrig att glömma den dagen då vi blev tillsammans. Vi var på klassresa i våras och en kväll när Cornelia var ledsen så gick vi ut en lång promenad. Efter det så var vi tillsammans Vi hade spanat i varandra länge utan att vi hade märkt det.
I alla fall så gick vi hand i hand på väg hem när vi märke att det var en massa människor på baksidan av skolgården. Vi gick dit och kollade vart det var och tyvärr så var det ännu en gång som Jocke var på Mårten. Jag kände både ilska och rädsla när jag såg dem. Så här grymma hade de aldrig varit mot stackars Mårten. Jag visste precis varför de var arga på honom. För att han hade spelat bas. SUCK!
Jag bad Cornelia att vänta med min väska och så gick jag fram och skrek åt Jocke att sluta. Han hörde inte så jag bara slog till honom. Det bara blev så. En reflex helt enkelt som jag inte menade.
– Vad håller du på med? Skrek Jocke som hade fått ett rejält blåmärke vid sitt öga. Vad har jag gjort dig?
– Du har inte gjort mig något men du kan faktiskt ta och lägga av med att vara så hemsk mot Mårten! Skrek jag.
– Jag är väl inte hemsk! Det är hans eget fel, jag skulle spela bas!
– Det gör väl detsamma om du eller han spelar bas, du har ingen rätt att göra så här.
– Vad tror du att du har? Vi är polare och så smäller du till mig! Är det rätt av dig då?
– Nej, kanske inte men du är definitivt ingen polare till mig längre. Jag vill inte vara polare med en mobbare som skadar människor både psykiskt och fysikt för att man själv mår dåligt!
Jag lossade greppet som Jesper hade om Mårten och hjälpte honom iväg därifrån med Cornelia.
Jag stack därifrån och bölade. Nej, jag hatar att böla. Varför? Kanske för att Simon trampade på en öm tå. Han kanske hade rätt? Jag visste inte men det kändes för hemskt alltihopa han hade sagt till mig. Var det så? Klart jag har mått dåligt länge för att jag varken har haft en flickvän eller en riktigt kompis, ja förutom Simon som alltid funnits för mig. Det var nog därför som det gjorde extra ont att Simon kunde se genom mig hur jag mådde. Trodde väl inte att det var fel efter som min pappa alltid hållit på så mot mig och då är det inte fel…eller?
|
|
|
|
