Wisiana Del 1 |
Wisiana gick ensam genom skogen.
Hon grät floder, hon hade förlorat allt.
Hon var smutsig, och hennes en gång blanka svarta hår var fullt med tovor.
Hennes klänning var sönder riven, täckt med blod och hennes skor hade hon glömt.
Hon hade flytt från dårhuset.
Ibland ångrar hon.
Hon hade flytt från Opiel, Ubian och Ymiv.
Hon stod inte ut längre.
Dom kunde inte låta henne vara.
Hela tiden deras händer på henne.
Opiel var hennes far, han som hade uppfostrat henne.
Det kunde man inte tro.
Hon kom ihåg hur det var innan mor dog.
Allt var vackert och blommorna blommade varje sommar.
Men mor blev sjuk.
Hon dog när Wisiana var tio år.
Men hon minns det som igår.
Det första åter utan mor hade varit tufft.
Men ändå ganska bra, men sen ändrades allt.
Hennes en gång så glada far blev ett monster.
Hon kommer ihåg första gången han våldtog henne.
Då var hon nästan tolv.
Hon grät och bad honom att sluta, men hanns ögon var helt svarta.
Han lyssnade inte på hennes bönder.
Istället fortsatte han, ända tills han var nöjd.
Den natten sov inte Wisiana en enda sekund.
Efter den dagen blev inget sig likt igen.
Hon Och Far flyttade in hos Fars bröder Ubian och Ymiv.
Och dom tyckte att det ar lika okej som far att ge sig på henne.
När hon fyllde femton, träffade hon Jogint.
Han var det vackraste hon sett.
Dom blev kära, hon ville fly med honom.
Men far kom på henne när hon packade.
Och gav sig av i raseri till Jogints hus.
Efter det såg hon honom aldrig mera.
Hennes hjärta var brustet till tusen.
Inte långt efter de blev hon med barn, med Ubian.
Ubian sålde barnet, och fick massa pengar för det. Och hon fick inte ett öre.
För hon va ju deras slav. Hon var inte värt något.
Ett år efter , när hon fyllt 17, var hon med barn igen, den här gången med sin egna far.
Barnet blev ett monster.
Hon såg på när far bar ut det i skogen och slog ihjäl det.
Aldrig hade hon hatat honom mer än hon gjorde då.
Hon stod inte ut längre.
Hon väntade tills dom somnat.
Då tog hon allt hon orkade bära.
Men i dörren hörde hon en välbekant röst.
”Vart är du påväg då?”
Hon vänder sig om och ser på sin var som sitter upp i sin säng.
Hon får tag på en påle som hon i raseri slår mot sin far.
Hon träffar honom så blodet sprutar.
Hon sätter sig på knä och känner efter om han lever.
Nej, hans hjärta slår inte längre.
Hon är fri.
Hon springer ut i natten.
Springer på måfå åt de håll som känns rätt.
Och hoppas på det bästa….
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Anna____ - 12 maj 07 - 05:42 | | Längtar tills uppföljaren. >< | | Whytina - 15 mar 07 - 04:23 | | Uppföljare kommer snart. | Anoia - 15 mar 07 - 03:08- Betyg:  | | MERMERMERMER den ägde ju |
|
|
|
