Klippmordet |
Hon springer allt vad hon kan. Men han kommer allt närmare henne ändå.
Det är mörkt i skogen och hon har svårt för att se. Hennes hjärta slår hårt och hon känner hur hennes andetag blir allt tyngre och tyngre.
Äntligen kan hon se månen framför sig, och hon vet att det inte är långt kvar för att komma ut från den mörka skogen. Men när hon äntligen är framme ser hon bara ett stup. Ett stup rakt ner bland klippor och havet.
Hon sluter sina ögonlock, försöker andas lugnare och inte tänka på att hon har en kille som jagar henne.
"Ska jag, eller inte?" Tänker hon. Hon vet att om han får tag på henne kommer han slå ihjäl henne, så det kanske är lindrigare att hoppa?
Hon hör han att han springande steg snart är framme hos henne.
Hon knyter sina händer och spänner hela kroppen.
Hon är rädd. Rädd för döden.
Plötsligt blir det helt tyst. Hon kan inte längre höra hans springande steg, och inte heller något prasslande i skogen. Hennes spända kropp faller ihop. Hon vågar inte vända sig om.
Plötsligt hoppar hon till av rädsla. En han ligger på hennes axel.
– Du kommer att dö i vilket fall som helst, din tid är ute. Hör du det Nadja, din tid är slut, viskar killen.
Sakta vänder hon sig om.
– Varför gör du det här?
– För att du är ett jävla äckel. Man behandlar inte mig så som du gjorde. Det straffar sig bara gumman.
Hon drog bort sin kropp från honom och tog ett par steg närmre kanten. Hon balanserade mellan himmel och gjord.
- Du vågar inte, sa han.
Hon vände sitt huvud mot stupet och tittade ner. Det såg läskigt och högt ut.
– Varför skulle jag inte våga? Du sa ju själv att jag kommer dö i vilket fall som helst.
Han bara skrattade henne rakt upp i ansiktet.
- Varför ska du ta livet av mig egentligen? Vi Har ju varit tillsammans i två år, hur kan man då mörda någon?
- För att du var otrogen din jävla hora.
- Nej det är fel. Kan du inte bara fatta. Jag och Micke va ju bara vänner, vi var aldrig tillsammans, snälla, låt mig bara gå.
- Jaså du säger det. Hur ska du då förklara att folk har sett er kyssas?
– Man kan ju faktiskt pussa sina vänner, sa hon.
Hon började gråta. Rädslan av att veta att hon snart skulle dö gjorde så ont i hennes kropp och själ.
– Visst kan man det, sa han och smällde till henne med en knytnäve i ansiktet.
Hon föll ner på gruset och grät ännu mer.
Han gick närmare henne och böjde sig ner till hennes öra.
– Du är en äcklig liten hora. Men den tiden då jag inte visste vem du egentligen var, så älskade jag dig, viskade han till henne.
Han höjde sitt ben och började sedan sparka henne i magen och i ansiktet. Hon började hosta upp blod och hela hennes ansikte var förstört. Hon kände hur hennes kropp blev allt svagare och svagare, hur hennes ben bröts, ett efter ett.
Efter femton minuters misshandlande slutade han.
Hon låg orörlig på marken och blodet rann från hennes kropp.
Han böjde sig ner och satte sig på huk bredvid den livlösa flickan.
– Det är ditt fel, sa han. Det är ditt fel att det här hände. Inte mitt. Jag är oskyldig. Jag gjorde bara det rätta. Hör du det?
Han blev tyst ett tag.
– Kan du svara mig? Du håller väl med?
Det var tyst och vinden smekte hans kropp.
Han la sina fingrar på flickans blodiga hals. Ingen puls.
– Fan, skrek han. Fan, fan, fan.
Kroppen började skaka på honom och hjärtat började slå hårt.
Han lade Nadjas hand i sin egen. Hennes hand var iskall.
– Nadja, sluta skrämma mig nu, jag vet att du inte är död. Snälla prata med mig, viskade han ihop om att hon skulle svara honom.
Hans ögon fylldes av salta tårar. En efter en rann dom ner på hans kalla kind.
– Det var aldrig meningen att du skulle dö. Förlåt Nadja. Jag blev ju bara så arg för att du kysste en annan kille. Men jag ville inte att du skulle dö, sa han med en låg darrande röst.
Efter att han suttit hos flickan en lång stund, pussade han henne på hennes vita kind och reste sig upp.
Han gick bort mot det femtio meter höga stupet mot klipporna.
– Jag har inget val, sa han och gick tillbaka till Nadja och lade hennes döda kropp över sin ena axel.
Han gick till stupets kant.
– Hejdå Nadja, sa han och kastade ner kroppen bland de vassa klipporna.
Han suckade djupt och tog upp sin gamla mobiltelefon ur den trasiga jackfickan.
– Hej, jag har hittat en troligtvis död tjej vid klipporna i Lovaskogen. Jag ställer mig ute vid den stora vägen så poliserna och ambulansen hittar hit, ljög han och la på luren.
Innan han började gå mot vägen täckte han över blodet från misshandeln som började torka in i gruset på marken.
Han kupade sin högra hand och spottade i den, och försökte skrubba bort blodstänket på hans jeans, men det gick inte att få bort helt.
- När hittade du flickan?
– Runt elvatiden tror jag.
– Hur kommer det sig att du en måndagskväll klockan elva är ute och går i Lovaskogen, frågade polisen misstänksamt.
Killen suckade och svalde hårt.
– Jag brukar alltid gå ut och gå en runda på kvällarna innan jag går och lägger mig. Och dessa klippor här är enormt vassa, men väldigt fina att titta på. Så jag skulle bara titta ner på dom och då upptäckte tjejen, svarade han.
– Visst. Men hur kunde du se att det var en tjej. Jag menar, det är kolsvart ute, femtio meter nedanför dina fötter kan man se en svart fläck. Man kan inte se att det är en tjej, sa polisen och började granska killens kläder. Föresten, vad är det för röda fläckar du har på dina jeans?
– Färg. Det är målar färg. Vi målar om där hemma om du vill veta, svarade han snabbt.
– Sätt dig i bilen där borta. Du ska med till stationen.
– Jag är oskyldig. Varför skulle jag kasta ner en flicka för ett stup när jag…
- Jag sa aldrig att du var skyldig, avbröt polismannen. Men följ med mig, kom här, sa han och tog killen i armen och gick bort till platsen där flickan blev misshandlad.
– Ser du här?
Polisen tog sin fot och svepte bort det översta lagret med grus.
– Titta. Det är blod. Och det tyder väldigt mycket på att det här blodet är samma blod som finns i flickans kropp, och samma blod som finns på dina jeans och på dina händer. Det var du som kastade ner henne, inte sant?
Han tittade ner i marken.
– Jag vet att hon har det bra nu. Jag hjälpte henne bara. Så att hon slapp det hårda livet här på jorden. Jag vet att hon har det bra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | diktskrivaren_ - 23 jul 07 - 17:16- Betyg:  | | Du kan verkligen skriva!!! | | graven06 - 15 mar 07 - 04:51- Betyg: | | guuud va duktig du är <3<3 | | RobinsMaja - 13 mar 07 - 05:42 | | Den var jättebra! Men sorglig också. <3 | | Shelthea - 13 mar 07 - 03:39 | | Bra :) | | XxMARDROMxX - 13 mar 07 - 03:20 | | Åh guud så jätte bra!! |
|
|
|
