- Stina [del 1] |
Att gå tillskolan efter allt det som hade hänt var absolut inte lätt.
Stinas moster sa att inget vet något om vad som har hänt, du berättar när du känner dig redo.
När Anna precis hade sagt det så sa Stina lite tyst till sig själv ”jag kommer aldrig bli redo”.
När Stina var vid sitt skåp i skolan tittade alla bara på henne väldigt konstigt.
Stina blängde argt tillbaka.
Hon längtade efter sommarlovet, efter det kunde hon starta om på nytt.
Hon skulle byta skola då, inte bara det, hon skulle flytta.
Det kändes så skönt… det var en vecka kvar.
Hon gick upp för trapporna, hon hade en lektion med mentorn nu på morgonen,
Hon viste att det var jätte mycket hon hade missat.
Men det värsta var inte att det skulle bli mycket att göra i skolan, det värsta var att alla viste vad som hade hänt, Det var inte svårt att lista ut vem som var den skyldiga till det.
Hennes ”bästis” Lovisa, hon var den enda som hade fått reda på något.
Hon skulle inte ha sagt något till henne, hon var bara en svikare.
Hon satte sig utanför klassrummet, ”snälla kom nu” bad hon tyst för sig själv.
Men mentorn kom inte, bara alla andra elever, alla tittade på henne.
Hon blundade lite, ”låt detta ta slut” sa hon tyst.
Men det blev inte bättre för det.
Lovisa kom gående, ”men älskling, är du här?”
Stina var så fruktansvärt arg, viste hon hur mycket hon hade sårat Stina?
Hon svarade inte på Lovisa.
För första gången denna dag så hade hon tur, hennes mentor kom…
Hon tog tag i Stinas axel, ”Vad bra att du är tillbaks” viskade hon.
Stina gick in i klassrummet tillsammans med alla andra.
Hon satte sig ensam längst bak, hon hoppades att Lovisa inte skulle komma och sätta sig jämte.
Hon ville skriva i sin panna, så alla fattade *Jag vill vara ensam!*
Lovisa satte sig inte jämte, hon började väl fatta att Stina var sur på henne.
Vid lunchrasten kom Lovisa fram till Stina, ”Vad är det med dig Stina?”
Frågade hon, ”jag trodde jag kunde lite på dig Lovisa!”
Tårarna rann ner för Stinas kinder.
”Men jag trodde… jag viste inte att det var hemligt.”
”Skulle du vilja att hela skolan viste att din mamma hade dött i cancer!?” Skrek Stina.
Lovisa blev tyst, hon hade väl fattat att hon gjort fel.
”Gå Lovisa…” sa hon mellan snyftningarna.
De andra som stod i närheten tittade med sina undrande blickar igen.
”Dra åt helvete med er alla” skrek Stina.
Hon började springa ut, ut över skolgården.
Hon skulle inte tillbaka dit igen.
Hon hade redan missat en månad av skolan, kvittade väl om hon missade en vecka till,
Betygen var ju redan satta, bara hon kom in på den linjen hon sökt.
Stina gick inte hem till Anna, varför skulle hon bo hos henne?
Jo så klart så fanns det en förklaring till det också.
Hon var den enda som bodde i närheten och den enda som var villig att ta hand om Stina.
Egentligen behövde inte Stina vara så missnöjd, Anna var bara 29.
Hon var som en syster för Stina.
tänk positivt Stina!
Stina satte sig på en bänk i parken.
Tankarna började snurra i hennes huvud.
~Efter lovet blir allt bra~ Du kan börja om på nytt ~ Ingen på det nya stället kommer ingen att veta din innersta hemlighet~ Du kommer att slippa Lovisa~
Stina suckade högt, hon önskade att de kunde flytta.
Jo de skulle ju, men de kunde väl flytta idag.
Efter någon timme så gick Stina från parken.
Hon gick till Anna, rättare sagt Hem.
kommer mer...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Tofflan - 23 nov 07 - 23:19- Betyg:  | | skitbra :D | | tinis_93 - 28 mar 07 - 05:36 | | jättebra:D |
|
|
|
