De två på bänken och ankorna |
Det gjorde ingenting att vinden var kall för hon kändes sig då inte lika smutsig och det fanns då inga små skrymslen kvar i henne där mörker och smuts kunde gömma sig för vinden sopade flitigt bort allt.
Asfalten var blöt och hon fick försiktigt gå på tå och ibland helt plötsligt hoppa åt sidan för att inte stiga på redan mosade sniglar. Sjön som skymtades mellan träden var vit och om hon inte visste bättre så skulle hon tro att det var snötäckt is på den.
Den lilla öppningen var en dal av löv och träd och mitt i allt stod den nerklottrade gröna bänken med utsikt över sjön. Där brukade hon sitta men den bok i knäet och känna sig fri och frisk. Hon brukade sitta och betrakta människorna som gick förbi, inglasade i sina egna liv, för att sedan se dem försvinna iväg. Hon fantiserade om vad deras innersta längtan var, hur de levde sina liv, om de var lyckliga eller inte och om de bar på någon stor hemlighet. Det sorgliga var dock att hon aldrig skulle få reda på om det hon fantiserade om var sant eller inte.
Hon kom senare än vanligt till bänken och det märkte hon nu för himlen var mörkare och ankorna runt stranden lite lugnare. Hon märkte också att någonting var annorlunda med platsen och när hon satt sig på bänken och funderade så kom hon på att någonting fattades. Det satt redan en man på bänken men hon kunde inte förmå sig att titta på honom och hon kunde inte heller komma på vad det var som kändes så fruktansvärt fel. Som om någonting i henne hade bucklats till eller vridits om och hon kunde inte sätta fingret på vad det var.
Ankorna sprätte omkring i vattnet och allt var stilla och det var då hon kom på att stenen intill stranden var tom för där skulle det stå en man med svart regnrock och stora fickor och i fickorna skulle plastpåsar med bröd ligga. Det var mannen på stenen som fattades henne och allting kändes så fasligt tomt när han inte stod där och matade sina ankor. Sorgset drog hon en hand över byxbenet och blicken fångade upp mannens lår som halvt stack ut ur en svart gummirock. Förvånat såg hon upp och mannen mötte hennes blick för han hade väntat på att hon skulle se upp på honom.
”Du sitter alltid på den här bänken så som jag alltid står på den där stenen”, sade han med lugn och faktiskt ganska ungdomlig röst och han såg inte längre på henne för blicken var fäst på ankorna. ”Du var inte här igår och jag kom på mig själv att undra var du var. Jag var orolig att det hade hänt dig något.”
Han skakade på huvudet och log lite. ”Jag tänkte att om en ung flicka kunde sitta här på sin lediga tid, dag ut och dag in, så kunde väl jag stå på den där stenen och mata ankor utan att få dåligt samvete för att jag inte gör någonting annat, för det finns massor av saker som jag borde göra men som jag inte gör för att jag matar ankor istället.
Visst är det lustigt? Att människor som man inte känner har en sådan inverkan på en och man försöker övertyga sig själv om att de inte betyder någonting för en men tankarna far ju ändå iväg dit de inte ska. Nu till exempel: Jag lade över min börda på dig för att kunna skylla ifrån mig så att jag skulle känna mig bättre till mods. Allt hände i mitt huvud medan jag matade ankor.”
Han knackade sig mot tinningen och såg lite på henne med lite kisande ögon. Hon vågade faktiskt möta hans blick och mungiporna blev lite djupare för värmen i hans blick smittade av sig men hon var ovan vid sådan kontakt så hon drog blicken till marken, där hon mosade en cigarettfimp med foten.
”Men när du var borta igår så förstod jag någonting som länge har legat och grott i mitt bröst men som jag riktigt inte har vågat plocka upp innan - att jag är ensam. Jag inbillar mig saker som inte är sanna och att folk runt omkring mig är en del av mitt liv. Du har dock ingen aning om vem jag är och du har med allt säkerhet inget som helst intresse av att vilja veta det heller. Om sanningen smärtsamt ska fram så är du en vanlig tjej i mina ögon och jag en vanlig gammal gubbe i dina. Det är min fantasi som målar upp en värld som inte finns, en värld där vi betyder någonting…”
Han fortsatte att prata och hans röst var sövande lugn och hon kom på sig själv att sväva bort ett tag och han log mot henne så att skrattrynkorna runt ögonen blev djupa.
”Jag pratar mycket, det gör jag…”
Efter att han hade sagt det satt det tysta en stund med vinden lekandes i håret och människorna gick förbi som i en annan värld, för de två på bänken satt stilla och var inte del av den. Det knastrade av plastpåsar i hans fickor när han rörde sig lite och hon andades lugnt och stilla för det var längesedan hon satt nära så här nära en människa nu, men det kändes varken läskigt eller fel. Försiktigt fuktade hon läpparna och de var torra men hon vågade faktiskt röra dem så som man kom ihåg att man skulle göra.
”Ankorna saknar dig nog”, sade hon och hennes röst var liten och svag och hon stirrade på honom förvånad, som om det var han som pratat för hon kände inte igen sin röst och det var ju så länge sedan den hade använts. Han nickade stilla.
”Det skulle med all säkerhet få plats en till person på den där stenen”, sade han efter ett tag.
De ballanserade ett tag tillsammans och ankorna kom dem till mötes runt stenen. Hon log åt deras ivrighet och han log åt att hennes hand sökte sig in i hans.
|
|
|
|
